Grattis till mig!

I dag fyller min blogg två år. Om jag minns rätt är det första trotsåldern bland människobarn, är det inte så?

Och i dag kan jag konstatera att efter två veckor med gröna kuren ser jag lite ljusare, tänker lite klarare, och väger lite mindre.

Solen lyser och cykelpumpen (talgoxen) väsnas.

På det hela taget en bra dag!

Prioriteringar

Det har varit några intensiva dagar, då jag bland annat hunnit vara en sväng till fastlandet (hört det förut?) för både nytta och nöje. I torsdags hade vi ett kärt möte mellan tre generationer - jag och syrran, vår mor och våra båda döttrar. Riktigt kul och häftigt, händer sällan. Det blev inte så många timmar, men vi hann med att både prata och skratta i stora mått. Bland annat beblandade vi oss med andra kvinnor på en tjejträff där vi lärde oss vett och etikett (nåja, vi lyssnade i alla fall på en föreläsare i ämnet) och blanda drinken Cointreaupolitan. En riktigt fräsch höjdare, den blir perfekt i hängmattan i sommar!

Dagens fundering är varför jag läser så lite i mina kära böcker nu för tiden. Jag som är bokmal, älskar både läsning och böcker (bara att hålla i dom är tillfredsställelse) och läser gärna om litteratur i tidningar och tidskrifter. Boken är en av mina livsnödvändigheter. Men plötsligt - eller kanske är det inte så plötsligt? - finner jag mig läsa allt mindre. En bok tar allt längre tid att läsa ut. Så - vad har hänt?

Datorn. Internet. Bloggen. Facebook. Hemsidan. Släktforskningen. Bildbehandlingen. Surfandet som aldrig tycks ta slut. Där är svaret!

Men det är inte av ondo ändå, tycker jag. Allt det där som har tagit över, är positivt. Jag gillar ju att hänga på nätet. Jag gillar att skriva och läsa bloggar, att söka på Internet, att dona med min hemsida kring släktforskningen. Nu ska jag bara hitta ett sätt att återinföra de långa härliga lässtunderna OCKSÅ.

Tips, någon?

Hur ser det ut för dig, och hur ser du på det här?

Att ha följare till sin blogg

När jag började blogga för snart två år sedan fylldes det ganska fort på med följare, det vill säga personer som ville visa att de följer min blogg. Sen har det här avstannat, och jag har i ärlighetens namn inte funderat särskilt mycket över det. Det har varit viktigast att veta att några läser än att visa upp antalet, så att säga.

Men lite har jag faktiskt tänkt om. Det är uppbyggande att varje gång man går in på sin egen bloggsida se vilja följeslagare man har. Särskilt nu känns det så, när jag delar med mig av rätt personliga ting ur mitt liv. Jag vet att jag har många av er där ute som inte syns på min sida, men skulle bli så glad för var och en som vill ta steget och visa sig som officiell bloggföljare.

Jag välkomnar dig av hela mitt hjärta!

Jag är mig själv. Eller?

Efter en vecka på gröna kuren och med att ha kommit igång med yogan igen, är det främsta resultatet att jag känner mig nöjd med mig själv. Lite av tyngdkänslan har också vikit, och tankeverksamheten har faktiskt visat sig flera av dagarna den här veckan. Tidigare har det länge stått still i huvudet, men det har faktiskt börja röra på sig lite då och då nu!

Jag läste en så tänkvärt blogginlägg gjort av Emma på Livskrafter i går. Alla borde läsa det, och ta sig TID att läsa det för sig själv. Det är så sant, och borde vara så enkelt.

Läs det här. Är du dig själv? På riktigt?

Här är min matplats!

I mitt förra inlägg visade jag min blogghörna som är köksbordet. Hannele ställde då den helt relevanta frågan var jag sitter när jag ska äta!

Här, Hannele, på vår ljusa härliga glasveranda! (Bilden är tagen tidigt i våras)

Min blogghörna

En av mina vänner både i bloggosfären och IRL, Pia, ville i sitt senaste blogginlägg veta hur min blogghörna ser ut.

Egentligen har jag inte en hörna, utan jag bloggar där andan faller på. Det är ju inte ens alltid i hemmets lugna vrå, utan på jobbet eller nån annan stans där jag råkar befinna mig med min dator. Men oftast är det här - vid vårt lilla köksbord med utsikt ut över vidderna. Så här såg det ut i går kväll medan jag väntade på resultatet i Let´s dance.

Det här väckte ju min nyfikenhet. Så - kära vänner Eva, Irene, Monika och Pia med bloggarna Eva Linder, Harmoni i hemmet, Monika Häägg och My Green Blog - hur ser det ut i era blogghörnor?

Att få syn på sina problem

Vi tycker väl lite då och då att vi har problem. Stora och små. Hur man uppfattar ett problem - eller VAD man uppfattar som problem över huvud taget - beror så väldigt mycket på var man befinner sig i livet. Just nu.

Ett sätt att minska både antalet och storleken på problem, kan vara att helt enkelt formulera det man uppfattar som ett problem. Antingen skriva ner det, eller resonera om det. Vad exakt är det som är problemet? Är det något jag måste åtgärda? Om jag inte gör något, vad händer då? Är det något som jag över huvud taget KAN göra något åt (väldigt ofta kan man inte det)? Vad är det absolut värsta som kan hända? Gör plus- och minuslistor, det är alltid bra. Ställ det du uppfattar som problem mot andra saker som händer, jämför. Vänd och vrid.

Det här är ett förförande enkelt sätt att få syn på hur det där egentligen ser ut, som man trodde var ett problem. Ofta, alldeles för ofta, problematiserar och oroar vi oss i onödan. Så dumt!