- Vill du må bra?
- Javisst, självklart!
- Men svara då på frågan: vad gör du för att må bra?
Den här retoriska frågan hörde jag en gång en föreläsare ställa, och den har levt med mig sedan dess. Den illustrerar på det enklaste vis att jag själv har ansvar för mitt liv. Alla vill väl må bra, men långt ifrån alla tar sitt ansvar och gör vad de kan för att må bra. Alltför många tror att god hälsa kommer av sig själv. Och så länge man är relativt ung kan det nog vara just så.
Jag har mått rätt dåligt under ett års tid snart. Det är med största sannolikhet hormonerna som spökar och som har ställt till det. Det kan ju bli så i kvinnoliv. I samband med hormonförändringar så har jag gått upp i vikt väldigt snabbt och alldeles för mycket, och så har mitt rätt så prestationsfulla och stressiga arbetsliv gjort mig galet trött. Allt blev en ond cirkel; viktuppgång och trötthet - jobbigt att röra sig - hälsporre - mer viktuppgång och trötthet - ännu svårare att röra sig, och så vidare i all oändlighet. Ont i kroppen på de mest diffusa och svårförklarliga sätt. Tröttheten handlar alltså inte om sömnighet - det handlar om energilöshet. Olust. Skiter i allt, ungefär.
Mina utmaningar i arbetslivet, mitt prestationsinriktade sätt att arbeta, blev plötsligt för mycket. Jag orkar knappast ha mer än en boll i luften just nu, jag som haft tusen! Då och då kan det glimma till, energin kommer tillbaka och då drar jag på i hundra knyck. I två timmar. Sen är jag slut, och kan inte fatta hur jag ska kunna ta hand om det där jag drog igång.
Det blir svårt också för omgivningen att hänga med, kan jag tänka mig. Jag är ju inte sjuk, och jag ser ut som vanligt (utom något rundare förstås!), så hur kan man fatta att jag inte är samma människa? Jag kan ju knappt acceptera det själv.
Mitt främsta fokus nu är att rensa min kropp och gå ner några kilo. Viktuppgången har väldigt lite med kostvanor att göra, det vet jag. Men jag måste ändå försöka göra det jag kan, och det som går. Det måste ju också kunna bli en god cirkel; lättare i kroppen - mera energi - lättare till rörelse - lättare i kroppen, och så vidare.
Ett annat fokus är att vara snällare mot mig själv när jag inte orkar. Att tillåta det. Att faktiskt tycka det är OK att jag inte vill, kan eller orkar.
Om sju veckor åker jag till Thailand för två veckors ledighet med yoga, sol och bad. Det är precis rätt för mig just nu, och jag är så oändligt tacksam över att jag har en så inkännande och omtänksam man. Inför den resan har jag nu satt igång ett arbete med mig själv, som innebär att rensa kroppen från jästsvampar och socker för att förhoppningsvis hitta energin. Det heter "Gröna kuren", och är något jag har hämtat inspiration till från Sanna Ehdin. Egentligen är det mycket enkelt, och ligger delvis i linje med de nu för tiden så populära dieterna med ett minimum av kolhydrater.
Jag ska följa den här kuren så långt det bara är möjligt i sex veckor: bara äta proteiner, bra fett och gröna grönsaker. Kolhydrater, mejeriprodukter, frukt, grönsaker med andra färger än grönt (innehåller för mycket socker) och alkohol är aja baja under kuren. Jag förväntar mig att hitta tillbaka till mer energi med den här kuren, och går jag dessutom ner ett par kilo är det bonus. Parallellt tänker jag grunda för thailandssolen ett par gånger i veckan i solarium, något som jag också vet att jag mår bra av. Samt återuppta yogan, som hamnade vid sidan om under hösten. Men i linje med att vara snäll mot mig själv blir det bara medicinsk yoga den här terminen, det är vad min kropp klarar av och behöver.
Att skriva om det här, hjälper mig på vägen. Jag kommer att återkomma här med reflektioner kring det jag håller på med och vad som händer under tiden.
Jag MÅSTE hitta tillbaka till mig själv. Därför tar jag saken i egna händer. Därför tänker jag de närmaste sex veckorna bara göra val som hjälper mig i rätt riktning.
