söndag 1 mars 2009

Teknikstress och bookcrossing

I jobbet är jag helt beroende av en bra och fungerande dator. Jag använder den hemma, på kontoret och på resa. Kommunicerar med den, skriver på den, informerar mig via den. Har tusentals dokument sorterade på en server vilken jag förstås behöver datorn för att komma åt. Kort sagt är min bärbara dator ett oumbärligt arbetsredskap.

Den börjar bli lite "gammal" nu, det är tre år sen jag skaffade den. Långsam och trög, den ena funktionen efter den andra börjar lägga av. Den behöver omformateras, sa en expert. Jag blev kall om fötterna, inte vågar jag lämna ifrån mig datorn för en omformatering, man vet aldrig i vilket skick den kommer tillbaka. I stället bestämde jag mig för att skaffa mig en nyare och snabbare dator, så kunde den gamla få omformateras bäst den behövde. Den går ju ändå att använda i verksamheten sen.

Sagt och gjort. Jag fick min nya dator för någon vecka sen, och i dag bestämde jag mig att börja introducera den i mitt liv. Det är mycket som ska fixas; uppkoppling mot bredband, installation av programvaror, överföring av dokument som jag räddat ur den gamla.

3,5 timme en solig söndageftermiddag ägnade jag åt helvetesmaskinen, helt i onödan! Ingenting fungerade, när jag slutade var jag tillbaka på noll. Jag är en normalanvändare, fixar det mest elementära under förutsättning att det går som det ska. Men stöter jag på patrull, vet jag inte hur jag reder ut det. Detta är ett praktexempel på det.

Jag blev så totalt dränerad på energi! När Bosse kom hem sa han att hela vårt hem genomsyrades av en depressiv stämning. Det var jag! Vid tanken på alla hinder jag nu måste forcera för att få datorn i skick att använda, så blev jag trött-trött-trött.

Inte kunde jag koppla upp mig mot bredbandet - ring GEAB. Inte gick det att installera ett av programmen - kolla med vår datakursledare. Inte klarade jag av att installera certifikatet för att nå vår centrala server - kontakta ABF-förbundet. Förstår ni, det blev stora BERG jag måste bestiga. Det räcker inte att jag vänder mig till ett ställe, jag måste bena ut alla problemen och sprida gracerna. Sen är det ena beroende av att det andra fungerar, så det gäller att ta det i rätt ordning också...

Jag beklagade mig lite på Facebook på eftermiddan. Fick en kommentar av min kära syster, som ansåg att jag hade lyxproblem.

Nej, kära syster, det är inga lyxproblem den här gången. Tingesten min ångest nu firar triumfer över, är ett helt nödvändigt redskap för att jag ska klara det mest elementära i min vardag. Jag är en slav under den!

Tröstar mig med att jag säkert mår bättre i morgon efter en god natts sömn.

I ett tidigare inlägg lovade jag att berätta lite om bookcrossing. Jag väljer att göra det nu, eftersom det har goda förutsättningar att göra mig på bättre humör.

När jag har läst ut en bok som jag inte ovillkorligen måste behålla (det blir allt färre böcker som väcker såna känslor hos mig) så sätter jag på en liten etikett på den som säger ungefär: "Hej, jag är en bok som du får ta". Inuti boken finns ett unikt registreringsnummer, vilket gör att man kan spåra boken på Internet. Sen tar jag med mig boken och droppar den nånstans; i en affär, på ett café, i en hotellvestibul, på en parkbänk - you name it. Den person som hittar den och tar hem den, kan gå ut på Internet på http://www.bookcrossing.com/ och kolla in boken (där jag tidigare har registrerat den), samt registrera vart den tar vägen. Det är jättekul för mig som har släppt den att få lite rapport om vart böckerna hamnar.

Än så länge har jag crossat en tjugo-trettio böcker totalt, men bara fått rapport om tre. Men det gör inget - jag tror att böckerna gör glädje ändå. Och jag slipper att äga en massa saker. Alla glada och nöjda!

Jag kan rekommendera bookcrossing, och i dag när det finns så mycket billiga böcker (en pocket kostar inte mer än en glassig veckotidning) kan man köpa och ge bort utan att det behöver svida. Om du inte tror att du kommer att läsa om boken, eller om den inte på annat sätt hör hemma hos dig efter att du har läst det - ge bort den! Det går förvisso att göra utan att man måste passera hemsidan för bookcrossing, men jag tycker det är ett kul sätt.

Så - nu mår jag lite bättre. I morgon är jag mig själv igen!

1 kommentar:

Tua sa...

Kära syster!
Jag ber om ursäkt för min kanske något syrliga kommentar angående datorn, men för mig som älskar prylar, kändes detta lite som ett lyxproblem ;)
Kram på dig!

// Tua