Trygghet och förtroende åt båda håll

För någon vecka sedan förekom en konversation på Twitter mellan mig och P4 Radio Gotland (med några andras inlägg också) som startades av att jag ogillade ett grepp de tagit. Det handlade om en intervju i studion där den intervjuade personen gjorde misstaget att efter intervjun - när en kan tro att mikrofoner är avslagna och inspelningen har upphört - ge en lite annan version av svaret på frågorna än under själva intervjun. När det sedan visade sig att inspelningen fortsatte rulla och uttalandena var fångade, valde radion att sända också delar av den ljudupptagningen. Resultatet blev att en lätt uppfattade den intervjuade som en person som antingen inte riktigt visste vad hen höll på med, eller också visade prov på att slira på sanningen.

Jag hade synpunkter på det omoraliska i att sända den delen av ljudupptagningen, när den intervjuade personen uppenbarligen trodde hen var i en trygg situation och därmed förleddes att tala mer "förtroligt" med journalisten.

Självfallet är det olyckligt att ge olika versioner, det ger ett intryck av att vilja mörka sanningen. Det smartaste är att vara så ärlig som möjligt i en intervjusituation, det handlar om förtroende. Men jag anser att det som också handlar om förtroende är radions val att sända en "smygbandning". Radion själva menar att de inte spelade in i smyg, och det tror jag inte heller var deras uppsåt. Men när en hör vad som sägs är det så uppenbart att den intervjuade inte vet om att även detta uttalande spelas in, och då blir det ju de facto en ljudupptagning i smyg. Att sedan utnyttja situationen och sända detta, ser jag som ett fult grepp.

Radio Gotland menar att det är deras skyldighet att lyfta allt som sägs, så bilden blir så fullständig som möjligt. Absolut, det håller jag med om. Men i just det här fallet hade det räckt att de refererat till uttalandet, för att den intervjuade personen skulle slippa hamna i en rätt pinsam situation.

Jag som offentlig person och stundom intervjuobjekt, vill ha en förtroendefull relation med Radio Gotland och dess journalister, såväl som med öns övriga media. Alla tjänar på det, inte minst mediakonsumenterna. Hittills har jag heller inte haft några problem med det, jag har känt en tillit till att vi - båda parter - vill spegla saker på tydligast och bästa sätt för lyssnare, läsare och allmänhet. Men efter det här gnager det lite hos mig. Förtroendet har naggats lite i kanten. Jag kan inte befria mig från en oroande känsla av att en och annan journalist vill få oss som blir intervjuade att säga fel, göra bort oss, säga mot oss själva. Hur ska en annars tolka att frågor ofta ställs om och om igen, trots att de är besvarade både en, två och kanske tre gånger?

Det är otvetydigt så att ärlighet varar längst, det är inte bara ett gammalt hederligt talesätt, det är helt sant. Därför kommer min ambition även fortsättningsvis - precis som hittills - vara att alltid köra med så öppna kort som det över huvud taget är möjligt och som jag är kapabel till. Ibland går det inte att svara på det sätt som journalisten önskar, därför att min kunskap inte räcker till. Då brukar jag säga det, det tycker jag är schystast och ärligast. Meningen "jag vet inte" borde kanske användas lite oftare, men det krävs visst mod till det.

Om både jag och journalisten går in i en intervjusituation med samma ingång och vetskap - att vi båda gör vårt allra bästa och kör med raka rör och öppna kort - så är vi båda trygga och då blir det allra bäst. Så vill jag fortsätta ha det!

Trogna följeslagare

Jag började blogga 2009, mest som ett experiment för mig själv. Fann det kul, jag gillar ju att skriva och formulera mig. Det som började som en dagbok utvecklades till att bli ett vardagsrum där jag bjöd in vänner och där jag kunde utveckla resonemang vid sidan om mina privata vardagsbetraktelser.

Jag läser fortfarande många bloggar, men genom åren har de växlat och i takt med nya intressen har jag också hittat nya bloggar. Samtidigt övergivit en del gamla, och några av dom har själva försvunnit.

