lördag 3 oktober 2009

Att pausa ibland

Härom dagen på väg till lunchyogan skulle jag bara snabbt in i affären och köpa en färdigsallad för att ha något att stoppa i magen efter yogan. Som vanligt väntade jag så länge som möjligt med att ge mig iväg, jag ger aldrig mig själv några tidsmarginaler. I ett ska det gå. Inga dödpunkter. Ingen stiltje. Kör, kör, kör. Vilket kan få till påföljd att om något dyker upp som inte brukar dyka upp eller som jag inte har räknat med, så faller all planering. Jag räknar aldrig med att oväntade saker kan dyka upp!

I entrén till affären stod två kvinnor i min egen ålder och pratade. Den ena på väg ut, med en fullastad kundvagn, den andra uppenbarligen på väg in. De stod rätt tätt och pratade förtroligt. Jag gav dom en förströdd blick i hastigheten och funderade nog inombords vad det var för sorts folk som hade tid - mitt på blanka dagen - att stå och småprata.

Jag småsprang min vana trogen genom affären, haffade det jag i förväg räknat ut att jag skulle handla, väntade otåligt trummande i kön på att få betala för att hasta ut till bilen igen. Resultatinriktad till max. Vadå mindfulness. Vadå här och nu. Vadå registera vad som finns omkring mig. Vadå andas. Vadå yoga.

På väg ut noterar jag med större uppmärksamhet den här gången att kvinnorna står kvar och pratar. De har ändrat ståställning och kroppsspråk, men de står fortfarande på samma fläck och pratar med varandra. Jag förfasar mig. Har dom inget bättre för sig? Människor som väntar på dom? Plikter? Vilka förslappade och nonchalanta individer som inte tar ansvar.

Djupt, djupt inombords gnager avundsjukan och en halv insikt, när jag sätter mig i bilen. Kan det vara så att dom här kvinnorna behärskar något som jag ännu inte lärt mig? Ger dom sig själva såna tidsmarginaler i tillvaron att de faktiskt kan fånga tillfället när de möter en väninna, stanna upp, pausa, och ge henne sin uppmärksamhet några minuter? För det handlade inte om mer än fem minuter som jag rusade genom affären, det hade jag nogsamt räknat ut att jag hade på mig. Och kan det vara så att de dessutom gör det utan att känna att något annat pockar på, utan att känna stress inombords?

Ja, jag tror det. Dom är varken förslappade eller nonchalanta. De har säkert människor som väntar på dom, och plikter. Men dom är så mycket skickligare än jag på att hantera tiden.

Det här funderar jag fortfarande på när jag rusar ner i yogalokalen för att få min fredagsdos yoga. Jag har verkligen lååångt kvar!

1 kommentar:

Evas värld sa...

Jag minns under en stressperiod i livet att jag blev galen när jag kom hem till Sundsvall på allt detta pratande i kassaköerna, kunde dom inte bara betala och skynda sig litet! När den tanken kom förstod jag hur uppvarvad jag var - precis som du fick den insikten nu. Du vet ju, du mediterar, tänker och yogar, men ibland är livet så fyllt av stress så det är svårt att värja sig. Dock tycker jag du är duktig på att beskriva mysiga korsordsstunder och härlig yoga. Du är på väg, men det där med mindfulness är väl en livslång uppgift vi får träna på.