Jag ledsnar inte!

Fredag kväll = Idolfinal.

När Idol började för - vad kan det vara? - 7-8 år sedan, visste jag knappt vad det var. Första gången jag såg nånting över huvud taget var när jag råkade komma in i finalduellen då Sebastian kom tvåa (jag tror det var det året Agnes vann). Jag hade inte hängt med, visste inte vilka Sebastian och hans kombattant var, men fastnade för ett ögonblick. Vilken proffsighet, vilken närvaro, vilken musikalitet!

Året därpå började jag tjuvkika lite, på auditions. Sen var jag fast. Jag tycker det är så KUL!

I år har Idol fått mycket kritik för att idolerna är så unga. Det stämmer, den äldsta är 20 år. Bara barnen, alltså. Och i ett par fredagsfinaler har det varit riktig gäspvarning.

Men i kväll, wow!

Med ett storband i ryggen och med Peter Jöback som veckans coach, har de uträttat underverk. Vilka framträdanden, vilka stjärnor! Molly glänser, liksom Robin. Moa är inte dålig heller, liksom Amandorna.

Kort sagt - Idol är den perfekta underhållningen för mig. Bra musik, ambitiösa unga begåvningar, glamour och hype. Me like!

Ett extra plus för kvällens gästartist och coach Peter Jöback. Jag vet ingen så snygg som han, jag formligen smälter när han syns i rutan. Han behöver inte sjunga, det är är han inte lika bra på som att bara se bra ut. Jag bara njuter av hans uppenbarelse!