Men det finns tre bloggar som jag har följt hela tiden, och fortfarande följer, jag kan inte släppa eller överge dom. Dels är det Eva Swedenmarks värld, där min vän sedan äldre tider bloggar och som jag hittade när jag precis var ny i bloggvärlden. Ewa är både underfundig, klok och välformulerad, så författare hon är!

Sen har vi Annika Estassy-Lovén, vars blogg jag hittade ungefär samtidigt och som jag så smått lärde känna under hand. Vi har aldrig träffats IRL, men vi har nästan snuddat vid varandra eftersom hon passerar "mitt" sommarland i Norrtälje på väg till sitt eget sommarställe. Det visade sig att vi hade många beröringspunkter; vi är ungefär jämngamla och vi arbetar båda med folkbildning på chefsnivå. Under åren jag följt henne har hon förverkligat en av sina drömmar, och blivit författare även hon!

Slutligen barndomsvännen Pia med sin blogg Livsglädje och själaro har hängt med. För att det är Pia, för att hon skriver bra och har en snygg blogg, för att jag känner igen mig i mycket och för att jag vill fortsätta ha lite koll på insidan av hennes huvud.

Som sagt - övriga bloggar kommer och går, men dessa tre består hos mig. Ni är mina trogna följeslagare; Ewa, Annika och Pia!

Det fanns visst gotlänningar i Almedalen!

Liksom varje år, pratas det nu i post Almedalen-tid om att det inte syntes några gotlänningar på gator och torg under den vecka då "hela" medie- och politiksverige är här. Jag håller inte med!

När någon säger att hen inte sett några gotlänningar, är det då inte egentligen så att vederbörande inte sett några bekanta? För det syns väl inte annars på något utmärkande sätt att en är gotlänning, eller?

Jag hade förmånen att stå en hel del i ABFs tält på Cramérgatan, där vi mötte massor av människor som stannade och pratade. Det var i dessa samtal vi kunde få veta vem det var vi talade med. Det var företagare, föreningsmänniskor, wanna be:s, blivande författare, nyfikna, boende i Sverige, boende utomlands, fastlänningar och gotlänningar i en salig blandning. Några av gotlänningarna kände jag igen, men de flesta faktiskt inte. Det var nya bekantskaper, men de var gotlänningar.

Så har en enbart gått på gatorna och inte mött så många bekanta ansikten, behöver det inte betyda slutsatsen att gotlänningarna inte besöker Almedalsveckan. Jag vet att många gjorde det!

Häng hos mig på Insta!

Jag blir mer och mer förtjust i Instagram - som en miniblogg där det är enkelt att dela med sig men där du måste tänka till för det är bilden som gäller, i stället för orden. Det går att förmedla oändligt mycket med en bild, det är snabbt och inbjudande. 

I sommar blir det mer Insta än blogg för mig eftersom det är dålig uppkoppling där jag vistas. Häng gärna hos mig på Insta, jag heter Mariayogini där också!

Midsommar

Midsommarhelgen har passerat, och den firade vi i Upplunda i Norrtälje där min barndoms sommarland finns. På Björktorp har generationer av min släkt levt sitt liv och ytterligare generationer lekt och sprungit över de generösa gräsmattorna; kastat varpa, spelat badminton, cyklat till sjön och badat... Det är en plats som rymmer många minnen!

Men att färdas med bil mellan Stockholm och Norrtälje kvällen före midsommarafton var kanske inte det allra smartaste.

Vädret tillät oss inte att vara ute särskilt mycket på själva midsommaraftonen, istället hängde vi i storstugan och pratade, fikade, åt och spelade spel. Här är jag tillsammans med "gammelmor", min mormor Märta 95 år. Denna hjälte som bor kvar hemma med endast en gnutta hemhjälp varje vecka, trots att hon nästan helt har mist synen.

Dotter Sara hade gjort den vackraste midsommartårta jag sett (god var den också)!

Vi avslutade midsommarhelgen på Muskö hos bästa Kerstin. En underskön kväll på hennes altan med lite grillat blev pricken över i!

