Amigurumi!

Jag är inte den pyssliga typen, långt därifrån. Beundrar dom som kan ägna timmar åt att knåpa, pyssla, tillverka små saker. Jag är inte särskilt begåvad när det gäller sömnad och sånt, det bidrar säkert. Sytt har jag gjort lite när jag var yngre, men det blev aldrig särskilt bra. Stickat har jag också gjort rätt mycket; massor av bakstycken, framstycken och ärmar. Sen har jag ledsnat, och aldrig sytt ihop tröjorna. Eller i alla fall sällan, några tröjor har det nog blivit under åren trots allt. Men aldrig med särskilt bra resultat. Det meditativa i att sticka går an, men när man sen ska pyssla ihop det blir det tråkigare...

Virka däremot, är jag bra på. Min gammelfarmor Elsa lärde mig när jag var liten, sen har det suttit där. Jag har virkat rätt mycket genom åren, i perioder.

I dag har jag varit på en workshop om amigurumivirkning. Och plötsligt fastnade jag i pysselträsket!

Det handlar om att virka figurer, djur, saker. Man virkar och stoppar upp. Variationen är oändlig. Och jag tycker det verkar jättekul! På bilden syns några av vår lärares alster, visst är det helt fantastiskt!

Nu måste jag prova och göra en egen figur, medan jag kommer ihåg hur man räknade och medan jag har lusten. I dag blev det bara en röd boll, men jag ska hitta något annat som verkligen blir något. Jag återkommer med rapport!

Fredag - guskelovdag

Fredagarna har blivit nästan heliga. För det mesta ser dom ut så här för mig, om inget oförutsett händer eller något faller utanför ramarna:

Jag arbetar på kontoret på förmiddagen. Klockan 12:00 har jag lunchyoga, i en dryg timme nere på stan. Tillbaka till kontoret för en lätt och sen lunch (oftast hungrig intill svimningsgränsen) och sen ett par timmars arbete i lugn och ro. Ingenting händer i regel på fredagseftermiddagar, och de flesta medarbetare har gått hem. Jag menar inte att de väsnas så förskräckligt, men det händer - och ska hända! - alltid mycket när det är många människor som arbetar samtidigt. I fredagseftermiddagslugnet får jag MYCKET gjort.

Medan jag sitter där, vet jag att hemma pysslar käre maken. Städar lite, planerar något gott att äta till kvällen. När jag slutar runt 16-tiden och åker hem, vet jag att där hemma väntar han och hunden, något gott i glaset, en sprakande brasa och något på spisen. Samt så här års även en veckofinal i Idol!

Kan man ha det mycket bättre än jag? Knappast.

Herta Müller litteraturpristagare

Jag missade ögonblicket när Svenska Akademins ständige sekreterare Peter Englund för första gången vred på det magiska handtaget för att inför världspressen tillkännage vem som vunnit årets nobelpris i litteratur. Men det gör ju inget, för media ser ändå till att man blir bombarderad med information i alla fall!

Som vanligt har jag inte läst litterturpristagaren, som i år heter Herta Müller. Men det kan jag mycket väl tänka mig att göra, inte en känsla jag alltid har inför det namn man blir presenterad varje år den här tiden. Nu ska jag de närmaste dagarna läsa in mig på henne, läsa om hennes böcker och sen bestämma mig för vad jag vill läsa. Är det någon som har läst henne, tar jag gärna emot era tankar!

Ofta skriver och berättar man ju om författare man gillar. Mer sällan om författare man inte gillar, vilket ju naturligtvis också finns. Därför ska jag göra ett undantag nu, och samtidigt en bekännelse - jag avskyr Ivar Lo-Johansson som författare.

Nu är det sagt, och jag står för det. Gillar honom verkligen inte. Bra språk; tja, kanske det. Intressanta människor och miljöer; möjligen. Angelägen historiebeskrivning; absolut. Men fy sjutton vilken osympatisk människa han verkar ha varit! Det är naturligtvis så att man ska högakta denna ikon och arbetarförfattare, men jag tycker han verkar vara en snobb, jag.

Därför bojkottar jag Ivar Lo. Så det så.

Lejonet Christian, gråtvarning!

