Jag deltar inte i den riktiga världen just nu, känns det som. Ännu en gång är jag inne i en period av oändligt mycket att göra, på det sätt att jag inte ser något slut. Två steg fram gör ett steg bakåt hela tiden, det är ett sisyfosarbete.Först som sist; jag har ett kanonarbete. Jag är min egen chef, det är fritt, jag kan styra min tid nästan som jag själv vill, jag är också lika flexibel i var jag sitter och arbetar. Jag kan skapa nya verksamheter helt efter eget huvud, Jag har några medarbetare jag ansvarar för, och det är fantastiskt att ha makten (för det anser jag att jag har) att ge dessa personer förutsättningar att växa, både som personer och arbetskraft.
Men - och här kommer gnällavdelningen - det fria och fantastiska arbetet gör det också oändligt. Särskilt i händerna på en perfektionist, som till exempel jag. Ibland önskar jag faktiskt att jag också hade en chef som hade bestämt vad mina arbetsuppgifter bestod i. När jag gjort dom så hade jag gjort det jag skulle, så att säga. Min situation är sprungen ur flera faktorer - det handlar också om att vi har blivit färre på arbetsplatsen, men att jag fortfarande vill att vi ska växa, expandera, utvecklas och bli ÄNNU bättre. Jag sätter stundom en omänsklig press på mig själv, men vet inte hur jag ska komma ur det. Om jag sänker nivån, känner jag inte att jag gör mitt bästa. Och att göra något halvdant är inte jag.
För det allra allra mesta fungerar det. Under åtminstone 75% av tiden har jag mer än näsan - kanske hela huvudet eller till och med överkroppen - över vattenytan. Jag är då i kontakt med mig själv och fixar att vara lite bakåtlutat mellan varven. Men då och då uppstår stress, som nu. Antalet arbetsuppgifter som ska göras är för många, på alldeles för kort tid. Jag är ständigt steget efter både mig själv, andra och alla deadlines. När jag tar itu med en arbetsuppgift sköljer tre nya helt oväntade uppgifter över mig, som plötsligt är minst lika brådskande.
Uppgifterna är av så fantastiskt varierande art. Det är stort och smått i en alltigenom salig blandning. Det är allt ifrån att bestämma bakgrundsfärg på en annons eller huruvida det ska köpas bananer eller clementiner till fruktskålen, till att göra förvaltningsberättelser, bilda bolag och allmänt nätverka. För att inte tala om framtidsvisioner, som jag förväntas ha för min organisation.
Jag är så trött, så trött. Så fort jag stannar upp, avstannar hela min organism. Jag orkar inte möta människor på riktigt, att kallprata är inte att tänka på. Det blir tomt i huvudet när det inte handlar om jobbet. Jag gör det jag måste, men det går inte fort. Jag glömmer och är tankspridd. Jag sover dåligt och har hjärtklappning. Jag uppvisar alla tänkbara symptom på stress och jag är så ofantligt medveten om det. Men jag saknar verktygen att göra något åt det. Jag skulle behöva en chef som såg mig nu, och som med mild stämma, varm blick och fast hand sa: "Maria, du ser trött ut. Du har gjort ett kanonjobb, och kan behöva vila ett tag. Åk nu hem och ta ledigt några dagar, jag tar hand om det här".
Fast - jag vet ju. Att snart är jag ute på andra sidan, och då leker livet igen!
16 kommentarer:
Låtsas då att jag är Din chef, för nu ber jag Dig vänligt, men bestämt att ta det lugnt Maria!
Hur går det med Din yoga förresten, hinner Du inte ens med den min vän?
Vi har bara ett liv, och det ska Du förvalta så att Du mår bra. Vi är så olika Du och jag, visst betyder jobbet mycket, men för mig är det en bråkdel av mitt liv och jag har förvisso andra saker som drar ner mig emellanåt.
Världen går inte under om man tar några steg tillbaka när det känns tungt!
Ser fram emot några Pia-Maria-dagar framåt vårkanten, och då blir det avkoppling lovar jag! ;)
Varmaste kramarna till Dig!
Tack, sån där vänlighet är nästan jobbig när man är i mitt skick! Jo, jag hinner yoga en del, dock inte så mycket som jag hade tänkt. Men just nu får jag nog vara nöjd med det, det blir minst en gång i veckan, ibland två.
Pia-Maria-dagar står högt upp på min önskelista!
Det där låter inte alls bra, hallå! Hur många eldsjälar känner jag inte som blivit totalt utbrända. Du gör faktiskt ingen en tjänst med att inte unna dig att andas ibland. Jag säger bestämt: Du måste ta dig tid för din yoga till exempel. Du måste kunna koppla av.
Vet en sak - ingen tackar dig i organisationen för att du sliter ut dig! Kram! Eva
Eva - jag vet. Jag är också MYCKET medveten om det sista du skriver, tyvärr är det så. Men jag hämtar mig, jag lovar! Tack för ditt engagemang som jag vet är äkta.
Maria. Stopp och belägg! Man blir inte mindre stressad eller minskar risken för att bli utbränd bara för att man är medveten om det. Tro mej. Tillåt dej att ta den där pausen som du ville att din "chef" skulle ge dej. Du ska se att dina medarbetare växer ännu mer av ökat ansvar.
Kramar
Kerstin
Kerstin - ja du vet nog vad du talar om. Möjligen är det så. Men jag har svårigheter att se vad jag kan släppa i det här läget, därför vore det skönt att någon "tog hand" om det. Att ta ledigt från det nu känns övermäktigt, eftersom det i så fall skulle innebära jättemycket arbete med att sätta in andra i mycket de inte har en aning om. Jag är väldigt ensam i mitt arbete.
