Hur gör man för att sluta?

Datorn är ett nödvändigt och frekvent använt redskap i mitt dagliga arbete, som i så många andras. Sällan eller aldrig gör jag allt det här roliga som man kan göra med en dator med Internetuppkoppling - blogga, surfa, chatta, jobba med bildbehandling, Facebooka etc.

Nu är jag semesterledig, och unnar mig en luststund framför datorn varje dag. Förutom att åtgärda jobbmail (jaja, jag vet!) så bloggar jag och gör allt det där andra. Och ni som brukar surfa ni vet - det ena ger hela tiden det andra. Man hittar en kul hemsida, klickar vidare, blir nyfiken, hittar mer... i all oändlighet.

Jag läser bloggar, hittar nya bloggare, kommenterar, svarar på andras kommentarer... det tar aldrig slut.

Börjar upptäcka att jag har svårt att slita mig. Luststunden framför datorn blir längre och längre. I dag när regnet har parkerat så spelar det ju ingen roll, men andra dagar... Hur gör man för att å ena sidan skriva av sig och följa sina vänner, men å andra sidan ha ett liv IRL också?

Hur gör ni?

Hitler och jag

Provocerande rubrik möjligen, men precis så är det. Min kära vän Petra försökte nog förstå mitt intresse för andra världskriget och fenometen Adolf Hitler, men... Jag vet också att min vän Eva har förundrats över de många männens fascination av krig.

Jag är inte fascinerad av krig, däremot kan jag inte låta bli att fascineras av vad som hände där på 1930-talet. Andra världskriget - såväl som alla krig - var vedervärdigt, men det var såna mekanismer som både satte igång det och höll det igång, som jag inte kan sluta fundera över.

I kvällstidningarnas desperata kamp för att få sälja lösnummer, så kör nu Expressen med en DVD-serie om andra världskriget. Vem gick på det? Jag förstås.

Ikväll hotar SMHI med skyfall, åska och nordliga vindar. Vi har laddat med vitlöksdoftande lasagne, en stor skål jordnötter, ett par glas vin och - en DVD om Hitler och andra världskriget!

Kärlekens gåva

I morse fick jag kaffe på sängen, som jag ofta får när jag är ledig. Jag delade med mig av denna lycka på Facebook, och fick en så samtidigt kärleksfull som uppriktig och sann kommentar från min cybervän Annika: "Bortskämd är vad du är!".

Så rätt hon har.

Senare i dag satt jag på altanen när Bosse kom hem från lite arbete på golfbanan (jodå, han gör lite nytta där också, inte bara spelar golf). Jag var lite sömnig av suset i träden och solen, och genast hämtade han hängmattan och satte upp den. Såg till att jag la mig skönt, och gungade mig lite. Strax försvann han, bara för att komma tillbaka med en vidunderligt vacker ros som han knipsat av från vår buske Ilse Krohn. "Så du kan ligga och sniffa lite", som han sa.

Kärlek förtjänar vi alla. Om man får den gäller det att ta vara på den, känna tacksamhet över den och inte minst återgälda den. Jag är nog lite dålig på det sistnämnda, ska jobba på det!

Jag - en bookcrosser

Jag är en bookcrossare.

Under hela mitt liv, ända fram till för sisådär fyra år sedan, har jag samlat på böcker. Köpt nya, begagnade, lästa, olästa, gått i och ur bokklubbar, tagit vara på bokstackare som ingen annan velat ha, köpt boklådor på auktion, etc. Det tog aldrig slut, jag bara fyllde på lagret. När vi flyttade till Gotland hade vi i det första hus vi bodde ett BIBLIOTEK! Hur jag alltid har önskat mig att kunna säga: "jag tror jag går och sätter mig en stund i biblioteket". Vi hade vår matplats där, och det var en ljuvlig miljö. Fyra väggar klädda med böcker.

Så köpte vi det här lilla gulliga huset på prärien. Påbyggt i omgångar, utan synbar logik. Knappt en hel vägg nånstans, mycket snedtak. Hopplöst. Det gick sakta och skräckfyllt upp för mig att jag inte kunde ha mina böcker uppe. Ännu långsammare och än mer ångestladdat kom insikten att jag kanske inte bara kunde nöja mig med att låta bli att ställa upp böckerna. Jag kanske rent av var tvungen att göra mig av med de flesta.

!!

Faktum är, att det gjorde jag. Jag har nu en pyttliten (med mina mått mätt) bokhyllevägg. Den samlar jag böcker i, såna jag absolut anser att jag måste spara. I alla fall just nu. Deckarserier och sånt, som jag är lite svag för. Den där romanen jag inte vill släppa och som jag kanske läser om nån gång. Och alla livsstilsböckerna, mycket yoga, meditation och sånt. Men - och här är jag rätt hård mot mig själv - så fort det börjar bli fullt, måste jag gallra!

Sen har jag en ynklig liten Jyskhylla där jag ställer in nya böcker som hamnar i vårt hem. Försöker numera mest köpa pocket, utom dom jag vet att jag ska spara.

