Palme representerar nutidshistoria

Vi var på bio i dag, och såg den dokumentära långfilmen om Olof Palme.

För mig är Olof Palme en person som fortfarande lever, eftersom jag har upplevt honom. Men det är förtrollade lätt att glömma att tiden går, och faktum är att det är en hel generation sedan han mördades. Alltså också förrädiskt lätt att glömma vad som hände, och glömma denne karismatiske politiker.

Att se filmen är för mig att delvis friska upp minnet, och också att få en lite ny bild av Olof Palme. Den ger också perspektiv - alla världshändelser under de år han var aktiv ger en bra bild av 1900-talet.

Olof Palme skulle ha varit 82 år i dag. Det är alltid svårt att tänka så, det var uppenbarligen inte meningen att han skulle bli gammal. Men jag kan ändå inte låta bli att klura på vad han hade kunnat åstadkomma under ytterligare några år, han hade mycket kvar att uträtta.

Jag vill gärna uppmana att gå och se filmen. Den är folkbildande!

Söndagsbestyr

Imorse var vi till gymmet, käre maken och jag. Vår nya gemensamma hobby! Kanonskönt och bra, lagom jobbigt och lagom tidskrävande. Vi gillar det!

Inte nog med det, på eftermiddagen tog vi en promenad runt ringmuren också. Aktiva värre.

Toblerone och mediedrev - kvinnliga och manliga villkor

Jag läser just nu "Tobleroneaffären - varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister" av Mikael Romero.

Egentligen är det helt absurt att boken ens har behövt skrivas, men det har verkligen behövts. Det är bra att Micke gjorde det, och fantastiskt imponerande att han minns så mycket detaljer. Det är en nödvändig bok, för den ger en annan och mer nyanserad bild av vad som hände Mona Sahlin under den galna så kallade Tobleroneaffären i mitten av 1990-talet.

Många av företeelserna i boken är jag bekant med, många personer är jag antingen bekant eller vän med, några är före detta arbetskamrater till mig. Därför kanske jag läser med särskild behållning, men jag skulle vilja att alla som på något sätt minns det här och känner sig berörda åt ena eller andra hållet, eller alla som är det minsta intresserade av hur media fungerar, borde läsa boken. Även du som okritiskt läser kvällstidningar, borde verkligen läsa den!

Allra sist i bokens efterord (jag läste det först) har Micke skrivit något jag vill citera här. Det är så bra, så framkallande av eftertänksamhet, så sant, så obegripligt. Läs detta pärlband av frågor och försök förstå:

"Hade detta hänt om Mona varit man? Vad tror du själv? 

Varför benämns kvinnor med förnamn, och män med efternamn? Vad får det för betydelse om du är Mona med någon och Reinfeldt med en annan? 

Har du någonsin sett en bild där en manlig vice statsminister mitt under en mediekris intervjuas med två matkassar i händerna? 

Varför fick bara Mona Sahlin som mamma, och exempelvis inte Göran Persson som pappa, löpa gatlopp på grund av förslaget om införandet av en karensdag för vård av sjukt barn? 

Kan en kvinna säga att hon vill söka makt, eller är det en dödssynd? 

Varför recenseras kvinnors kläder, men inte männens? 

Varför recenseras handväskor, inte portföljer? 

Varför får en kvinnlig vice statsminister frågor om barnhem inför ett statsbesök när männen får frågor om statsskick och mänskliga rättigheter? 

Varför använder tidningarna fler bilder på kvinnor? 

Frågorna man kan ställa sig är många, många fler än dessa. 

Har allt detta någon betydelse för den stora frågan: Varför har vi sedan år 1876, då statsministerämbetet inrättades, aldrig haft en kvinna som statsminister? Föreställ dig en kvinna som statsminister i Sverige. Det är inte så lätt. Det finns ingen tidigare att jämföra med.  

En enda kvinna har försökt under alla dessa år. 

I dag känns tanken oerhört avlägsen."

Ur "Tobleroneaffären - ..." av Mikael Romero

Snart är det jul...

På vännen Annikas blogg läste jag härom dagen om hennes funderingar kring detta med att ha milstolpar att se fram emot, något som jag tycker är extra viktigt när den mörka årstiden närmar sig. En fundering hon själv hade var om hon och hennes T kanske skulle våga rymma i jul och nyår.

Det får mig förstås att vilja berätta att det är precis det som käre maken och jag ska göra i år. En hel månad kommer vi att bo här. Julen och nyåret får klara sig utan oss i år, vi kommer inte att låtsas om det. I stället ska vi leva gott, njuta sol och bad, äta god mat, läsa mängder av böcker och vila.

Ny bloggare - min gammelfarfar!

Jag har fått en glimrande idé, jag ska låta det gamla möta det nya!

