Från autostrada till slingrig stig

Bilden visar visserligen ett vägskäl, men det stämmer inte riktigt med min text. Jag står inte i ett vägskäl i livet, så är det inte. Däremot slog det mig härom dagen när jag var ute med hunden, att min livsväg har blivit slingrig och smalnat av.

Jag har verkligen färdats fort och lite oreflekterat genom livet. Har alltid haft bråttom framåt, till vad vete katten. Jag har haft tur utmed resans gång, varit på rätt plats vid rätt tidpunkt, haft roligt, ofta fått som jag har velat och önskat. Har dragit till mig det jag har velat ha. Alltid varit högpresterande och lyckats väl. Jag har åkt på väldigt få smällar, i alla fall allvarliga sådana. Bananskal, räkmacka - kalla det vad du vill.

Men det som händer detta nådens år 2010 är att jag måste ha tagit av vid något mot någonstans utmed motorvägen utan att riktigt veta hur det har gått till. Avfartsvägen har lett längre och längre från civilisationen ut i vildmarken. och vägen har blivit allt smalare och krokigare. Jag har tvingats lätta rejält på gasen och lägga båda händerna på ratten. Ja, rent av bromsa ordentligt i kurvorna. Jag har börjat färdas betydligt långsammare.

Och vad händer när man rör sig långsammare? Jo, tankarna hinner med. Nya dyker upp och hinner bearbetas, och gamla hinner ikapp. Det senare kan vara lite jobbigt, för långt ifrån allt är bearbetat och reflekterat. Det är nu det sker och det blir stökigt, oerhört stökigt, i huvud och själ.

För att riktigt förstärka detta med långsamheten, fick jag ju fysiska besvär som handgripligen tvingade mig att sakta ner. Dessa har i någon mån delvis börjat lätta, i alla fall min hälsporre. Välsignelse! Men somt är kvar, vilket betyder att jag inte har lärt mig läxan fullt ut än.

Vi (läs: jag) är vana vid quickfix. Det mesta går rätt fort över, man tar en Ipren och vilar en stund så går det över. Men mot det här som har drabbat mig i mitt 49:e år hjälper vare sig Ipren eller en stund på sofflocket. Här krävs det tunga artilleriet för att få mig att fatta. Fatta att man inte kan färdas på autostradan i 140 km/h, nervevat fönster med armen lojt hängande utanför och en hand lättfullt på ratten. Inte hur länge som helst. Det finns saker där runt om vägkanten som pockar på uppmärksamhet och eftersom jag tydligen inte har vridit på huvudet på hela tiden så är väl det bästa att sätta upp en vilseledande skylt som får mig att svänga av. Undrar just vad det stod på den skylten? Det hann jag inte se...

Det finns inget ont i det här, jag tror det bara kommer gott av det. Jag är i någon mening tacksam. Men som sagt - det är omvälvande. Jag håller som bäst på att vänja mig vid att leva annorlunda, samtidigt som jag söker lindring för det jordiska; övervikten som kastat sig över mig, energilösheten som har intagit min kropp och själ och det lite onda här och där. Allt hänger ihop, det är jag övertygad om.

Under nästa år hittar jag rätt igen, ut ur snårskogen. Jag har hemskt dåligt lokalsinne, så det tar lite tid. Men jag tror faktiskt inte jag har lust att färdas på motorvägen längre sen, motorvägar är väldigt tråkiga. Enahanda. Jag väljer nog en sån där lagom bred liten landsväg, med vackra blommor utmed vägkanten, där man färdas utmed doftande rapsfält och fina hus och där det finns gott om spännande avtagsvägar där man hittar nya saker om man tar sig tid att svänga av. En lite lagom krokig väg. Nånting mitt emellan autostradan och den slingriga stigen.

Ni hänger väl med mig där också?

Frusna tår

Jag funderar alltid på när det händer, den där övergången mellan sommar och höst. En dag, när man kliver ut på trappan, känns det annorlunda. En annan luft, ett annat ljus. En annan känsla. Och det händer verkligen över en natt, från den ena dagen till den andra.

Sandalmänniska som jag är - jag har inget annat på fötterna mellan april/maj och september - är den här tiden de blåfrusna tårnas tid. Men det sitter långt inne att stänga in fossingarna i hela skor, för att inte tala om styggelsen strumpor.

Åh, varför bor jag inte nånstans där man alltid kan gå barfota i sandaler?

Nej nej, nu börjar det snurra!

När jag gick tillbaka från den långa sköna semestern lovade jag mig själv att sätta gränser. Att arbeta lagom mycket. Att våga släppa arbetet ibland trots att jag inte blev klar i den utsträckning jag hade tänkt. Att faktiskt rent av våga släppa kontrollen ibland.

Den här veckan är det nu första gången jag faller ur och inte klarar av löftet till mig själv. En vecka fylld av möten där jag förväntas vara uppdaterad, förberedd och helst också fylld av kloka åsikter som ska föra framåt. Och jag känner att jag inte riktigt hinner med, ligger lite efter hela tiden. Men bara den här veckan har gått så...