Ur den hyllan - min skattkammare! - plockar jag alltid nästa läsprojekt. När jag läst boken, gör jag mig i regel av med den om den inte hamnar under den där första kategorin, vilket få gör numera. Som sagt - jag är hård mot mig själv!

När jag gör mig av med en bok, går det till på följande sätt:

Jag surfar in på www.bookcrossing.com, och registrerar boken, den får ett unikt nummer. Jag talar också om hur och ungefär var jag tänker lämna den. På boken sätter jag en etikett som säger ungefär "Hej, jag är inte vilse, du får gärna ta mig och läsa mig". Inuti boken finns en etikett med det unika numret, samt instruktioner till den nya ägaren att surfa in och berätta vad som händer med boken härnäst. Han/hon uppmanas samtidigt att lämna boken vidare när den är läst, gärna med en recension.

Jag har varit mer eller mindre bookcrosser i ett par år nu, släppt kanske ett tjugotal böcker. Men bara ett par, tre av titlarna har jag fått respons på, och ingen av dom har sedan gått vidare som jag har sett. Lite klent resultat kanske, men det struntar jag i. Jag tycker det är så kul att släppa böckerna fria; på en parkbänk, "bortglömd" på ett cafébord, instoppad i brödhyllan på ICA eller nonchalant slängd på handfatet på en toalett. Jag njuter av att tro att någon annan får glädje av boken, och skulle gärna vilja se deras min när de hittar den!

Äkta vänskap är oförstörbart

I går åkte hon hem, Petra. En kär vän som jag lärde känna för 18 år sedan (!) på vår dåvarande arbetsplats. Att det skulle vara 18 år sedan är helt obegripligt i min lilla värld. Det kan jag bara inte förstå.

Vi arbetade tillsammans i bara drygt tre år, sen skildes våra vägar rent arbetsmässigt. Även om våra vägar korsades under ännu några år, så blev det allt glesare, så där som det blir. När jag sen tog steget och flyttade till Gotland, så upphörde umgänget.

Men så finns ju Internet med Facebook, mail och annat. Utan det, hade nog Petra och jag helt förlorat kontakten. Men med dessa hjälpmedel har vi alltid funnits där i varandras periferi. Och där äkta vänskap en gång har uppstått, fortsätter den faktiskt att leva. För att växa kanske det krävs lite vård och ans, men kvarstår gör den utan att man gör nånting uppenbarligen.

För de år vi umgicks som mest präglades av samförstånd, glädje, fniss, käftslängande, skämtande (rått och hjärtligt) och värme. Ni vet - så där när man bara behöver ge varandra en blick och man därmed har samma tanke... Dessa saker var bara att plocka upp härom dagen när jag hämtade henne på flyget. Hon var samma gamla Petra, och jag var uppenbarligen samma gamla Maria. Vi bara fortsatte där vi slutade, ni vet.

Det är en gåva att få ha en sådan vänskap. Vi har nu lovat varandra att det nödvändigtvis inte behöver dröja 10 år innan vi ses igen. Fast även om det skulle göra det, är jag trygg i att det blir precis lika kul nästa gång!

Var ska sleven vara... om inte i grytan?

Almedalsveckan närmar sig sitt slut, och även så min goda vän Petras besök hos mig på Gotland.

I går torsdag var vi inbjudna till rödgrönt mingel; det vill säga Miljöpartiets, Vänsterpartiets och Socialdemokraternas egen tummelplats med partivänner, kollegor, journalister och andra. Petra och jag stegade glatt dit, förstås.

På bilden ses representanter för de tre partierna hälsa välkommen. I bakgrunden ses... ja... Petra och Maria...

Vi var där. Vi kom, vi kommenterade, vi minglade. Veni, vidi, glutti. Engagemang? Jodå. På vårt sätt.

Alla vill vara i Visby!

Om någon - händelsevis - har missat det, pågår Almedalsveckan just nu. Större än någonsin, över 1.000 seminarier på sex dagar. Den nedre delen av innerstan ner mot hamnen, svämmar över, kryllar, vimlar av folk. Journalister, politiker, lobbyister, turister, kända och okända gotlänningar och fastlänningar i en salig blandning. Vädret gör naturligtvis sitt till, stan blir en formidabel tummelplats, som en kokande samhällsgryta.

Kändisfaktorn är hög, mycket hög. Minglet är tröttande, mycket tröttande.

Härom dagen stod Bosse och jag i hamnen och tittade på de fantastiska skapelserna som folk seglar hit med. (Jisses, är det verkligen ekonomisk kris i landet?) In stävar en jättestor segelbåt som har spanat in sig på ett minimalt utrymme mellan två andra i gästhamnen. Precis där vi står. Vi var överens om att det aldrig skulle gå för den båten att komma in, men - med god vilja och hjälp från medkaptener så gick det bra ändå. Se bilden!

Alla vill vara i Visby, och man TRÄNGER sig in för att få plats!

I kväll ska Petra och jag mingla rödgrönt, med Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly. Antagligen några till, också...