Ni som känner mig mer eller mindre, vet att jag är road av släktforskning. Men jag har också släktingars gamla dagböcker som jag har tagit hand om för att renskriva. Min gammelfarfar Kalle började skriva dagbok 1945 och slutade 1975. I princip varenda dag skrev han, små vardagsbetraktelser från sin horisont på Björktorp. Största delen av hela hans skörd skrev jag in redan för 15 år sedan, men jag blev inte helt klar. De sista fem åren ligger och väntar på att skrivas in, och resten måste jag delvis scanna in (som tur är skrev jag ut det en gång i tiden) för det ligger lagrat på disketter, och alla filer gick inte att föra över!

När gammelfarfar blev sjuk och inte längre kunde skriva tog gammelfarmor Elsa över. I 10 år höll hon på. När hon försvann, tog min morfar Seved över dagboksskrivandet. Allt ska renskrivas, och det var nu jag fick idén.

Parallellt med att jag skriver rent, skapar jag också en blogg åt var och en av dem. På så sätt blir det inte bara dokument liggande i ett skåp eller på en hårddisk, det blir tillgängligt för alla som vill. Kanske är det inte mycket att läsa för den som inte kände Kalle, Elsa och Seved, men vi är å andra sidan många som gjorde det. Och inte minst tycker jag det är en häftig kulturkrock, som jag tror i synnerhet gammelfarmor Elsa skulle ha gillat. Hon skulle ha varit en jättebra bloggare!

Nu har dessutom bästa K lovat hjälpa till med dagboksbloggandet och -renskrivandet, så nu jädrar ska det inte beöva ta så många år innan allt är inskrivet!

Havet så stilla...

Hela dagen har havet varit egendomligt stilla. Bara små, små krusningar på sin höjd, annars helt platt. Nästan spegelblankt. Det är inte ofta vi får se båtarna spegla sig på vattenytan! Vid flera tillfällen gick det faktiskt inte att se var havet slutade och himlen började, horisonten var borta. Mäktigt.

Helgen har varit skön, bjudit på både vila och arbete i härlig blandning. I går kväll åt käre maken kräftor, eftersom jag själv inte tål skaldjur fick jag små goda västerbottenpajer i stället. Vår årliga lilla kräftskiva på tu man hand!

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig

Lördag morgon. Inga tider att passa på hela helgen. Lösa planer på att suga ut det sista ur sommarsolen på den närliggande stranden, om vädret tillåter. Alla förutsättningar för batteriladdning och någon sorts rekreation.

Och hur förvaltar jag denna skatt, denna tidsgåva?

Jag har, vid sidan av arbetet som kräver rätt mycket av mig just nu (när gör det inte det? Men det ÄR extra mycket just nu) massor av roliga privata projekt att arbeta med om jag vill. Sånt som skänker mig äkta avkoppling, som skingrar mina jobbtankar på ett välbehövligt och vilande vis och där jag har flyt och tycker det är jätteroligt.

Där finns min bildbehandlingskurs som jag verkligen vill slutföra. Arbetet med alla mina fotografier som är så himla roligt. Släktforskningen, där jag har tusen lösa trådar att rycka i och abonnemang betalda som borde utnyttjas. Renskrivningen av mina gamla släktingars dagböcker som väntar på åtgärd och som jag tycker är så fantastiskt intressant. Bloggen som jag skulle vilja utveckla. Mitt arbete med digitalisering av bilder som jag vill göra mer av, både för mitt privata vidkommande och som företagande. För att inte tala om bokläsningen!

Och vad gör jag av allt detta då, denna ograverade lördag?

Jag sitter och glor rakt ut i luften, helt handlingsförlamad. Alla de där jätteroliga sakerna som väntar på mig, är för många och för roliga. Jag vet nämligen med mig att om jag påbörjar något av detta, vad som helst, så grottar jag ner mig. Timmarna bara går och jag blir precis uppslukad. Jag är lite så - kan inte göra nånting lite grann. Allt jag gör, gör jag med råge. Jag är lite omåttlig, kan man nog säga. En svaghet, javisst. Men också en styrka, och det jag gör det blir bra!

Så min prestationsångest sätter stopp för kreativiteten. Jag vill vänta med att göra de här grejorna tills jag har massor av tid, gärna en hel vecka eller två, för bara foto eller släktforskning eller skrivande. Och NÄR infaller det?? Just det, aldrig.

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig. Därför att det väntar så mycket annat arbete på mig, som jag i så fall stjäl tid från. Ansvarsfullt arbete, som inte blir gjort om jag inte gör det.

Du hör ju. Finns det bot för sånt här? Jag behöver verkligen jobba med mig själv på det här området.

Vilken himla tur att man inte är perfekt...! :-)