Stolthet!

När jag var yngre var de flesta av mina vänner musikanter, även jag. Vi var ett gäng som spelade ihop i olika konstellationer, vi hade jättekul. Det var vårt liv, och när vi inte spelade så umgicks vi på andra sätt. Spelade kille (för den som inte vet; ett kortspel med särskild lek, och ordet uttalas "tjille") och festade. Levde ett gott liv tillsammans. Hade flick- och pojkvänner i gänget och kände stor trygghet.

Musiken var i centrum, och vi närde nog alla en hel- eller halvhjärtad dröm om att kunna fortsätta med den, jag hörde väl till dom som hade den halvhjärtade drömmen. Hade inte funderat särskilt mycket på hur det skulle gå till, flöt mest bara med.

Det var en kille i gänget som hade mycket höga ambitioner, och han kom sedermera in på Ackis (Musikaliska akademin). Såvitt jag vet livnär han sig fortfarande på musiken. Han är den enda jag känner som har gått på Ackis.

Men snart känner jag två.

Sara - vår älskade dotter - fick antagningsbesked till Ackis i dag!!!!

Alltså - jag är full av beundran, jag tycker hon är så bra. Hårt arbete ligger bakom, men också vid det här laget en hel del erfarenhet. Hon har utbildat sig under några roliga och tuffa år till musikalartist, och har naturligtvis en hel del med sig i bagaget vid det här laget. Nu får hon utbilda sig till musiklärare och därmed så småningom kombinera två egenskaper; den pedagogiska och den musikaliska. Det är inte omöjligt att få musiklärarjobb, och dessutom kommer hon att vara färdigutbildad lagom till krisen börjar vika.

Hurra, vi är så glada hennes far och jag!