Flyttbestyr

Vi har bråda dagar på jobbet, vi flyttar vårt kontor. Herregud, vad grejor man samlar på sig på ett kontor! Sanslöst.

De senaste åren har vi blivit allt färre, och rummen har börjat gapa tomma runt omkring. Vi få som är kvar, behöver jobba tajtare tillsammans. Vi har också massor av material på våra respektive rum, som egentligen bör vara tillgängligt för alla, ska man vara helt uppriktig är det inte mycket material som är helt personligt. Kontentan av dessa slutsatser blev att vi flyttar ihop i ett öppet kontor!

Det finns lika många åsikter om öppna kontor - eller kontorslandskap som det hette förr - som det finns människor, oavsett om man har någon erfarenhet av det eller inte. Vi är dock helt övertygade om att det här är rätt för oss, och med ljuddämpande takplattor och matta, samt skärmar mellan borden (som kommer om ett par veckor) kommer vi att få den idealiska arbetsplatsen. Här ser ni min utsikt från chefspositionen i dag, mitt under flyttbestyren då flyttgubbarna baxade möbler från övervåningen ner till oss! Jag sitter i ena änden av lokalen, vilket känns perfekt.

Det bästa av det här är att när alla ombyggnader är klara i huset, kommer vi också att kunna flytta in vår verksamhet. Det ska bli det bästa av allt - att få sitta mitt i verksamheten!

Nog är jag rospigg, alltid!

Jag brukar kalla mig rospigg i förskingringen. Skämtsamt brukar man säga att rospigg blir man först efter sju generationers i Roslagen. Jag kan med fog kalla mig rospigg, kan jag säga!

Den här lilla busungen uppflugen på en mjölkpall, är min mormor. I dag när jag har unnat mig att vara totalt uppslukad av mitt släktforskningsprojekt (händer ungefär två gånger om året att jag tar mig den tiden) har jag av en släktforskarkollega fått uppgifter som visar 16 (!) generationer bakåt från henne räknat! 16!! Längst bak hittades Björn, som var nämndeman i Vantunge runt år 1480. För den som inte vet; Vantunge ligger mitt i Roslagen.

Så om jag nånsin har haft några tvivel om mitt ursprung, är de borta nu. Förutom lätta, utspädda stänk från Skottland, är min släkt djupt rotad i roslagsmyllan. Puh.

Nu måste jag starta en bokcirkel!

Se på den här bilden. Titta riktigt ordentligt. Det är en alldeles ljuvlig, underbar, fantastisk bok som jag fått i förtida julklapp av dottern, hon som få andra känner mitt innersta.

Hon såg en recension av den i DN en lördag, jagade med hjälp av mejlkontakt med artikelförfattaren rätt på boken och köpte den till mig. Hon visste att hon hittat den perfekta julklappen.

Det är en "journalbok" för bokcirklar. Tjocka härliga pärmar, fylld av fina bilder, fack att stoppa små anteckningar, klipp och annat i, massor av flikar att skriva saker från bokcirklarna på, boktips etc i all oändlighet. Hela boken är en skatt att upptäcka, och jag fylls av lycka bara av att hålla i den.

Jag har länge velat starta en bokcirkel, och nu har jag ingen ursäkt längre. Nu har jag det perfekta redskapet. Nu ska jag vaska fram tiden samt några bokhungriga vänner, sen kör vi igång. Jag har redan några på lut...

Tack, Sara, för att du hittar mina innersta rum!

Gotlänningar på vift

Av olika skäl har den här adventstiden bara rusat iväg, jag har inte hunnit med alls. Delvis har det berott på att det har hänt mycket på den privata fronten, och jag inte har varit hemma särskilt mycket. Delvis beror det också på att det är extremt rörigt på jobbet, eftersom hela huset håller på att byggas om, och jag och mina arbetskamrater ska flytta en våning ner till ett öppet kontor. Det är tusen detaljer att ta ställning till; väggfärger, mattval, möblering, vad ska vi ha med oss och vad ska skickas vidare, vilken armatur ska vi ha, var ska armaturen sitta, vilka klockor ska vi ha på väggarna i studierummen etc i all oändlighet.

Härom dagen gjorde vi flera flugor på smällen - vi åkte till Stockholm och hade en kortare personalöverläggning, roade oss samt åkte i tjänsteärende till IKEA Kungens Kurva för att hämta inspiration och fakta. I över fyra timmar strosade vi i möbelvaruhuset, och fick en hel del tankar med oss hem. Jag investerade för 28 kronor, i en klädvårdsrulle med refiller...

Kvällen innan var vi på Wallmans salonger och upplevde ett Björn- och Benny-medley, "Thank you for the music". Härlig atmosfär, duktiga artister, bra service och förstklassig mat. Inte blev det sämre av att vi stuffade runt lite på dansgolvet innan vi vandrade hem till hotellet i stockholmsnatten.

Vi var borta bara ett drygt dygn, men hann med massor och hade också väldigt roligt. Nu återstår bara hårt arbete i mellandagarna innan vi är på plats i det nya kontoret!

En annorlunda fredag

Solen sken, den här dagen. Det var längesen, snön hade vräkt ner länge nu, ofta ihop med blåst. Det var kallt, och det knarrade under fötterna när vi gick till bilen. Vi huttrade, det berodde både på kylan och spänningen.

