Kortspelandet tar oss över världen

På sommaren 1998 spelade vi vår första trevande canastamatch, käre maken och jag tillsammans med goda vännerna E och L. De besökte oss på grisgården (!) i Trelleborg där vi hyrde hus en vecka på semestern. På den vägen är det - vi träffas fortfarande efter nästan 15 år några gånger per år för att spela canasta, och spelet har tagit oss över världen!

Det par som förlorar ett spel, lägger pengar - ett visst antal kronor per poäng - i en pott. Vi spelar inte bara familjevis, utan skiftar partner hela tiden, och faktum är att under årens lopp har summan av förlusterna varit förbluffande jämn, kanske just tack vare det.

Vi började ha ett mål med pengarna - vi skulle åka till Köpenhamn och dricka Canasta Cream. Men hur det nu blev, så svängde vi av och hamnade i Prag i stället, detta var 2005. Där mötte vi våren, bodde i en lägenhet mitt i stan, åkte båt och drack öl på flerhundraåriga anrika ölhallar.

Jag poserar tillsammans med musikerna på båtturen på Moldau

Resan gav mersmak, och vi fortsatte "spara" (=spela och förlora pengar). Två år senare firade vi återigen valborg och Första maj utomlands, nämligen i Budapest. Även nu bodde vi i en bra lägenhet mycket centralt. Vi blev ständigt påminda om den här huvudstadens i många delar dramatiska historia, bland annat genom väl synliga skotthål i fasaden mitt emot vårt hus. En mycket fascinerande stad tycker jag, dit käre maken tog mig tillbaka förra året.

Här bodde vi i Budapest, på andra våningen

Nu spände vi bågen. Redan vid spelbordet i budapestlägenheten bestämde vi oss för att nästa resmål måste bli Malaysia.

Knappt tre år senare hade vi spelat ihop tillräckligt mycket pengar för att vi alla fyra kunde tillbringa två veckor på ett riktigt fint hotell vid havet på Langkawi. Jodå, vi tog en tripp till Kuala Lumpur också. Handen på hjärtat var det väl inte bara spelförluster som finansierade resan, utan även rejält tilltagna insatser...

Lunchrestaurang på Langkawi. Här har de god Cordon Bleu!

Fantastiskt lyxiga frukostar på hotellet

Så i fjol var det dags för resa nummer 4, och nu stod Cornwall på tur. Fantastisk resa, vi bilade i 10 dagar i detta sagolika landskap. Hälsade på Kung Arthur på Tintagel och bodde i små gulliga hus i Penzance och annorstädes. Mycket minnesvärt, Cornwall kan rekommenderas!

Vid Dunster Castle

På en pub stötte vi på miss Marple vid sitt stambord!

Förra helgen var våra spelkompisar hos oss på besök, och vi spelade ihop lite till. Vi bokade också nästa resa, som äger rum första veckan i september. Den här gången ska vi till Kroatien.

Köpenhamn? Nä, dit har vi inte kommit än.

Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!

Snart ryker "lockarna"

Jag trivs verkligen i mitt hår som jag lät göra i Thailand; lättskött, tungt och härligt långt. Jag gillar känslan av hår på ryggen, känner mig mer "klädd".

Men frisyren sjangserar rätt fort, i takt med att mitt eget hår växer ut bildas tovor i hårbotten som får mig att fundera över hur det kommer att gå att få ur det hela... Min frissa påstod att jag kommer att se ut som ett penntroll första tiden efteråt. Hm.

På onsdag får vi se, för då ska hon få det tvivelaktiga nöjet att återställa mitt hår. Men åh vd jag kommer att sakna mitt långa hår! Samtidigt är det en lite bit av Thailand och en fantastisk semester som jag gör mig av med. Tur att minnena finns kvar!

Djungelliv

Käre maken hade mig ovetandes bokat en helg på Jungle Beach. Det blev tre dagars fantastisk rekreation i vår sexkantiga "hydda" i en tropisk miljö. Fantastisk luft, vackra färger, ro, frid, cikador och geckoödlor.

Dit kommer jag att återvända åtskilliga gånger i tanken!

Solvarm hud, böcker och vila

Solbrännan djupnar i takt med att bokhögen minskar. Jag lever lyxliv och går nu in på den sista av våra fyra veckor. Förutom att fortsätta sola, bada, läsa, njuta av god mat och massage ska jag också ägna den åt att forma nya rutiner.

Jag har lovat mig själv, käre maken och bästa vännen att förändra mitt arbetsbeteende, och för det krävs en plan. Mindmapen börjar ta form, och även brevet till mig själv.

Inser att min outfit kommer att se galen ut hemma på snöiga Gotland i slutet av januari, men det skiter jag i!

Som jag njuter!

Semestern gör mig gott. Mycket sömn, bra mat (möjligen lite för mycket öl), enkelt att leva och en hy som alltmer börjar likna en 25-årings. Jag mår verkligen bra av värme, sol och hög luftfuktighet!