Nu har vi provbott!

Vi har äntligen haft en hel helg utan åtaganden, då vi kunnat vara ute i hagen där vi har fått ställa husvagnen denna sommar. Vi har "provbott" inför semestern, och det gick bra! 

Vi har en del trevliga promenadvägar i environgerna.

Fyndade aquamatta, skön att gå på.

Sämre förutsättningar för att läsa handlingar och jobbpapper kan en ha!

Vi tog även en liten utflykt till fantastiska Närsholmen.

Tillsammans är vi starka!

I veckan hade vi möte med Socialnämnden, där jag är ordförande. Ett av ärendena handlade om upphandlingen av driften av ett LSS-boende i Klintehamn, där Attendo i dag sköter driften. Avtalet mellan Region Gotland och Attendo går ut vid årsskiftet, och därför hade vi lagt ut detta på upphandling för att se om det fanns fler intressenter och för att välja ut den bästa aktören utifrån kvalitet och pris. En del av socialtjänstens verksamhet sköts i egen regi, av Region Gotland, annat sköts i extern regi där vi alltså köper tjänsten.

Det visade sig härom dagen, att inte ett enda anbud hade kommit in, samtidigt som Attendo bestämt sig för att de inte har någon möjlighet att fortsätta sköta driften. Det var snopet! Vi hade sett fram emot att få välja och vraka, eftersom vi tidigare varit delaktiga i kriterierna i upphandlingen. Nu blev det en annan situation, där vi hade tre handlingsalternativ;
- börja om, och göra en ny upphandling
- göra direktupphandling
- driva verksamheten i egen regi

Kruxet var tidsaspekten, Attendo lämnar alltså driften vid årsskiftet, och det måste få ta många månader för en ny aktör att rigga en organisation. Det gjorde att alternativ 1 knappast var något alternativ för någon av oss i nämnden. Att göra direktupphandling skulle betyda att vi tar kontakt med några, t.ex. tre stycken, av de som ändå har visat intresse under anbudstiden genom att ställa frågor om anbudet. Då förhandlar vi med dessa om detaljer utanför grundkraven, som måste kvarstå.

Det skulle kunna finnas en inbyggd skiljelinje här, mellan de olika partierna i nämnden. Det är ingen större hemlighet att - om jag nu får generalisera och hårddra en smula - partier på vänsterkanten förespråkar att så mycket som möjligt ska drivas i egen regi, medan partier på högerkanten anser att det bästa är fri konkurrens och valfrihet, och att privata alternativ behövs. Det skulle ligga nära till hands att tro, att majoriteten (Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet) ville förespråka egen regi och att oppositionen (Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet) skulle hävda att fortsatt extern regi är det enda rätta och därmed skulle rösta för att göra direktupphandling.

Det är korrekt att majoriteten föreslog att vi skulle återta LSS-boendet i Klintehamn i egen regi, men det som hände var att oppositionen gick på samma linje! Och varför det, då? Jo, därför att de också valde att se förnuftsmässigt på situationen. Därför att vi visste att priset för egen regi inte skulle bli högre än vad vi hade begärt i vårt anbud och därför att vi alla också visste att tiden spelar in. Kunde vi nu besluta om detta, skulle Region Gotland få gott om tid att rigga sin organisation för att ta över driften efter Attendo vid årsskiftet.

Samtidigt som vi beslutade att ta över i egen regi, gav vi också Socialförvaltningen i uppdrag att göra en åtgärdsplan för övertagandet, där fokus ska ligga på personal och brukare så att övergången för båda grupperna blir smidig och så att det ska märkas så lite för de boende som möjligt. Det är viktigt.

Det är stort att kunna se bortom principer för att fatta vettiga beslut som gör gott för våra medborgare. Jag är så GLAD och STOLT över att ha så kloka politiker i "min" nämnd! Att uppnå politisk enighet gör oss starka i våra beslut, och dessa blir också mer långsiktiga.

Heja, Socialnämnden på Gotland!