Rapport från en flyttkartong

När jag väl har hittat några snygga korgar till hyllan och en snygg tvättkorg, kommer jag att vara nöjd med badrummet.

Kökets färgtema är som sagt lime och turkos (utom en orange burk som har smugit sig in på bänken. Måste omgående bytas ut, det förtog verkligen resultatet!).

Detaljbild på mattan, ett fynd från Rice. Nöjd! Ska bara byta ut stolsdynorna så småningom.

Vardagsrummet tar sakta form. Det här var min vy i går när jag pustade ut i en av våra Ektorpfåtöljer.

Och det här var min utsikt i förrgår från balkongen/köksfönstret, när det gråtråkiga vädret plötsligt för ett ögonblick besegrades av solen. Jag får såna skådespel utanför fönstret varje minut, så ni anar inte. Havet och himlen ger mig aldrig tråkigt.

Idag har jag pratat i radio

Så var det då äntligen dags för mitt sommarprogram i Radio Gotland i dag. Redan den 19 maj spelades det in, så jag hade verkligen hunnit få distans. Jag kom inte längre ihåg hur mitt manus och delarna i det hängde ihop, och jag hade ju definitivt ingen aning om hur det lät.

Men jag måste säga att det lät överraskande bra, och mixen mellan pratet och musiken var bra. Jag fick många fina reaktioner efteråt, och jag är så glad och tacksam att jag ha fått göra det här. Tack Radio Gotland!

Är du nyfiken på programmet finns det att höra i sin helhet här (väljer du podversionen är det utan musik, men om du väljer länken på högersidan får du med all musik i sin helhet. Det funkar att göra i 30 dagar). Kommentera gärna vad du tycker!

Det tar sig

Alltså - egentligen har jag inte mycket att skriva om. Mina dagar är oändligt lika varandra - packa, packa upp. Packa, packa upp. Den här bilden lägger jag mest in för Hanneles skull, eftersom hon var lite orolig över att hon inte såg några böcker på de tidigare bilderna. Nu är såväl böcker som skivor på plats, och det mesta annat. Nu återstår mina sommarkläder, det sista av köksinventarierna, lite möbler och Bosses papper och böcker. Pianot får vi hjälp med i morgon.

På bilden saknas dock TVn fortfarande. Hm. Kanske struntar vi i den... (skulle inte tro det!).

Helkväll (och -natt...)

I går kväll var det musikfestival på Gumbalde, den golfbana med restaurang och hotell som ligger 20 minuters promenadväg hemifrån oss i Stånga (ja, Stånga är fortfarande "hemma", några dagar till!). Jill Johnsson var det stora dragplåstret, men vi gick dit för god mat och umgänge och brydde oss aldrig om den stora konserten. I stället satt vi ensamma kvar utanför restaurangen i den fantastiskt ljumma (och torra!) augustikvällen och väntade in Niklas Sojde och Vuxna män som lirade där senare under kvällen. Det blev en härlig upplevelse, jädrans bra killar. Det var sväng och gung, allt ifrån Roy Orbison till Sweet. Yeah!

När kvällen övergick till natt, fortsatte vi festen hemma hos en god vän som bor granne med golfbanan, och satt på hans altan i några timmar till. Framåt halvfyratiden vinglade vi hemåt, glada och trötta. Käre maken först i reflexväst, och jag i släptåg. I dag har jag känt att jag inte är purung längre. Att det straffar sig att vara uppe hela natten och dricka annat än vatten. Konstigt.

Vill du höra ett youtubeklipp med Niklas Sojde och Vuxna män kan du klicka här eller på bilden.

Ibland rör sig inte tiden

Den 14 juli var jag och käre maken på en höjdarkonsert i en av våra fantastiska ruiner i Visby, S:t Nicolai. Det var Gotlandsmusiken och Pugh Rogefeldt som "konserterade", och Pugh bjöd på nytt och gammalt i salig blandning. Mest gammalt, vilket ju naturligtvis också går hem bland oss halvgamla...