9 kommentarer:
Ja det gäller att hitta det sätt som passar just en själv för att nå den hälsa och det välmående man eftersträvar och faktiskt är värd
Lycka TIll
Emma
Hej Emma, och varmt välkommen hit! Jag har gått några gånger hos en KBT-terapeut, och hon sa just så till mig: "Du har rätt att må bra". Det har förföljt mig sen dess, och det är också släkt med det du säger i din kommentar, att man är värd välmående. Tack!
Jag kom på ett eget litet ordspråk häromdagen: Det är väl ok att sträva framåt, och kanske uppåt, i livet (vad det nu är), men samtidigt måste man stanna upp och njuta av utsikten ibland.
Det där med hormoner, livsläge och vikt känner jag igen. Jag började med LCHf sedan någon vecka tillbaka - delvis för vikten men även för att få bort sockret och må lite bättre, helt enkelt.
Vi kan väl tänka på varandra under vägen, så ses vi i Vetlanda någon gång. :-)
Kram
Du är med mig på vägen, Petra!
Att hitta våra egna vägar till välmående är nog det bästa, för det ser trots allt olika ur från person till person även om det är dithän vi strävar.
Jag har lärt mig att det viktigaste är att lyssna inåt och om målet är oöverstigligt åtminstone ta små steg på vägen, vilket är precis det Du nu så klokt gör.
Min Feldenkraispedagog sa till mig före jul att hon ville att jag skulle börja i gruppverksamheten igen.. för att jag är värd att må bra. Så där börjar jag på onsdag igen, för mitt eget välmående.
Om jag pratar för egen del, så har jag haft väldigt svårt att acceptera de fysiska förändringar som följt med klimakteriet och menopausen, vilket har skapat ett litet glapp mellan kroppen och själen. Nu börjar de finna varandra igen, och det tror jag att Du kommer att uppleva också.
Varmaste kramarna till Dig min kloka vän!
Hej Maria, jag blev verkligen tagen av ditt inlägg som verkligen får en att tänka till. Jag önskar dig all lycka till och hoppas att du ska hitta tillbaka. Tror också att Thailandsresan kommer att göra mycket gott.
Jag kände igen mig i väldigt mycket. Har egentligen inte mått så jättebra sedan vi flyttade hem till Sverige igen. Försöker och försöker, men ramlar allt som oftast tillbaka i självömkan. Allt gick så snabbt för oss pga att min man blev sjuk och vi hann aldrig bearbeta något, och väl i Sverige så går allt i 180 och jag tar inte riktigt alla signaler från kroppen på allvar. Men jag tar till mig dina ord och ditt inlägg. Lycka till och tack för att du är så öppen. Kramar från en syster!
Pia, du är ju mycket äldre än jag, så det är alldeles naturligt att du har kommit längre i din utveckling... ;-) Tack för att du går före!
Eva - tusen tack för varma ord. Och du ska veta att det har hänt en stor förändring hos mig när jag delar med mig så här, jag har alltid visat min starka fasad utåt. Därför är jag extra glad över att du uppskattar just det - att jag är öppen med hur jag har det och upplever det. Jag är också superglad om mina ord kan betyda något för dig. Varma kramar!
Hej Maria!
Du skriver kloka ord och du har funderat mycket på dethär. Jag vill ändå bara kolla att det även har tagits blodprover, t.ex. sköldkörtel, för att utesluta sjukdom.
Ja, du är värd att må bra och det är jag också. Jag har kämpat med sjukdom i flere år men det senaste året har varit extra jobbigt. Nu har jag i alla fall fått hjälp så att det mentala för tillfället är i bättre. Kropp och själ går hand i hand och när inte kroppen mår bra så är det svårt för själen också.
Kram.
Hej Pia, och tack för din omtanke! Jodå, visst har jag kollat upp det, och alla värden ligger inom normen. Sen tror jag ju i alla fall att det är något vajsing med sköldkörteln, men som ett vanligt prov inte visar. Men sjuk är jag nog inte. Bara väldigt, väldigt obalanserad! Skönt att höra att du börjat komma tillrätta med ditt elände, i alla fall! Kram!
Skicka en kommentar