Vi kom tidigt till kyrkan, för att hinna vänja oss vid miljön och för att dekorera kistan. Medan Joakim och Leyla repeterade "Stilla ro och nära", "Om du nånsin kommer fram till Samarkand" och "Why worry" på flygel och sång, såg vi på medan alla fantastiska blommor lades ut runt kistan. Med en oerhörd omsorg placerade Ingrid från Fonus alla buketter på ett sätt så var och en skulle komma till sin rätt. Under tiden lade vi golfklubban och målarpenseln på kistan tillsammans med en fantastisk skapelse av rödlila kallor som liksom "rann" över locket. Bredvid kistan ställdes porträttet av en brett leende Roffe, på det sätt som vi alla är vana att se honom.

Ett femtiotal släktingar och kära vänner kom till kyrkan, och akten blev så fin, så fin. Lugn, ljus och faktiskt lite glad. Jag ömsom grät, ömsom log. Särskilt när prästen Katarina berättade om Roffe på det sätt hon i sin tur fått sig berättat. Då var det inte svårt att le.

Efteråt traskade vi till det närliggande Skärgårdshotellet där Marcus och hans personal hade dukat i ordning så fint med småbord, i en miljö så det kändes som om vi satt på en brygga nånstans ute i skärgården. Ett bildspel med över hundra bilder på Roffe rullade på väggen, medan vi alla åt paj, drack kaffe och samtalade. Det var en skön avslutning på begravningen.

Väl hemma i lägenheten var de allra närmaste med. Vi betraktade läget tillsammans några timmar, innan vi skildes åt. Solen gick röd ner i Nickstaviken, den hade hållit ut hela dagen. Till slut var bara Kerstin och jag kvar, och vi satt i många många timmar vid köksbordet. Pratade, skrattade, grät och mindes. Trivdes tillsammans.

Det var en fin fredag, den dagen vi sa adjö till Roffe. Jag ser honom vinka till oss alla, han är också väldigt nöjd med dagen. Det är jag säker på.

Fnissarlördag

I dag har vi en fnissarlördag, K och jag. Det som lockade fram det längsta och hjärtligaste garvet var det vi hörde i en affär:

- Hej, har ni såna där lampor man sätter i kontakten och som lyser?

Frågan ställdes i en lampaffär...

Att mista ännu en familjemedlem

I kväll är cockerflickan Shivas sista kväll i livet. Än en gång leker vi gud, och styr över liv och död. Precis som vi gjorde för två år sedan, då vi beseglade Mollys öde.

Shiva är 8,5 år, och har juvercancer. Den dök upp i våras, vi lät operera henne i somras och fick därmed några månaders respit. Men nu har sjukdomen dykt upp igen, och tagit över. Hon viftar inte lika mycket på svansen längre, och är lite låg. Hon är orolig och mår inte bra. Vi vill verkligen inte förlänga det, och operera en gång till är inte ett alternativ.

Vi vill minnas det lilla snurrande, svansviftande rödskinnet som hon alltid har varit. Full av liv och upptåg, hennes största mål i livet har varit att hitta saker att äta. Nu får hon snurra vidare någon annan stans, där det är obegränsat med godsaker och lekkompisar. Där det finns massor av människor som vill klia henne.

Hej då Shiva, tack för alla pussar!

Förutfattade meningar, jag??

I morse tog jag bussen till arbetet, av olika skäl. Händer inte så ofta, men några gånger om året dock.

Framför mig satt en ung tjej, och strax kom en ung kille och satte sig bredvid och började prata. Han var i 18-årsåldern, lite grovhuggen med trevligt och öppet utseende. Rörde sig med slängig stil, och talade utpräglad gotländska, bodde väl troligen ute på landet nånstans eftersom han tog bussen mot stan.

De talade om vad de skulle göra i helgen. Vad tjejen sa hörde jag inte riktigt, däremot kunde jag höra varenda ord från killen.

Han skulle bland annat designa äggkoppar! Jodå. Han höll på med en keramikserie, där han redan hade designat och tillverkat såväl mjölkkanna som sockerskål. Nu tyckte han det var dags att komplettera samlingen med äggkopp. Sen skulle han baka rullrån, för det tyckte han var så roligt. Slutligen funderade han på att förbereda våren genom att sortera lite fröer och frökapslar.

Jag lyssnade med allt större öron, och kände mig upplivad på något konstigt sätt. Jag älskar att bli överraskad och överbevisad på det här sättet. Här sitter jag och "vet" en massa saker om mina medmänniskor, haha!!

Så - jag klev av bussen med nya insikter och en märklig känsla av lätthet. Hurra för den drejande, bakande och odlande killen, he made my day!

Tradition och förnyelse i adventstid

När jag var liten hette det adventskalender och inte julkalender. Vad är skillnaden, tro?

Jag upplever att det är ont av vanliga, enkla adventskalendrar i dag. Ni vet - en sån där med en riktigt julig bild där det händer mycket, och med 24 luckor med en bild bakom. En sån hade jag alltid upptejpad i en fönsterruta när jag var liten, för att ljuset skulle lysa igenom bilden när man öppnat luckan. Det var en upplevelse i sig. Nu verkar det som om det ska hända så mycket under dagarna 1-24 i december, det räcker inte med en vanlig hederlig lucka.

Men ICA har en adventskalender i min smak. Jag har den i köksfönstret invid min plats vid bordet. I dag öppnade jag lucka 1, däri var en ekorre och en liten vers.

Sååå trevligt!