Jag har också ett stort motstånd (!) mot yogan just nu när jag egentligen behöver den bäst, eftersom jag har så ont i kroppen. Allt blir en ond cirkel.
Men mycket går att göra, det är inte nattsvart! Ett sätt att få mig själv att se det och att göra det jag kan åt situationen är ju att skriva den här bloggen för att få ord på det, och inte minst få återkoppling från klok och omtänksam omgivning!
Kram!
Vännen min du gör mig orolig!!!
Du säger att du tycker du har makten och att det är fantastiskt - ja, men samma makt kan också stjälpa dig ner i avgrunden och vad jag kan utläsa av din blogg är du nära randen nu... Du måste ta makten över dig själv också Maria, säga att "nej, nu är det för mycket, nu är det för tufft, nu måste vi stanna, backa bandet och omgruppera styrkorna!"
Det skinn du har på näsan Maria - använd det till dig själv nu - ABF Gotland kommer inte att må dåligt över att du försöker må bra. Tvärtom och det VET DU!
Ta en totalt arbetsfri helg nu - både i tanke och handling - ta långa promenader och rensa hjärnan - sitt vid brasan och läs en god bok med ett gott glas vin i närheten - lyssna på bra musik, gråt, skratta, yoga, SLÄPP TAGET på stressmonstret!
Många varma KRAMAR
Lotta - tack snälla rara. Styrkan, målmedvetenheten och "skinnet på näsan" är inte alltid lätt att använda till sitt eget fromma, så är det ju. Men jag ska försöka med den där helgen du föreslog, den lät ju helt ljuvlig!
Låter farligt maria. Tyvärr känner jag igen situationen. Som egen chef (företagare anar jag?) hamnar man lätt i läget för mycket jobb eller för lite jobb. I båda lägena känner man oro och otillräcklighet. Konstigt nog är det just då också jag "inte hinner" eller orkar yoga. Då när jag behöver det som bäst. Det är som att själen är så uppskruvad att man inte kan ta till sig yogas fina signaler. Jag brukar köra med några lugna övningar hämtade i BKS Iyengars Yoga the path to holistic health, som egentligen är anpassade för den som har lågt immunförsvar. De är vilsamma och består mycket av liggande andningsövningar där huvudet är inlindat i en elastisk binda. Då stängs alla yttre intryck och inmpulser av. tror jag ska ta en sådan dos nu faktiskt. ha det gott/pia i göteborg
Pia - nej, jag är inte egen företagare som man kan tro, men jag arbetar i en ideell organisation där jag är chef under en styrelse. Ibland kan nog chefskapet i dessa båda likna varandra rätt rejält... Tack för din omtanke!
Jag känner igen allt för mycket. Men det är inte första gången jag konstaterar att vi är lika, på gott och ont.
Jag ska själv försöka ta en vilahelg nu, men jag vet inte riktigt hur man gör. Det brukar sluta med att jag ser alla dåliga samveten hemma och mest går och smågnäller (eller för den delen storskäller) på älskad människa som egentligen har väldigt lite med min stress att göra.
Men vi kan väl göra såhär, båda två:
Sovmorgon i morgon. Kaffe och melodikryss - messa om du behöver hjälp ;-). Efter det en lång skön promenad, kanske med kamera i hand? Vi tittar på takdroppet och konstaterar att våren ändå kanske är på väg.
På eftermiddagen, runt tretiden, sätter vi oss på varsitt håll. Lite mer kaffe - självklart med grädde i. Vi kniper med ögonen och tänker sommar, uteservering, värme, sol, fnitter, bokbord, sleven mitt i grytan...
Ja, du vet.
Sedan tror jag att vi kommer att må mycket bättre båda två. Och på kvällen vankas det melodifestival - jag tror att Sibel och Jöback går vidare, vad tror du? Se där, något nytt att fundera över, som inte har det minsta lilla med jobbet att göra. :-)
Stor kram!
Det är taget, underbara goa Petra!
Kan bara tyvärr säga att jag känner igen mig...och hur viktigt är det inte att vi lyssnar och tar signaler på allvar. För om vi ibland inte stannar upp, jag då kan vi ju inte fortsätta. För att ge måste vi få. Stor kram
Tack Marie, för din varma kram! Kanske har du blivit bättre nu på att lyssna på dina signaler? Kram?
Den här perioden vi har nu är årets värsta. Jag antar att även du har - förutom den löpande verksamheten - årsbokslut och årstämma att ordna? Verksamhetsberättelse, budget osv. Våra ordföranden ska vara våra chefer men vi vet ju hur det är med den saken... Även jag skulle vilja uppmana dig att ta det lugnare men jag vet precis hur mycket du har omkring dig och hur omöjligt det är att strunta i att göra det som ska göras. Det handlar dessutom inte bara om kronkreta arbetsuppgifter utan även om alla tankar om arbete som upptar ens vakna tid! När jag känner som du brukar jag tänka på mitt långa sommarlov. Det håller mig flytande. Det och mina listor...
Haha Annika, du och jag delar faiblessen (måste vara ett franskt ord?) för listor. Tack för att du förstår även den andra sidan av saken, som ju är det som komplicerar det hela så väldigt. Den som gör att det inte bara går att tagga ner och sluta göra ett antal uppgifter för att dom är för många...! Ja, det är årsbokslut, verksamhetsberättelse, budget och hela pillevitten. Ovanpå det håller vi på och bildar bolag med allt vad det innebär. Samtidigt som du vet, så är det vardagsfrågorna som ständigt pockar på, hur duktiga medarbetare man än har. Dock är jag rätt duktig på att inte älta och fundera så mycket, känner bara en sanslös stress över att ständigt ligga steget efter. Kontroll, kontroll!
Skicka en kommentar