Då och nu

För två veckor sedan satte jag in en bild på min morfar som liten, och det inspirerade mig till mer. Här ser ni min mormor Märta på hennes bröllopsdag 1945. Visst är hon vacker? Hon var 25 år, lika gammal som min dotter Sara är nu.

När jag ser på henne, undrar jag vad hon tänkte. Vilka drömmar hade hon, och hur många av dom slog in? Säkert var hon stormande kär, i den mörke snygge ynglingen som blev min morfar.

Mormor finns ännu kvar på jorden, i maj fyllde hon 90.

Jag är road av släktforskning och pular sen lång tid tillbaka på egen hand. Det blir ju allt enklare eftersom det mesta snart finns på Internet, även om man behöver veta lite hur man gör. Om jag hade haft mer tid till det, hade jag kommit mycket mycket längre i dag, för det är några år sedan jag började. Jag var nyfiken på mitt flicknamn Hydling, var det kom ifrån. Visste lite som morfars far hade berättat för mig som barn, men visste egentligen inte om jag kom ihåg rätt eller om minnet spelade mig spratt. Men det visade sig att jag mindes rätt och sen var jag fast. Det grenar ut sig åt alla möjliga håll, och det är svårt att få stopp på det. I samband med allt detta är det så roligt att också samla gamla fotografier ur släktgömmorna, och i dag kan man ju digitalisera hela rasket.

När jag sitter med gamla foton, scannar in och sorterar, förbättrar och beskär, flyger tiden iväg. Jag blir så inspirerad, så glad, får sånt flow. Samma sak när jag sitter med släktforskningsprogrammet och försöker komma underfund med det, eller när jag letar i gamla digitaliserade kyrkböcker på Internet. Skulle väldigt gärna vilja göra någon sorts släktkrönika med all den kunskap och fakta jag har samlat på mig hittills, vi får väl se om det blir verklighet nån gång (inser när jag läser detta att det låter en smula dammigt!).

Vid sidan av detta, har vi i släktens ägo dagböcker från 1945. Min morfars far Kalle skrev VARJE DAG 1945-1978 då han dog. Då tog hans Elsa över, och skrev tills hon dog 1985. Därefter började min morfar skriva, och höll på tills han blev sjuk 2004. Och faktum är att jag sedan ett tiotal år tillbaka också skriver några rader varje dag... Så man kan faktiskt säga att man kan följa min familj varje dag 65 år tillbaka i tiden. Det är häftigt!

Korkade skribenter

Jag fick ett tidskriftstips av Pia, en av mina goda vänner. Vi tillbringade en del av vår glada ungdom ihop, men numer umgås vi mest den elektroniska vägen. Gott nog.

Nåväl, Pia och jag har ett gemensamt intresse, nämligen fotografering. Hon tipsade mig om tidskriften "Fotoguiden", som jag genast gick och köpte. Jag ger henne rätt, den är fullspäckad med pedagogiska tekniska tips för att ta bättre digitala foton. Men när jag slår upp sista sidan, studsar jag. Det handlar om porträttfotografering. Först tror jag tipset är ett skämt, sen börjar jag fundera hur han har tänkt som skrivit det. Håll i dig nu, och - framför allt - sätt dig ner. Så här står det:

När du tar porträtt, och kanske särskilt av kvinnor, ska du be dem att luta huvudet en aning. Det skapar en vänligare framtoning och personen ser mer avslappnad ut i bilden.

Jag vet inte ens hur jag ska kommentera något så urbota dumt. Vadå "...och kanske särskilt av kvinnor"? Måste vi mjäka till dem lite, så de inte skräms? Alla som kan lite om kroppsspråk och kommunikation, eller för den delen har ett uns intuition, vet att man som kvinna INTE ska luta huvudet för det undergräver ens auktoritet. Det är så typiskt kvinnligt att luta huvudet och liksom vädja. Vi gör det nog allihop. Men som ett generellt tips till porträttfotografen för att vi kvinnor ska framstå som milda och vänliga väsen på bild, nej fy tusan.

Sånt här kan jag gå igång ordentligt på!

Ordningen återställd

Almedalsveckan över. Semestern har tagit vid, på riktigt.

Jag har haft lyckan och turen att redan ha avverkat två härliga semesterveckor den här sommaren, men de har liksom varit insprängda mellan jobb. Inte optimalt, alltså. Nu har jag några fler veckor då jag tänker vara ledig på riktigt. Jag har till och med lovat en av mina medarbetare att inte läsa mejl under tiden. Hittade funktionen på min iPhone som gör att jag inte ser när de ploppar upp, vilket är en förutsättning med mitt nyfikna kynne.

Nu under helgen har jag övat på att lata mig. Legat i hängmattan och lyssnat på "Sommar", läst bok och veckotidningar, badat och solat, grillat, löst korsord, cyklat, njutit.

Älskar den här värmen, om jag slipper göra något. Älskar den här ön, och all den blomsterprakt den bjuder på nu. Älskar sommardofterna och ljuset. Känner stor tacksamhet över att nu ha en lång lat ledighet framför mig.

Kontraster

Nu har Almedalsveckan börjat. För de flesta svenskar betyder det att det sänds lite extra inrikespolitik från Gotland på nyheterna, att morgonredaktioner har flyttat ut till ön och att den ena pittoreska bilden efter den andra visas upp.

För några tusen personer betyder det höjdpunkten på året. Man minglar, umgås, knyter kontakter, känner sig viktig och säger hej till kändisar. Kanske är man själv en.