Alltså, jag måste bara uttrycka min beundran. Pugh är 64 år, jag har hans debut-LP (ja, LP!) från 1969. Då var jag bara sju år, så jag ska erkänna att jag köpte den lite senare. Men ändå, fatta! Jag var sju år när han albumdebuterade! Och han är fortfarande i gång. Inte bara "igång", det låter likt konstgjord andning. Det han sysslar med är så långt från konstgjord andning man kan komma, han lever! Han brinner, skapar och lirar, han skojar, spexar, gråter och verkar tycka det är så förbaskat kul. Och jag halvgamla människan finner mig sitta och skråla med i "Dinga linga lena" för full hals.

Miljön i S:t Nicolai kyrkoruin är ju magisk i sig, och med hjälp av en fenomenal ljussättning blir det en oefterhärmlig konsertlokal. Pugh gjorde mig inte besviken, han är så jäkla still going strong som någon kan vara. I tider när jag ofta funderar över vart åren tog vägen, är det rätt trösterikt att finna en fristad. Här har inte mycket hänt, mer än att en välgörande mognad har inträtt.

Jag älskar Pugh, hans musik och den livfullhet han levererar. Tack!!

Köksfärger

Nu har jag bestämt oss vilka färger som ska få pigga upp i köket; turkos och lime. Grytlappar inköpta, matta beställd.

Mitt allra första alster

När jag var liten, var jag mycket hos min morfarsmor och morfarsfar. Jag kallade dom farmor och farfar, och det är en helt annan historia. Där ute på landet i deras stuga, Björktorp, fanns ron och friden, där hade tiden i någon mening stannat. De gamla hade alltid tid med mig, och det är nog det som har satt djupast spår. Vi gjorde alltid saker tillsammans, farmor och jag. Farfar också, men med åren blev han allt tröttare. Men farmor var oförtrutet lekfull och humoristisk.

Vi spelade Fia eller Kämpas till stan (en enkel lek som jag tror farmor hade hittat på själv, där det bara behövdes penna, papper och en liten grej vad som helst som rymdes i en hand. Vi använde en vacker knapp) och ibland loppspel. Vi lekte med alla fina knappar som hon förvarade i en plåtask, eller var ute i skogsbacken och tittade på naturen. Ibland gick vi bara på tomten och pysslade. När jag var 8 år satte farmor ett björkskott borta vid jordkällaren och sa att det var min björk, och att den skulle växa upp och bli ett vackert träd. Jag döpte den genast till Edvard (!), och i dag 41 år senare är det verkligen ett mycket vackert träd.

Det är mycket jag är tacksam mot farmor Elsa för, men mest kanske att hon lärde mig virka. Hon var själv en mycket skicklig virkerska, som tillverkade de mest utsökta spetsdukar i fint fint garn, eller bruksvaror som överkast, handdukar och mattor av lite grövre garn. Det var antagligen helt naturligt för henne att inviga mig i virkandets mysterier, åtminstone minns jag det så. Det var ingen big deal, utan eftersom hon ändå satt och virkade så kunde väl jag göra det också. Ungefär så. Det var likadant med allt hon gjorde, jag fick vara med som den mest naturliga sak i världen. Jag var inte till besvär alls, hon verkade faktiskt tycka det var kul. Att det tog lite extra tid spelade kanske ingen roll för henne.

Jag minns det också som att det var enkelt redan från början att virka. Helt säkert berodde det på farmors enastående pedagogiska förmåga. Hon förutsatte att jag kunde, och då trodde jag ju det själv också. Möjligen hade jag också handlaget men framför allt var det självkänslan som hjälpte till, det är jag säker på. Och den var hennes förtjänst.

På bilden syns det allra första jag virkade, med farmors vägledning. Imponerande, kan jag tycka i dag. Jag vet inte hur gammal jag kan ha varit, kanske 9-10 år. Visst är det lite ojämnt, men det är banne mig en duk i två färger, bestående av fem stjärnor som är hopvirkade. Ingen vanlig grytlapp, inte!

Jag har en del av farmors gamla mönster i tryggt förvar. När jag kommer i ordning i vårt nya hem, har jag för avsikt att virka upp lite av dessa, bara för att det är kul. Jag återkommer om detta!