I kväll är cockerflickan Shivas sista kväll i livet. Än en gång leker vi gud, och styr över liv och död. Precis som vi gjorde för två år sedan, då vi beseglade Mollys öde.Shiva är 8,5 år, och har juvercancer. Den dök upp i våras, vi lät operera henne i somras och fick därmed några månaders respit. Men nu har sjukdomen dykt upp igen, och tagit över. Hon viftar inte lika mycket på svansen längre, och är lite låg. Hon är orolig och mår inte bra. Vi vill verkligen inte förlänga det, och operera en gång till är inte ett alternativ.
Vi vill minnas det lilla snurrande, svansviftande rödskinnet som hon alltid har varit. Full av liv och upptåg, hennes största mål i livet har varit att hitta saker att äta. Nu får hon snurra vidare någon annan stans, där det är obegränsat med godsaker och lekkompisar. Där det finns massor av människor som vill klia henne.
Hej då Shiva, tack för alla pussar!
13 kommentarer:
ååå, det är så svårt. Så ofattbart att sitta där med det lilla livet och veta att snart finns hon inte mer. Jag vet för jag har också varit med om det. Tänker på dig. Stor kram.
Jag vet inte om jag har skrivit detta förut, men jag läste en gång en krönika av Lisa Syrén, där hon skrev att våra husdjur är osjälviska gentemot oss under hela deras liv, så därför måste vi vara osjälviska när det är dags. Ni tar helt rätt beslut förstås, för att hon inte ska behöva lida. Men jag förstår hur svårt det känns.
Katten Alfred är 14 år nu, en gammal man. Jag bävar för dagen, men när den kommer hoppas jag att jag kan vara osjälvisk. Men stark kommer jag inte att vara. Därtill älskar jag honom allt för mycket.
Stor kram!
Tänker på er och känner med er...det är verkligen inte lätt men vi har dom bara till låns, de underbara "matansiktena"! Nu väntar många snurrande polare på gröna ängar fyllda av godis som aldrig tar slut! Tack Shiva för ditt underbara snurrande du! Och tack Maria för att du delar med dig! Stor och varm kram till er allihop!
Monika - tack för värmande kram! Petra - jo, man är stark när det krävs, det kommer även du att vara! Lotta - det är nog faktiskt till och med så, att vi bara har själva livet till låns. Vid närmare eftertanke.
Tänker på Er och skickar varma styrkekramar!
Nej, så otroligt ledsamt för er Maria! Och för Shiva. Ett smärtsamt beslut att behöva fatta.
Ja, det är alldeles ruskigt ledsamt. Kramarna värmer, ska ni veta. Nu är det gjort, och vi gjorde alldeles rätt. Men hu, så tomt det är här hemma!
Dina känslor biter ända in i själen, och jag ser min lite knubbiga dalmatiner samtidigt liggandes ihopkurad som en boll i soffan.
Din oro känns så väl, min opererades för en tumör i underlivet förra året, sen dess är jag alltid alert, varje dag, varje minut.
Jag hoppas det finns en hundhimmel. Och en vacker sådan.
Carina - du kan vara alldeles säker på det där med hundhimlen!
Åh, vad det måste vara svårt idag. Jag har själv aldrig varit i den situationen men vet att den kommer. Min hund är snart 9 år och har även juvertumör (tror en veterinär, en annan tror inte det). Vi har valt att inte operera.
Vad fint och bra det du skrev Petra. Ska komma ihåg det inte minst för att berätta för min 19 åriga dotter som levt med Zoya stor del av livet, när det blir aktuellt.
Klart det finns en hundhimmel. Men det är mycket mycket sorgligt och blir så ofattbart tomt.
Stora kramar från Annika o Zoya
Annika - tack för varma tankar! När den dagen kommer då man måste fatta beslut känns det rent ut sagt för jävligt. Sen blir det tomt. Men det är det ansvar man har för de små liven, som är helt beroende av att vi fattar rätt beslut åt dem. Allt annat vore grymt.
Njut tillsammans med Zoya, och vet att när ni måste bestämma er så blir det rätt för henne!
Hej! Otroligt jobbigt att läsa om att din hund var tvungen att tas bort från dig! Jag har själv en Cocker spaniel som jag just fått veta om att hon fått en juvertumör. Nu står jag inför min tiks första operation med darriga ben. Undrar hur det kommer gå, om det är värt att operera, om det ens blir bättre efteråt? Vad skulle du råda någon som just fått beskedet juvertumör?
MVH/ Veronica
Bästa Veronica, så tråkigt att höra om din cockerflicka! Det börjar nu bli några år sedan detta hände för oss, men minnet lever starkt. Det är förfärligt när våra fyrfota vänner lider och de är ju så beroende av oss och vårt sunda förnuft. Tröts att vi är fulla av känslor, måste vi ibland ta makten över dom och låta klokskap och förnuft tala i stället.
Det är så oändligt svårt för mig att ge dig ett råd, jag vet bara hur vi tänkte. För oss var det självklart att kosta på en operation för att ge Shiva en chans till att komma tillbaka och bli frisk. Hon var vår älskade familjemedlem och vi tvekade aldrig trots att veterinären varnade för att det kanske inte hjälper. Hon blev aldrig helt frisk, även om hon fick tillbaka lite liv ett tag kom sjukdomen tillbaka. Men vi gjorde rätt i alla fall, just då. Vi fick låna henne ett tag till, och hon fick bara lycklig ett tag till. Fler försök gav vi oss dock inte på, det hade varit alltför plågsamt.
Varmt lycka till med din flicka, operationen kommer att gå bra och jag hoppas innerligt att det stannar vid den. Det kan likaväl gå så bra, så föreställ dig det!
Hör gärna av dig igen och berätta!
Skicka en kommentar