"Men vad gör ni på vintern??"

Obevekligt går sommaren mot sitt slut. I går var första dagen då jag anade en gnutta (mycket liten gnutta) höst i luften. En föraning. Ett löfte. Eller ett hot, om man så vill. Oundvikligt är det i vilket fall som helst, därför är det bara att acceptera. Gilla den mörka årstiden kommer jag aldrig att göra, men acceptera den är OK. Vilket är alternativet?

Den här sommaren har jag grunnat lite på alla sommargotlänningar som prisar vår ö och säger att här råder lugnet, här finner man friden, här är man fri, här kan man andas, etc. i all oändlighet.

Det är fantastiskt roligt om det är så här de känner när de är här, det känns bra att kunna utgöra en fristad för så många och att ens boplats i världen faktiskt bli tagen för ett paradis. Men tacka sjutton för att det är så de känner, när de har semester och åker till landet!! Den känslan har man väl var än i landet ens sommarfristad finns; känslan av ledighet, frihet, blå himmel, frid! De har kanske inte tänkt på möjligheten att den där känslan de så lyriskt beskriver faktiskt hänger ihop med att de är - lediga.

Spelar ingen roll, jag är glad att de känner så på vår vackra ö. Samtidigt är det lite skrattretande att några av dom faktiskt kanske tror att det är så jämt här. Att vi som bor här vandrar omkring i detta lyckorus och i denna frihetskänsla alltid. Linn Gottfridsson snuddade också vid det i sitt sommarprat i Radio Gotland härom dagen, då hon förfasade sig över den glättiga bilden av Gotland med idel lyckliga, harmoniska och leende perfekta människor bland drejade krukor och lammskinnsvästar.

För sanningen är ju att jag och alla andra gotlänningar har det som svensken i allmänhet. Vi arbetar och stretar merparten av året, går igenom alla årstider, och lever våra liv precis så normalt eller onormalt som alla andra. Vi har en vardag vi också, även om det ibland är lätt att glömma. Inte bara för sommargästen!

Det festligaste tycker jag är när man får den klassiska frågan om vad vi gör på vintern. Visst är det roligt!