Alla är vi vänner!

Har senaste tiden klurat på detta med bloggar. Så fantastiskt det är, att skriva dagbok, att umgås, att lära känna nya personer, att glutta in i nya världar, att lära sig, att... ja, säg det som inte bloggarna bidrar med. Det här året - då jag hittills har bloggat sisådär 7 månader - har jag fått massor av nya kontakter på olika sätt. Några långt bort, några engångs-, andra mer hållbara och kära. Fantastiskt.

Men det som fascinerar mig är de kändisar som bloggar. De gör ju precis som jag - skriver om sin vardag, sina innersta tankar, lägger in privata bilder, håller ett personligt språk. Jag tittar in hos dom ibland. Ledsnar rätt snart, men det känns lite spännande samtidigt som det verkar som gamla vänner. Hos några av dom har jag varit ända in i vardagsrummet. Och det är här mina funderingar kommer in - några av dom har jag också läst intervjuer med, där de har sagt att de är restriktiva med att lämna ut sina privatliv i intervjuer.

Hur går det här ihop? Tänker dom precis som jag, att det nog inte är så många som läser min blogg, bara de allra närmaste? Har inte de ett inbyggt försvarsverk mot omvärlden, är de inte vana vid att alltid ha lite distans?

Det här förbryllar och fascinerar mig. Tänk vad världen blivit liten med Internet och bloggar. Hur enkelt som helst kan jag vara vän med vemhelst jag önskar!

"Men vad gör ni på vintern??"

Obevekligt går sommaren mot sitt slut. I går var första dagen då jag anade en gnutta (mycket liten gnutta) höst i luften. En föraning. Ett löfte. Eller ett hot, om man så vill. Oundvikligt är det i vilket fall som helst, därför är det bara att acceptera. Gilla den mörka årstiden kommer jag aldrig att göra, men acceptera den är OK. Vilket är alternativet?

Den här sommaren har jag grunnat lite på alla sommargotlänningar som prisar vår ö och säger att här råder lugnet, här finner man friden, här är man fri, här kan man andas, etc. i all oändlighet.

Det är fantastiskt roligt om det är så här de känner när de är här, det känns bra att kunna utgöra en fristad för så många och att ens boplats i världen faktiskt bli tagen för ett paradis. Men tacka sjutton för att det är så de känner, när de har semester och åker till landet!! Den känslan har man väl var än i landet ens sommarfristad finns; känslan av ledighet, frihet, blå himmel, frid! De har kanske inte tänkt på möjligheten att den där känslan de så lyriskt beskriver faktiskt hänger ihop med att de är - lediga.

Spelar ingen roll, jag är glad att de känner så på vår vackra ö. Samtidigt är det lite skrattretande att några av dom faktiskt kanske tror att det är så jämt här. Att vi som bor här vandrar omkring i detta lyckorus och i denna frihetskänsla alltid. Linn Gottfridsson snuddade också vid det i sitt sommarprat i Radio Gotland härom dagen, då hon förfasade sig över den glättiga bilden av Gotland med idel lyckliga, harmoniska och leende perfekta människor bland drejade krukor och lammskinnsvästar.

För sanningen är ju att jag och alla andra gotlänningar har det som svensken i allmänhet. Vi arbetar och stretar merparten av året, går igenom alla årstider, och lever våra liv precis så normalt eller onormalt som alla andra. Vi har en vardag vi också, även om det ibland är lätt att glömma. Inte bara för sommargästen!

Det festligaste tycker jag är när man får den klassiska frågan om vad vi gör på vintern. Visst är det roligt!

Jag ska sluta med politiken

Sedan "urminnes tider" är jag politiskt aktiv i någon form. Har deltagit i många år med liv och lust i särskilt föreningsarbetet, vilket är viktigt och kul, men också genom att vara förtroendevald på olika poster. När jag fick jobbet som chef för ABF här på Gotland, valde jag dock att inte ha något förtroendeuppdrag, men det sket sig efter ett tag. Jag fick frågan, och sen var jag där igen.

Men jag har med tyngd och moget övervägande bestämt mig för att sluta efter nästa val. I och med det har jag i praktiken redan slutat (mentalt!) men hedern säger att jag håller ut ett drygt år till. Ett förtroendeuppdrag lämnar man inte hur som helst, det är ett förtroende man har fått som hörs på namnet.