Såg Skavlan i går, och ett alldeles ljuvligt, oförglömligt och gråtframkallande klipp. Har du inte sett det; ta fram näsduken och ägna den närmaste minuten åt att njuta!

Att pausa ibland

Härom dagen på väg till lunchyogan skulle jag bara snabbt in i affären och köpa en färdigsallad för att ha något att stoppa i magen efter yogan. Som vanligt väntade jag så länge som möjligt med att ge mig iväg, jag ger aldrig mig själv några tidsmarginaler. I ett ska det gå. Inga dödpunkter. Ingen stiltje. Kör, kör, kör. Vilket kan få till påföljd att om något dyker upp som inte brukar dyka upp eller som jag inte har räknat med, så faller all planering. Jag räknar aldrig med att oväntade saker kan dyka upp!

I entrén till affären stod två kvinnor i min egen ålder och pratade. Den ena på väg ut, med en fullastad kundvagn, den andra uppenbarligen på väg in. De stod rätt tätt och pratade förtroligt. Jag gav dom en förströdd blick i hastigheten och funderade nog inombords vad det var för sorts folk som hade tid - mitt på blanka dagen - att stå och småprata.

Jag småsprang min vana trogen genom affären, haffade det jag i förväg räknat ut att jag skulle handla, väntade otåligt trummande i kön på att få betala för att hasta ut till bilen igen. Resultatinriktad till max. Vadå mindfulness. Vadå här och nu. Vadå registera vad som finns omkring mig. Vadå andas. Vadå yoga.

På väg ut noterar jag med större uppmärksamhet den här gången att kvinnorna står kvar och pratar. De har ändrat ståställning och kroppsspråk, men de står fortfarande på samma fläck och pratar med varandra. Jag förfasar mig. Har dom inget bättre för sig? Människor som väntar på dom? Plikter? Vilka förslappade och nonchalanta individer som inte tar ansvar.

Djupt, djupt inombords gnager avundsjukan och en halv insikt, när jag sätter mig i bilen. Kan det vara så att dom här kvinnorna behärskar något som jag ännu inte lärt mig? Ger dom sig själva såna tidsmarginaler i tillvaron att de faktiskt kan fånga tillfället när de möter en väninna, stanna upp, pausa, och ge henne sin uppmärksamhet några minuter? För det handlade inte om mer än fem minuter som jag rusade genom affären, det hade jag nogsamt räknat ut att jag hade på mig. Och kan det vara så att de dessutom gör det utan att känna att något annat pockar på, utan att känna stress inombords?

Ja, jag tror det. Dom är varken förslappade eller nonchalanta. De har säkert människor som väntar på dom, och plikter. Men dom är så mycket skickligare än jag på att hantera tiden.

Det här funderar jag fortfarande på när jag rusar ner i yogalokalen för att få min fredagsdos yoga. Jag har verkligen lååångt kvar!

Ljuvligt virkat!

Jag är en virkare, även om jag önskar jag kunde prioritera virkningen högre av allt jag vill och har att göra. Men av handarbeten är virkning outstanding för mig.

Så lycklig jag då blev när jag snubblade på Idas virkblogg! En ung tjej, yngre än min egen dotter, som tycks virka som en galning. Särskilt så kallade amigurumis, den japanska virkflugan som jag själv tänkte ge mig på efter en workshop nästa lördag.

Kolla in dom här torgvantarna/mobilvantarna hon har gjort. Visst är de vackra? Och det bästa av allt är att man kan vinna dom, se tävlingen här intill eller klicka på bilden.

Come back

Jag har funderat över begreppet "come back" som används flitigt. Förr gjorde man come back kanske en gång i livet som artist, idrottsman eller annan offentlig person. Man hade dragit sig tillbaka, och ingen räknade med att man skulle fortsätta sin gärning. Men så inträffade något som gjorde att vederbörande ändå stod på scenen igen, eller gjorde ett lopp eller en match igen. Det handlade oftast om åratal senare. Då gjorde man come back.

I dag gör man come back varje vecka. När en hockeymatch är över och nästa kommer, ja då gör man come back. Om man blir utslagen ur en sångtävling men får komma tillbaka gör man come back. Exemplen är oändliga. Jag blir inte klok på det. Come back är inte vad det har varit.

I dag gör jag alltså come back här på bloggen, jag har inte skrivit något på flera dagar!