Om bristen på arbetsmoral

Har suttit hemma hela dagen för att arbeta, eftersom den uppgift jag för tillfället har tilldelat mig kräver min odelade uppmärksamhet och arbetsro. Att då sitta på kontoret blir bara ett skämt, liksom.

Uppgiften är så TRIST, och trots att jag har rätt god disciplin så blir det att man samtidigt surfar lite, kollar runt och kommenterar på Facebook, kommer på andra saker man absolut måste göra, etc. Så särskilt effektiv har jag inte varit, känner jag. Ångest!!

I morse var jag på yoga, och kände att kroppen inte riktigt hängde med. Det kan bero på två saker; antingen känner den av att jag har börjat köra lite hårdare med den på sistone (den så kallade löpträningen, ni vet) eller också är det verkligen en begynnande förkylning på gång. Har mina små varningstecken i halsen, men har hittills valt att ignorera dom. Det brukar kunna hjälpa några dagar i alla fall. Men med tanke på att Bosse den senaste veckan har mått riktigt dåligt och spridit både det ena och det andra omkring sig, vore det nog ett under om jag klarar mig. Dock - under har skett förr!

För rätt exakt ett år sen hade jag lunginflammation, och använde då det som svepskäl att sluta träna resten av året. DEN minan tänker jag i alla fall inte gå på igen (vare sig lunginflammation eller taskiga ursäkter)!

Föränderlighet

Nu när jag har börjat spri... förlåt, lufsa, igen så behöver jag musik. Det går sju gånger lättare med musik i öronen än utan. Utan musiken hör jag bara min flåsiga andning och blir helt fixerad vid att jag inte får tillräckligt med luft. Suckar och stånkar och flåsar. Det går mycket trögare, liksom. Men om jag stänger ute alla härliga naturljud som fågelkvitter och trädsus, och i stället brassar på med lite rock eller annat, så liksom lyfter jag. Jag slipper höra min andning, känner att jag susar fram (nåja) och orkar faktiskt mycket mer. Det är visst vetenskapligt bevisat också, att musik triggar orken.

Men jag var med om något egendomligt härom dagen. Jag plockade fram min iPhone som jag numera har all min musik i (helt otroligt, vete sjutton hur det går till!) och letade fram min spellista som heter "löplåtar". Den har jag totat ihop under många löprundor förra och förrförra året, då jag spelade igenom många låtar på iPoden (på den tiden var jag gammalmodig, använde iPod) och upptäckte någon som stämde i mitt löptempo. Jag memorerade den till jag kom hem, och fyllde på min löplista. Kände mig riktigt nöjd, för det är viktigt att musiken liksom går i den takt man behöver.

Som sagt, jag pluggade i lurarna och scrollade fram löplåtarna. Klickade på start och satte i gång.

Hm.

Jag hade alldeles uppenbart ett HELT annat tempo när jag tränade i fjol och förfjol, än i år. Ingenting stämmer! Jag försökte verkligen springa i takt med musiken, men det gick absolut inte. Och jag vet att jag har gjort det förut. Det är verkligen ett mysterium. Har jag blivit så jäkla långsam?

En teori, någon?

Det påminner mig om en annan föränderlighet som jag har upptäckt sedan jag började yoga. Det började för några år sedan, och det tog säkert väldigt lång tid innan jag knäckte gåtan. Det var i början av min yogakarriär. Jag upptäckte ibland när jag körde bilen, att jag måste justera backspegeln, upp eller ner. I början tänkte jag inte så mycket på det, men efter några gånger började jag faktiskt fundera; har någon använt min bil? Nej.

Till slut upptäckte jag ett mönster. Det hände de dagar jag hade yogat, och dagen efter.

Det visade sig att efter yogapasset, hade jag blivit väsentligt längre! Dagen efter, fick jag vinkla tillbaka backspegeln igen, för då nådde min blick inte upp till gårdagens nivå. Vi snackar alltså flera centimeter. Visst är det helt osannolikt, men samtidigt så häftigt!

När jag kom på vad det var, bestämde jag mig för att behålla backspegeln i det högre läget. Jag resonerade så här; om jag i dag kan vara så här lång och utsträckt, så MÅSTE det gå även i morgon. Men - det gick verkligen inte.

Det här är en av livets gåtor som jag grubblar över.

Det säger lite om hur vi tillåter våra arma kroppar att sjunka ihop. Då är jag ändå en rätt kroppsmedveten person som tränar och har en någorlunda flexibilitet i kroppen. Tänk på en som aldrig rör sig, vad händer inte med muskelmassa och skelett?

Testa själv nån gång, att sträcka på ryggen så mycket du kan och försöka vrida upp backspegeln! Lite längre kan du faktiskt bli, och tänk så fin hållning du får!