2012 - bakåtblick

Jag är knappast ensam om att göra en "årskrönika", eller bakåtblick så här i nyårstider. Men det är ett riktigt bra sätt att få syn på allt som händer omkring en. Att stanna upp, kolla i kalendern och reflektera över det som har hänt. Har det blivit som jag trodde och förväntade mig? Hade jag över huvud taget några förväntningar, eller har jag bara låtit tiden rulla på?

2012 kan jag summera som resornas år, samt det år då jag fyllde 50 och därmed får "göra vad fan jag vill" som jag själv formulerade det i min tankebok. Vi firade även silverbröllop, käre maken och jag.

I samband med min 50-årsdag hade käre maken ordnat en resa till Budapest för oss båda. Vi har varit där tidigare, men jag önskade mig tillbaka. Bl a ville jag grundligt bevista "House of terror", det fantastiska museet över nazisternas och kommunisternas järngrepp över Ungern. Missa inte det om ni är i Budapest, lova det!

Resan var en överraskning, jag fick veta någon vecka innan att vi skulle bort, men inte förrän ett par dagar innan vi skulle resa visste jag om att jag skulle ta passet med. När vi kom tillbaka till Sverige stannade vi på hotell i Stockholm där det blev överraskningsfest med släkten. Så jag fick fira 50-årsdagen med dunder och brak, tack för det.

Och nu gör jag verkligen vad fan jag vill, för nu är jag 50!

Mars månad ägnade jag åt gröna kuren, för andra året i rad. Det är ett sätt att avvänja kroppen från allt socker, och innebär att alla jäsningsprocesser i tarmarna slutar. Resultatet är ofta viss viktminskning, men inte minst en känsla av lätthet och välmående. Det innebär att man bara äter gröna grönsaker, proteiner och bra fetter under 2-4 veckor. Konsekvent och uteslutande, utan pardon! Mars månad är en perfekt månad att ägna åt sånt, det händer inget annat då (även om käre maken hävdar att februari vore bättre, eftersom den är kortare...). Och bestämmer man sig bara, går det lätt. Det är en god investering! Läs mer om gröna kuren här eller googla så får du upp fler sidor. Häng på i mars igen, vetja!

I maj åkte vi till Cornwall tillsammans med våra canastavänner. En underbar resa på 10 dagar, vilket landskap! Den engelska landsbygden är väl värd ett besök. Ett av de bestående minnena är de smala, smala vägarna med ligusterhäckar vid sidorna.

Vägen var på sina håll så smal att det knappt gick att mötas. Charmigt och egensinnigt.

Clovelly, Cornwall, vid lågvatten.
 

Under våren fattades ett beslut som påverkade min arbetssituation väsentligt under resten av året, nämligen att jag skulle rigga en kompetensväxling. Det fick stora följder, och innebar mycket arbete för mig från juni månad och året ut. Jag arbetade hela sommaren med rekrytering, och hösten ägnades så gott som uteslutande åt omorganisation, uppsägningar och nyanställningar samt sjösättning av den nya organisationen. Hårt och slitsamt, men roligt och framåtsyftande, förstås. Arbete 24/7, som det heter numera (24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan, för den som inte stött på uttrycket). Det har faktiskt varit mer eller mindre så. Trots det tog jag mig tid att umgås med dotter och måg då de besökte oss en sommarvecka. Ack så kärt, och alldeles för sällan!

Under hösten har vi också haft en inneboende hemma, min goda vän Lotta och tillika nyanställda biträdande ombudsman. I väntan på bostad har hon och hennes hund bott i vårt gästrum. Det har gått väldigt bra, men har också det slitit på oss alla och förstås bidragit till att hösten varit extrem på flera punkter, inte bara vad avser arbetsbördan. Nyttig erfarenhet, och vi har konstaterat att vare sig vår vänskap eller arbetsrelation har tagit stryk!

Under hösten kom jag och käre maken igång med vårt gymtränande, något jag är både stolt och tacksam över! Däremot har yogan fått stryka på foten, dessvärre.

I skrivande stund lever jag en bit av mitt drömliv. Jag skriver det här sittandes i en bar på Kata Beach i Thailand (på Phuket), tillsammans med käre maken. Här lever vi under fyra veckor ett riktigt lyxliv, och manifesterar något jag har drömt om länge. En av mina förhoppningar för framtiden är att det här kan bli en del av vårt liv även framöver. Ikväll - på nyårsaftons kväll - kommer vi efter en festmåltid på fin restaurang promenera ner på stranden med vår flaska mousserande vin och två glas. Där kommer vi att sitta i sanden och skåla, se på fyrverkerier och khom loys (papperslyktor) mot natthimlen, tacka livet och lyckönska oss själva. Samt önska oss något för nästa år, så klart!

Jag har lovat käre maken att ändra lite på min livsstil när vi kommer hem. Jag ska också författa ett brev till mig själv om mina förväntningar och förhoppningar på 2013, som jag ska be en god vän ta hand om och posta till mig nästa december. Då ska jag jämföra hur det blev.

Och vad jag kommer att önska i kväll tillsammans med käre maken, det får bara han veta.

Jag önskar mina läsare ett riktigt gott nytt år, gör något bra av det!