Tyginköp

Käre maken har ju bytt fönster runt om i huset i sommar, nu är det bara ett kvar. Fönstren ger en helt ny karaktär åt huset utvändigt, och åt rummen invändigt.

Det fick mig att äntligen göra slag i saken och åka till Norrlanda, till Barbro Sandell, och köpa lite av hennes vackra tyger. Hon designar tyger, servetter, lampskärmar, brickor, you name it, efter mönster av den gotländska kattuntryckaren Tobias Lang. Mönstren är från 1700-talet, och är otroligt stilrena och vackra. Hon har sobra och enkla färgställningar, och de är enkla att matcha mot varandra. Jag har tänkt i flera år att jag ska inreda med lite av dessa tyger, och nu är jag alltså ett steg närmare.

Jag är ingen fena på att sy, men att tota ihop gardinkappor klarar jag. Så nu blir detta små kappor till köksfönstren (det räcker nog till hallfönstret också), och så har jag köpt det "negativa" tyget (vitt mönster på gul botten) till löpare och duk i köket. En liten kappa i sovrumsfönstret blir det också, men då i motsvarande blått som detta på bilden.

Det kommer att bli jättefint i våra nya, spröjsade fönster!

Yoga som yoga?

Under den kommande hösten ska jag bekanta mig med Hatha, eftersom Ashtanga för tillfället vänder mig ryggen.

Jag har haft en tuff vår och sommar kroppsligt. Kroppen har levt sitt eget liv, och jag känner inte igen den. Jag är fångad i ett skal som känns egendomligt obekant och synnerligen obekvämt. Det är inte jag!

Följden har varit att jag inte har kunnat/velat/orkat yoga på flera månader, men har nu bestämt mig för att återerövra yogamattan. Testade ett nybörjarashtangapass härom dagen, och fick nästan en chock. Det var värre än första gången jag yogade. Kanske på grund av mina förväntningar - jag har ju ändå yogat några år och kroppen borde svara bättre tyckte jag nog. Den svarade inte mycket alls. Dessutom gjorde min häl mycket ondare än jag hade trott, trots att den har blivit myckte bättre.

Det var riktigt deppigt när jag körde hem från det passet. Det kändes som om jag gled ännu ett steg längre bort från mig själv.

Men skam den som ger sig. Jag har förstått att hathayoga är en lugnare variant, men jag hade aldrig provat. Sagt och gjort, det gjorde jag i går (bäst att passa på när yogastudion Lilashala har prova på-vecka!). Det vore synd att säga att det gick bra, men jag var ett med min kropp åtminstone några stunder under passet. Det var inte oöverstigligt, och jag kände ett hopp om att kunna klara det. Kanske är det hathayogan som ska vara med och hjälpa mig tillbaka till mig själv.

Den och den medicinska yogan (kundaliniyoga) som Marita ska få hjälpa mig med. Efter en termin med dessa båda följeslagare, fröknarna Hatha och Kundalini, kanske jag börjar kravla mig tillbaka!

Min kompis är på reparation

På vår minisemester i Norrköping tidigare i somras, hände något med min kamera. Ena stunden fungerade den som vanligt, nästa gång jag lyfte upp den och tittade på den hade något hänt med displayen. Det var som en svart bläckplump på den, och jag såg inte längre några inställningar. Jag har hankat mig fram med den på det viset ända till nu, det går ju trots allt att använda autoläget och det var inga andra fel på den. Men lite trist blir det ju, i synnerhet som jag fortfarande håller på och lär mig och experimenterar för fullt. Allt sånt var uteslutet, så nu tog jag mig i kragen och lämnade in den i måndags. Jag har ingen aning om hur länge jag blir utan den, och jag vet inte vad domen kommer att bli.

Tänk vad jag har vant mig vid att alltid ha kameran till hands, han (för det är det nog, som alla apparater) har blivit en trogen följeslagare som skildrar vårt liv. Det har verkligen blivit ett av mina stora intressen; fotograferingen och efterföljande sysslor med bilder. Utresning. sortering, förbättring, beskärning, lek.

Nu håller jag tummarna för att 1) felsökningen visar att det är en enkel och billig åtgärd och 2) att det går fort.

Denna dagen - ett underbart liv

Fredag morgon; packa bilen. Utflyktskorg, campingstolar, kamera, hundskål, vatten och hund.

08:40 - avresa hemifrån.

Rute stenugnsbageri (kaffe) - Fårösund - Ryssnäs - Dämba - Hammars - Sudersand - Fårö fyr - Norsta Auren - Aikesvik (kaffe och äggmacka) - Langhammars - Helgumannen - Digerhuvud - Gamle Hamn - Bästeträsks naturreservat - Stenkusten - Bläse - Kappelshamn (mat).

18:40 - ankomst hem.

Vilken dag, vilket väder, vilken ö vi bor på!!