fredag 2 juli 2010

Förändringens vindar

Inom loppet av mindre än ett år, har det hänt jättemycket i mitt liv. Inte till det yttre, nej allt tuffar på som det ska. Men hos mig själv, inombords och utombords. Jag fick sluta löpträna, för kroppen började säga ifrån. Jag började svullna i kroppen. Kroppen protesterade mot allt, jag fick de mest svårförklarliga smärtor. Till och med yogan blev en kamp, och jag har hållit upp en tid. De senaste månaderna har jag gått upp i vikt förfärligt fort, vi snackar inte om den naturliga viktökningen som smyger sig på. Allt har jag skyllt på övergångsåldern, vilket tycks naturligt. Helt klart är jag mitt i en brytpunkt, där jag går över till en ny fas i livet. Men - måste det göra så ont?

Ja ja, jag är medelålders. Erkännes (motvilligt). Visst är det naturligt att få lite krämpor, och att öka några kilo i vikt. Men - måste det göra så ont?

Jag har ingen mental motståndskraft, känner mig lustlös. Trött till kropp och själ. Har fått lätt för att gråta. Homeopaten tyckte det var alldeles naturligt - jag börjar helt enkelt släppa fram min kvinnliga sida efter att ha levt med en mansdominerad sida i många år. Gråt på, tyckte hon. Låter väl vettigt, på sätt och vis kan jag ge henne rätt. Men - måste det göra så ont?

Vad vill allt detta säga mig? Vart är jag på väg? Jag har bestämt mig för att lyssna, lyssna. På mig själv framför allt, men också på det som kommer till mig. Jag har också bestämt mig för att våga vara "svag", våga ta hjälp. Våga visa alla mina sidor. Det har jag aldrig gjort förut, och det är skitläskigt. Som att hoppa ner i bassängen från 10-meterstrampolinen utan att veta om det finns vatten. Men jag tror jag måste släppa det krampaktiga greppet. Jag vet ju inte ens vad det är jag håller i!

Så - jag kastar mig utför, och litar på att landa mjukt, att bli mottagen.

Med risk för att vara grundlurad eftersom jag inte kan kinesiska, tror jag mig ändå ha förstått att tecknen i bilden betyder "kris" på kinesiska. Ordet består av två tecken som står för fara + möjlighet/chans/risk. Antagligen är det därför man ofta hör att kris och utveckling har samma kinesiska tecken.

4 kommentarer:

Petra sa...

Åh vad jag bara helt plötsligt började längta efter ett sådant där mångtimslångt samtal med dig. Tror baske mig att jag ringer något dag.

Stor kram!

Maria Björkman sa...

Ja, nu stundar Almedalsveckan, som du vet. Den blir inte densamma utan dig, kan jag ärligt och lite fnissigt konstatera. Men sen, är jag ledig. Då hörs vi nån dag! Kram!

Pia sa...

Kris är utveckling.. och jag tror att Du kommer ur den som en stärkt Maria med stor tilltro till Dig själv på ett annat sätt än tidigare. Tro mig, jag vet!

Sen väljer Du själv vad Du vill fortsätta med och ta upp igen.

Varmaste kramarna!

Maria Björkman sa...

Bästa Pia - visst är det så. Tålamod, tillförsikt och mod. Tack, vännen!