Jag tror att han tar sig...!

Med risk för att bli lite enahanda nu (varav hjärtat är fullt, ni vet) så kommer även den här dagens reflektioner att handla om kattungen Seved som kom till oss i söndags.

Första mötet med vårt hem blev sannolikt traumatiskt, för innanför dörren fanns en stor, lurvig.... HUND! Sannolikt bland det läskigaste den lille skrutten sett i sitt tolvveckorsliv. Shiva, som är en minst sagt livlig, mycket nyfiken och kärvänlig hund, gav så småningom upp sina försök att hälsa, utan sprang i stället efter och luktade och nosade. Seved fräste och gjorde sig så skräckinjagande han bara kunde varje gång Shiva kom i närheten, och den stora hunden... backade. Tittade bort och såg ut som om hon egentligen satt och tänkte på annat. Hade hon kunnat vissla oskyldigt, hade hon gjort det också!

Kattpojken Seved har inte velat vare sig äta, dricka eller göra sina behov. Han har inte velat gå ner på golvet, utan har bara suttit uppflugen på bänken. Troligtvis stressad över den nyfikna hundens närvaro.

Inget kattliv värt namnet tänkte vi, och skickade faktiskt bort hunden på pensionat några dagar. Hon älskar att vara där, så det är inget synd om henne. Men lite taskigt känns det att köra bort henne från sitt eget hem! Viktigast just nu känns dock att Seved får en fair chans att vänja sig vid sitt nya hem och bli trygg och harmonisk.

Nu har Seved varit ensam herre på täppan i några timmar, och ter sig faktiskt redan en smula lugnare och kaxigare. Smuttat på lite ost och grädde har han också gjort. Nyss hjälpte han mig med Facebook, men det var tröttsamt som ni ser på bilden ovan. Just nu för tillfället ligger han i värmen från fläkten på min dator och snusar så sött. Se, bara!

Familjen har utökats!

I dag har vi utökat familjen med Seved, en kattpojke på 12 veckor. En riktig tuffing, som genast satte familjens redan etablerade fyrfoting på plats omedelbart han kom innanför dörren. Stackars Shiva (vår cockerspanielflicka 7 år) blev avsnäst meddelst skräckinjagande fräsning och visning av klor, av den lilla skiten. Shiva insåg sitt eget bästa och drog sig tillbaka. Men driven av en stor nyfikenhet försöker hon ändå närma sig. Men icke.


Ikväll har vi dock lyckats sitta i samma soffa alla fyra, utan handgemäng. Så det här ska nog lösa sig.

Tryggaste platsen tycks vara bakom kaffebryggaren uppe på köksbänken, där hunden definitivt inte kommer upp.

Storbandsmusik

Jag är stolt vice ordförande i Gotlandsmusiken, Gotlands länsmusikorganisation. 18 heltidsanställda suveräna musiker, som tillsammans utgör en mängd ensembler; blåsorkester, jazztrio, blåsarkvintett, saxofonkvartett, brass och inte minst - Visby Storband.

Mitt hjärta tillhör storbandsmusiken, det bara är så. Jag har själv spelat i storband för massor av år sedan, om än på amatörnivå. Något roligare får jag verkligen leta efter. Jag minns dessutom Visby Storband från TV på 1970-talet. Programmet minns jag inte, men just Visby Storband gjorde intryck på mig. Föga kunde jag ana att jag 35 år senare skulle stoltsera som deras vice ordförande (till och med ordförande under förra mandatperioden)! Livets vägar är outgrundliga och svårförståeliga.

I eftermiddag fick jag ynnesten att njuta ännu en konsert med detta eminenta gäng. Bernt Eklund, saxofon, går i pension och konserten var tillägnad denne kompositör, arrangör och saxofonist. En ödmjuk man som så många med stor kunskap. Å, så jag njöt!

Den som följer min blogg vet att Gotlandsmusiken lever farligt med jämna mellanrum. Även nu. Inget är självklart eller givet, vi måste hela tiden kämpa för existensen. Kulturen får oftast stryka på foten och tacksamt ta emot de skärvor som nådigt tilldelas den. När det är den som håller oss friska!

