Alla talar om askmolnet (som jag för övrigt - liksom min kompis
Petra - alltid läser som "åskmolnet") just nu, och med all rätt. Det som först verkade vara bara något lustigt och lite svårt att fatta, har på den här helgen hunnit bli något man börjar fundera djupare över. Flinet över något man inte riktigt förstod vad det var, har liksom stelnat i ansiktet och skrattet har fastnat i halsen.
För hur kan det bli så här? Vad är det som händer? Varför har man aldrig hört talas om det här förut? Hur kan naturens krafter bete sig så oberäkneligt och slå ut oss och våra behov så totalt? Är det trots allt inte vi själva som bestämmer, finns det en högre kraft? Kors.
En del av det här har allt fler insett under de dagar som har gått utan flygtrafik. Och jag har noterat en sak. Det har mitt i alltsammans - mitt i kaoset, oron över anhöriga och oron över hur det ska gå för flybolagen - spritt sig ett paradoxalt lugn. Människor upprörs inte så mycket över att tvingas ta bil, tåg eller båt för att ta sig fram, man upprörs inte så mycket över att det tar två dagar i stället för två timmar. Och varför - jo, därför att det gäller ALLA. Därför att det är OK att få förhinder eller komma för sent, alla förstår varför. Jag har hört rapporter från tågkupéer, tillfälliga hotellrum och järnvägssstationer där man skämtar lite om sin situation, rycker på axlarna och konstaterar att: "hoppsan. Så det kan bli!"
Jag generaliserar, så klart. Det finns nog de som mår riktigt dåligt av det här. Men det jag vill peka på är en tendens. Det finns dom som nästan njuter av att det går sakta, därför att det gör det för alla.
Och vad säger det? Jo, att vi BEHÖVER röra oss långsammare framåt. Hoppas det är en insikt för många. Sällan något ont, som inte har något gott med sig.
Sommarens händelse och snackis alla kategorier på Gotland, är politikerveckan i Almedalen. Eller almedalsveckan, som den också kallas.