Varför sluta? Jag har haft många formuleringar för mig själv och min omgivning under processens gång, såsom till exempel att det tar för mycket tid från det jag tycker är roligare, att det helt enkelt inte är kul längre, att jag tappat intresset, att jag inte orkar, att allt upprepar sig (been there, done that, got the t-shirt). Men jag har nu kommit fram till en enda enkel förklaring med ett ord; det är YTLIGT.

Inte bara det, utan också förutsägbart. Man vet redan vad alla kommer att säga och tycka, ingen vågar längre profilera sig utan den tidigare partipolitiken börjar smeta ut till en blek oigenkännlighet. "Mitt" parti är fegt och uddlöst. Varför ödsla tid på sånt? Jag liksom inte orkar bry mig längre, och det är helt mot min natur att inte bry mig. Då är det fel!

Jag står inte ut med ytlighet längre, det är därför jag har så svårt att artigt småprata med folk jag inte känner (värdelös minglare, alltså). Jag vill ha djup och mening i allt jag gör. Pretentiöst möjligen, men nödvändigt för att jag ska må bra.

Mår bra gör jag av beslutet. Nu bara önskar jag att det redan hade varit val 2010!

Hemma i Tidlösa

Vi har haft några fantastiska dagar tillsammans med våra goda canastavänner. Maximal tur med vädret gjorde att vi faktiskt kunde sitta under parasollet och spela, så vi släpade ut spelbordet och bänkade oss. Sideboards med lite gott att dricka inom räckhåll gjorde bilden fullständigt komplett. Åh, så vi har njutit!

Dock har vi inte bara spelat, utan även gjort utflykter (prylboden i Burs, hotellet i Djupvik, Gute Vingård etc.), och solat på altanen innan det blivit för varmt. Mornarna har varit bäst - jag och Bosse har smugit upp tidigt (vi är morgontidiga, hur länge vi än nattsuddar. Inte odelat positivt!), satt på en kanna kaffe, öppnat till altanen, torkat av de av dagg genomvåta möblerna och satt oss med en kopp gott och något att läsa. Så småningom har gästerna vaknat och kommit, och då har vi haft en skön stund i morgonro.

Altanen har blivit mitt semesterviste, och jag är lycklig nog att ha en hel veckas semester kvar. Hoppas att det kan bli fler ljuva mornar och soliga eftermiddagar där!

Canastadags igen - nu försvinner jag ett tag!

I kväll kommer våra kära vänner som vi spelar canasta med - förlorar och vinner pengar med samma glada miner. För pengarna går ju till vår malaysiaresa, så vi satsar glatt stora summor! Nu påbörjas slutspurten kan man väl säga, för i januari åker vi.

Här kommer jag inte att synas igen förrän tidigast på söndag då de har åkt. Nu går jag in i spelhålan!

Landshövdingelöst...

Så trist och onödigt det känns, att regeringen måste avsätta Marianne Samuelsson. Jag värderar inte vad som har hänt, man kan ha synpunkter på både det ena och det andra. Sakfrågan vet jag inte heller om den är helt riktigt återgiven i media. Men hur som helst är det en trist historia, inte minst för Marianne själv. Och för Gotland, givetvis.

Det har varit mycket den sista tiden för Gotland. Mitt under värsta (bästa!) turistsäsongen avslöjas en miljöskandal av en stor lokal industri, två av Destination Gotlands färjor krockar och landshövdingen hamnar i blåsväder.

Det kan så att säga bara bli bättre nu!

Nu väntar jag med spänning på att få veta vem som får ta över efter Marianne Samuelsson!

Att se någon komma i hamn

I helgen har vi hjälpt Sara och Affe igång i sin nya, ägandes, lägenhet. En snygg, rätt stor etta i Bagarmossen, gavellägenhet på nedre botten med ljusinsläpp från tre håll och balkong att sitta på och för katten att klättra in genom. Perfekt!

Eftersom de inte ägde en möbel, var också resan till Ikea nödvändig. Vi tillbringade åtskilliga timmar med att skruva ihop Storå, Leksvik, Kullen, Malm och andra. Puh.

Men nu är de på plats, i dag börjar de jobba efter semestern och jag vågar tro att de mår riktigt, riktigt bra! (Vilket även mamma och pappa gör!)