Tack, för Gotlandsmusiken. Ni förgyller så mångas tillvaro, inte minst min egen!

Utmärkelse och utmaning

Vännen Pia har givit mig en utmärkelse och samtidigt utmanat mig att berätta sju saker om mig själv som inte är allom bekant. Tack Pia, och håll i dig nu:

1. Jag är lat.
2. Jag ska tatuera mig nästa torsdag
3. Jag är galen i ostbollar
4. Jag skulle vilja sluta konsumera nyheter, dom tröttar mig
5. Jag har dansat balett i rollen som älva (!) på Sollidenscenen på Skansen
6. Jag finns publicerad i en bok
7. Jag älskar att få paket

Tacksamhet

Många av mina vänner här i cyberspace påtalar vikten av att tänka ljusa och glada tankar som motvikt till det kompakta novembermörkret. Jag är benägen att hålla med. Därför kommer här ett tacksamhetsinlägg från mig.

Jag är så tacksam för att
- jag och de mina är friska
- jag har ett jobb, ett bra sånt dessutom
- jag blir bättre och bättre att ta hand om mig själv
- jag envisas med att yoga
- jag har råd att göra det jag vill (nästan!)
- jag har en härlig livskamrat som älskar mig
- jag är rätt fri att disponera min tid
- vi bor i ett kul och trevligt hus
- Sara och Affe kommer hem till jul
- jag fyller 48 år i februari, förhoppningsvis
- jag har så mycket att vara tacksam för.

Jag blir jätteglad om du vill kommentera här nedan, något som DU känner tacksamhet för. Tankarna smittar, förstår du!

Nu har Zoya åkt hem!

Vi har haft fint besök i vårt hem några dagar. Lilla hundfröken Zoya har varit här, till ordinarie invånares blandade känslor.

Bosse och jag har välkomnat och skrattat åt det lilla charmtrollet (liksom vi har haft synnerligen trevligt med hennes husse och matte), medan vår egen fyrbenta familjemedlem visat sin mer skeptiska sida till gästen. Van som hon numera är att vara ensam hund på täppan, kändes det uppenbarligen långt i från självklart för henne att dela med sig av både uppmärksamhet och godis. Och det var tydligen också svårt att förstå att hon inte kunde sluka även den andra skålen hundmat innan hennes gäst ens hunnit uppfatta att det hällts upp...

Zoya är en dvärgpinscher, pytteliten. Som en liten gummiboll studsade hon omkring här, liksom enda sättet för henne att märkas. Shiva, vår cockerspanielflicka, betraktas i normalfallet som en mindre hund, men tedde sig som en lufsig och burdus jätte i jämförelse.

Nu har våra gäster rest hem till fastlandet, och Shiva snarkar ljudligt under bordet fast förvissad om att hon har vunnit. Igen.

En omväxlande vecka

Denna vidunderliga utsikt njöt vi av medan vi likt bergsgetter klev omkring på norra Ålands yttersta kanter i helgen. Jag har haft en veckas ledighet och njuter sista dagen i Norrtälje. Veckan har bjudit på ett potpurri av umgänge, kortspel (ja, vi har nu spelat ihop det sista till malaysiaresan), mat och dryck, Åland, Roslagen, dålig nattsömn (förskräckliga sängar), skåpsrensning och köksbygge. I kväll styr vi kosan hem till ön igen, det ska bli skönt att vila upp sig på jobbet någon dag!

Det var med blandade känslor jag tog ledigt nu, så pass länge. Det händer mycket på jobbet (vänta ett tag; när gör det INTE det?) med budgetar, bolagsbildning m.m, och egentligen är det inte läge. Men när är det det? Kanske är det just nu det är läge? Onsdagen bjuder på hårt arbete, sen får vi kärt besök till ön av goda vänner på torsdag. Nu gäller det bara att mota bort den här otäcka känslan av att allt inte är som det ska i kroppen (pst: vågar inte uttala det, men det känns som en förkylning på gång. Men säg inget!).

Byggarbetsplatsen finns troligen kvar när vi kommer hem, det är väl ingen som har gjort klart medan vi har varit borta. Den får Lotta och Per stå ut med, men det vet jag att dom gör!