Lyx och fåfänga

Jag är inte bara mån om min hälsa, intellektuell (läser böcker!) och arbetar för Sveriges största studieförbund. Jag är fåfäng också.

Jag går och "gör" mina naglar var tredje vecka, och betalar glatt 400 kronor för det. Nagelspecialist Malin fixar och trixar, har fått mina egna naglar att växa ut och förstärker dom så fint med urstark gelé. Oftast ofärgad, med fransk manikyr. Skitsnyggt!

I julas fick hon dock använda färgad gelé, en härlig varm julröd färg. Det ser ut som om naglarna är ständigt målade, och det håller hur länge som helst. Kanonbra. Fast utväxten blir ju inte så snygg, därför måste jag gå var tredje vecka. Då filar hon ner längden, filar bort gammal gelé och lägger på nytt.

Härom dan var det dags igen, och då fick jag min efterlängade vårlila nyans på gelén. De blev lite väl korta den här gången, för jag har ju faktiskt vant mig vid att ha rätt långa (nåja, allt är relativt. Kolla Charlotte Perelli!) naglar även när jag trakterar tangentbordet. Men jag vet ju att de växer ut med blixtens hastighet.

Bosse tycker färgen är "sådär". Han säger inte det, men jag hör det på honom. Men han vet att jag trivs med den här lyxen, därför låter han mig hållas. Nu ska jag ha den här några veckor, sen till sommaren kanske jag slår till med nån snygg orange nyans...

Bloggföljare

Hurra, nu har jag tre personer som är officiella följare av min blogg; Kerstin, Pia och Eva. Det gör mig riktigt, riktigt glad, och sporrar mig ännu mer.

Tack för att ni vill!

Tjejmilen

Nu har jag definitivt bestämt mig för att springa Tjejmilen i augusti. Gjorde det för två år sen, anmälde mig även i fjol men åkte på en förarglig lunginflammation. Den kom visserligen på våren, men den blev ett utmärkt skäl för mig att sluta träna. För så är jag beskaffad - minsta motståndets lag. Tar jag ett break är det kört, jag måste vara ihärdig och disciplinerad och hålla i, annars rasar allt.

I morse var jag ute i spåret och flåsade mig runt två varv (5 km). Jag har lite att jobba på om man säger så, men det är inget hopplöst fall. Jag skulle verkligen vilja klara milen på 60 minuter, något som vore en bedrift för mig som bara lufsar utan särskilt tempo. Sist jag sprang Tjejmilen tog det 1 timme och 12 minuter om jag minns rätt, men då var jag så himla stolt att bara komma runt. Alltså att SPRINGA (nåja, lufsa) hela vägen! Jag var superstolt.

Men jag funkar också så att då nöjer jag mig givetvis inte med det i år, utan nu ska det tävlas med mig själv. Så - nu drar träningen igång!

Frihet

I dag har jag jobbat hemifrån. Det innebär att belamra köksbordet med allehanda nödvändiga attiraljer från min stentunga väska som jag har proppat knökfull när jag for från jobbet för en vecka sen. Mycket papper är det! Och köksbordet är så litet ibland... Men det funkar bra, även om jag trots allt jag har släpat hem märker att en del saknas ibland. Då heter lösningen improvisation.

Men att jobba hemifrån innebär också andra saker. Att kunna disponera tiden som jag själv vill. Att - när solen gassar som bäst - kunna avbryta jobbet en stund för att göra käre maken sällskap på altanen och njuuuuta. I solen, med en god bok och en drink... När solen sen gömmer sig bakom det ännu för årstiden lite för höga päronträdet, går jag in igen och fortsätter att jobba tills jag har klarat det jag tänkt i dag. Det är frihet det!

Förutfattade meningar

Fick del av ett klipp från Youtube i dag, som kräver eftertanke. Vi människor - jag tror ingen kan svära sig fri - är fulla av fördomar och förutfattade meningar. När vi ser en person, "vet" vi hur hon eller han är. Vi har varit med om det mesta tycker vi, så vi vet nog hur det ligger till. Vi refererar till våra erfarenheter, och faktum är att ofta stämmer teserna. Så ofta att vi ständigt får bekräftelse på att vi har rätt.

Men så händer det där som gör att allt ställs på ända. Att det jag "visste" var fel. Att den personen som jag har dömt på förhand står för något helt annat än vad jag "visste". Och man häpnar. När sånt händer mig blir jag lycklig, för det visar att det finns så mycket mer att upptäcka i världen!

Ta sju minuter av ditt liv och kolla in det här klippet. Du kommer att skämmas å mångas vägnar, och häpna.

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY&feature=related