För en tredje kategori människor - jag till exempel - betyder det att man önskar sig någon annan stans. För bara ett par dagar sedan låg jag här. I hängmattan, under äppelträden med en deckare i högsta hugg. Den här veckan trängs jag med kategori två ovan, alldeles ofrivilligt. Det ingår i jobbet, och det är bara att gilla läget och ta en dag i taget. Ni kan inte ana vilka kontraster det är!

Bit ihop. En dag i taget. Fyra dagar kvar. Sen - hängmatta igen!!

Förändringens vindar

Inom loppet av mindre än ett år, har det hänt jättemycket i mitt liv. Inte till det yttre, nej allt tuffar på som det ska. Men hos mig själv, inombords och utombords. Jag fick sluta löpträna, för kroppen började säga ifrån. Jag började svullna i kroppen. Kroppen protesterade mot allt, jag fick de mest svårförklarliga smärtor. Till och med yogan blev en kamp, och jag har hållit upp en tid. De senaste månaderna har jag gått upp i vikt förfärligt fort, vi snackar inte om den naturliga viktökningen som smyger sig på. Allt har jag skyllt på övergångsåldern, vilket tycks naturligt. Helt klart är jag mitt i en brytpunkt, där jag går över till en ny fas i livet. Men - måste det göra så ont?

Ja ja, jag är medelålders. Erkännes (motvilligt). Visst är det naturligt att få lite krämpor, och att öka några kilo i vikt. Men - måste det göra så ont?

Jag har ingen mental motståndskraft, känner mig lustlös. Trött till kropp och själ. Har fått lätt för att gråta. Homeopaten tyckte det var alldeles naturligt - jag börjar helt enkelt släppa fram min kvinnliga sida efter att ha levt med en mansdominerad sida i många år. Gråt på, tyckte hon. Låter väl vettigt, på sätt och vis kan jag ge henne rätt. Men - måste det göra så ont?

Vad vill allt detta säga mig? Vart är jag på väg? Jag har bestämt mig för att lyssna, lyssna. På mig själv framför allt, men också på det som kommer till mig. Jag har också bestämt mig för att våga vara "svag", våga ta hjälp. Våga visa alla mina sidor. Det har jag aldrig gjort förut, och det är skitläskigt. Som att hoppa ner i bassängen från 10-meterstrampolinen utan att veta om det finns vatten. Men jag tror jag måste släppa det krampaktiga greppet. Jag vet ju inte ens vad det är jag håller i!

Så - jag kastar mig utför, och litar på att landa mjukt, att bli mottagen.

Med risk för att vara grundlurad eftersom jag inte kan kinesiska, tror jag mig ändå ha förstått att tecknen i bilden betyder "kris" på kinesiska. Ordet består av två tecken som står för fara + möjlighet/chans/risk. Antagligen är det därför man ofta hör att kris och utveckling har samma kinesiska tecken.

Allt går igen

Ni som följer min blogg, vet att jag har skrivit en hel del det här året om vår katt Seved som skänker oss stor glädje. Varav hjärtat är fullt, ni vet.

Seved är döpt efter min morfar, som gick bort för ett par år sedan. Morfar har alltid betytt mycket för mig av flera skäl; dels var han i praktiken min pappa eftersom jag är uppväxt hos honom och mormor, dels var han en person som gjorde avtryck i största allmänhet. Jag sörjer inte morfar, jag tänker på honom med ett leende.

I dag den 1 juli skulle det ha varit hans 91:a födelsedag, om han vore kvar på jorden. Det firar jag med att sätta in en bild på just honom taget runt 1924, han är ungefär 5 år. Med på bilden finns familjens katt, som är förvillande lika en annan nu levande mig närstående katt...

En tratt möter en naturkraft

Vår hund Shiva gick för en vecka sedan igenom en operation, där hennes juvertumörer togs bort. Dessa kom rätt fort, och växte rasande snabbt sedan vi väl upptäckt dem. Ruggigt. Nu var de så stora att de höll på att spricka, så det var i grevens tid.

Hem fick vi en omtöcknad och förvirrad dam, trattförsedd och med ett sytt jack på magen lika långt som kroppen själv. Första timmarna hemma bara satt hon rakt upp och ner i sin korg, hon verkade ha glömt hur man gör när man lägger sig ner. Husse fick hjälpa henne, sen somnade hon som en sten. Hon fick både antibiotika och värktabletter att äta.

Häpnadsväckande fort har hon repat sig. Nu är hon nästan sitt gamla jag, så som hon var en tid innan vi upptäckte knölarna. För sista tiden före operationen mådde hon inte bra, det kunde vi tydligt se. Möjligen är hon lite lugnare och - vad vi människor tycker - lydigare än tidigare, det är för tidigt att säga om hon har ändrat personlighet eller om hon fortfarande har sviter efter operationen.

Men något hon aldrig kommer att kunna ändra på, är snurrandet.

En cocker spaniel snurrar av naturen. Och hon snurrar motsols. Fort och ofta. Oftast kommer snurrandet av ohämmad glädje, såsom när husse eller matte plockar fram matskålen, antyder att det är promenaddags eller talar om att hon ska få följa med i bilen. Då snurrar hon fram, hon förflyttar sig framåt i spiralform. Den som inte har sett det har nog svårt att föreställa sig, den som ser det första gången skrattar gott. Det är inte bara hon, jag har känt många cockrar genom åren, och de har haft samma beteende allesammans!

Sätt nu samman detta glädjesnurrande med en gigantisk plasttratt. Föreställ er resultatet. Just det, hon river ner det mesta i sin väg, och hon förstår inte varför. Och sluta snurra, det går inte!