Jag tror att han tar sig...!

Med risk för att bli lite enahanda nu (varav hjärtat är fullt, ni vet) så kommer även den här dagens reflektioner att handla om kattungen Seved som kom till oss i söndags.

Första mötet med vårt hem blev sannolikt traumatiskt, för innanför dörren fanns en stor, lurvig.... HUND! Sannolikt bland det läskigaste den lille skrutten sett i sitt tolvveckorsliv. Shiva, som är en minst sagt livlig, mycket nyfiken och kärvänlig hund, gav så småningom upp sina försök att hälsa, utan sprang i stället efter och luktade och nosade. Seved fräste och gjorde sig så skräckinjagande han bara kunde varje gång Shiva kom i närheten, och den stora hunden... backade. Tittade bort och såg ut som om hon egentligen satt och tänkte på annat. Hade hon kunnat vissla oskyldigt, hade hon gjort det också!

Kattpojken Seved har inte velat vare sig äta, dricka eller göra sina behov. Han har inte velat gå ner på golvet, utan har bara suttit uppflugen på bänken. Troligtvis stressad över den nyfikna hundens närvaro.

Inget kattliv värt namnet tänkte vi, och skickade faktiskt bort hunden på pensionat några dagar. Hon älskar att vara där, så det är inget synd om henne. Men lite taskigt känns det att köra bort henne från sitt eget hem! Viktigast just nu känns dock att Seved får en fair chans att vänja sig vid sitt nya hem och bli trygg och harmonisk.

Nu har Seved varit ensam herre på täppan i några timmar, och ter sig faktiskt redan en smula lugnare och kaxigare. Smuttat på lite ost och grädde har han också gjort. Nyss hjälpte han mig med Facebook, men det var tröttsamt som ni ser på bilden ovan. Just nu för tillfället ligger han i värmen från fläkten på min dator och snusar så sött. Se, bara!