Föränderlighet

Nu när jag har börjat spri... förlåt, lufsa, igen så behöver jag musik. Det går sju gånger lättare med musik i öronen än utan. Utan musiken hör jag bara min flåsiga andning och blir helt fixerad vid att jag inte får tillräckligt med luft. Suckar och stånkar och flåsar. Det går mycket trögare, liksom. Men om jag stänger ute alla härliga naturljud som fågelkvitter och trädsus, och i stället brassar på med lite rock eller annat, så liksom lyfter jag. Jag slipper höra min andning, känner att jag susar fram (nåja) och orkar faktiskt mycket mer. Det är visst vetenskapligt bevisat också, att musik triggar orken.

Men jag var med om något egendomligt härom dagen. Jag plockade fram min iPhone som jag numera har all min musik i (helt otroligt, vete sjutton hur det går till!) och letade fram min spellista som heter "löplåtar". Den har jag totat ihop under många löprundor förra och förrförra året, då jag spelade igenom många låtar på iPoden (på den tiden var jag gammalmodig, använde iPod) och upptäckte någon som stämde i mitt löptempo. Jag memorerade den till jag kom hem, och fyllde på min löplista. Kände mig riktigt nöjd, för det är viktigt att musiken liksom går i den takt man behöver.

Som sagt, jag pluggade i lurarna och scrollade fram löplåtarna. Klickade på start och satte i gång.

Hm.

Jag hade alldeles uppenbart ett HELT annat tempo när jag tränade i fjol och förfjol, än i år. Ingenting stämmer! Jag försökte verkligen springa i takt med musiken, men det gick absolut inte. Och jag vet att jag har gjort det förut. Det är verkligen ett mysterium. Har jag blivit så jäkla långsam?

En teori, någon?

Det påminner mig om en annan föränderlighet som jag har upptäckt sedan jag började yoga. Det började för några år sedan, och det tog säkert väldigt lång tid innan jag knäckte gåtan. Det var i början av min yogakarriär. Jag upptäckte ibland när jag körde bilen, att jag måste justera backspegeln, upp eller ner. I början tänkte jag inte så mycket på det, men efter några gånger började jag faktiskt fundera; har någon använt min bil? Nej.

Till slut upptäckte jag ett mönster. Det hände de dagar jag hade yogat, och dagen efter.

Det visade sig att efter yogapasset, hade jag blivit väsentligt längre! Dagen efter, fick jag vinkla tillbaka backspegeln igen, för då nådde min blick inte upp till gårdagens nivå. Vi snackar alltså flera centimeter. Visst är det helt osannolikt, men samtidigt så häftigt!

När jag kom på vad det var, bestämde jag mig för att behålla backspegeln i det högre läget. Jag resonerade så här; om jag i dag kan vara så här lång och utsträckt, så MÅSTE det gå även i morgon. Men - det gick verkligen inte.

Det här är en av livets gåtor som jag grubblar över.

Det säger lite om hur vi tillåter våra arma kroppar att sjunka ihop. Då är jag ändå en rätt kroppsmedveten person som tränar och har en någorlunda flexibilitet i kroppen. Tänk på en som aldrig rör sig, vad händer inte med muskelmassa och skelett?

Testa själv nån gång, att sträcka på ryggen så mycket du kan och försöka vrida upp backspegeln! Lite längre kan du faktiskt bli, och tänk så fin hållning du får!