Tidlöst paradis

Ni får ursäkta bildkvaliteten, men detta är faktum; ni ser en aprikos i vardande! Den blivande aprikosen sitter tillsammans med en handfull bröder och systrar på en trädplanta käre maken inköpte i höstas och planterade vid vedbodväggen. Han har vårdat den ömt; i vinter har den stått under en trasmatta och när solen kom fram fick denn ett skräddarsytt litet växthus. Nu lever den i frihet, och belönade oss raskt med frukt. Jag tycker det är helt otroligt!

En av aprikosens kamrater i den lilla nyuppförda pergolan, är en vindruvsplanta. Ser ni det framför er; jag och käre maken sitter omgivna av grönska, lojt plockande och mumsande på aprikoser och vindruvor? Jag är visserligen allergisk mot aprikoser, men...

Nu tycker jag bara att det fattas ett olivträd och valnötsträd. Sen är det paradiset på riktigt!

Konferensdags

ABF har stor verksamhetskonferens på Runö kursgård i Åkersberga. I dagarna tre ska vi vandra mellan seminarier om allt mellan himmel och jord, eller rättare sagt mellan STIM-redovisningar och kulturupplevelser.

I kväll har jag avnjutit ett författarsamtal med Susanna Alakoski och Anneli Jordahl om arbetarförfattarskap. Proffsigt på alla sätt, och det gav faktiskt mig en känsla av att arbetarförfattandet är på frammarsch.

Några förlag har också en minibokmässa här, och det finns rika tillfällen till samtal kollegor emellan.

På det hela taget en välorganiserad och ambitiös konferens, av det jag har upplevt hittills. Vad är det då som gnager?

Personlighetsklyvning

Jo, det är jag. Eller inte. Eller både och. Min man kände inte igen mig, trodde det var vår dotter. Det slog nog slint i huvudet, eftersom kroppen inte hörde ihop med ansiktet riktigt. Nu för tiden.

Ack ja, den tekniken!

Jag - Maria af Hälsporre

Det känns som om den här bloggen borde döpas om till "Krasslighetsbloggen", eller nåt sånt. Jag kvalar snart in i sällskap där det första och största samtalsämnet är ens krämpor! Men jag ska bara berätta om det senaste i mitt liv.

Jag har fått hälsporre.

Det kan man få om man har belastat de stackars fossingarna under lång tid i alltför dåliga skor, och om man är predestinerad att få det, d.v.s. har extra högt eller lågt fotvalv. Och ni ska veta - det gör ONT! Det går inte att sätta ner hälen, och värst är det när man vilat, så att kliva ur sängen eller bilen är rent helvetiskt. Nu har jag tvingats iväg för att skaffa både hålfotsinlägg, hälkuddar och ergonomiskt fotriktiga sandaler (men jösses, så präktigt det låter!) och det var riktigt skönt. I övrigt kan man bara låta tiden gå och låta foten vila så mycket som möjligt för att få bort eländet. Det kan ta upp till ett år innan man är återställd...

Det värsta är att jag inte längre kan - min vana trogen - skutta runt i tempo. Jag kan inte, när jag kommer på något, bara resa mig upp och rusa dit där det var jag skulle göra. Jag måste resa mig sakta, känna efter om det går att stödja på foten, och när jag väl kommit iväg gå mycket långsamt. Oerhört frustrerande för en sån som jag, som faktiskt är van att rusa genom tillvaron.

Men ser ni - jag har genomskådat hela den här grejen. Jag har fått hälsporre bara FÖR ATT jag ska sakta ner. Bara för att jag ska få chansen att njuta den här underbara årstiden. Bara för att jag ska hinna se allt och känna alla dofter. Hinna höra fåglarna. Precis bara just DÄRFÖR har jag fått hälsporre.

Mina galghumoristiska medarbetare har numera adlat mig, och jag gillar faktiskt angreppssättet att göra något kul av något mindre kul...

Vips! - vinter blir vår blir... sommar!!

Härom morgonen delgav jag käre maken en reflektion, när jag stod i begrepp att ta på mig ytterkläderna på väg till arbetet; jag har aldrig varit med om en så kort period med skinnjackan. Alltså tiden då jag umgås med ytterplagget mellan dunjackan och jeansjackan. Det gick alltså rätt fort i år, från bister vinter till nästan högsommar!

Nu blommar forsytian, rapsen, häggen, maskrosen, hundkexen, körsbärsträden, päronträden, vildtulpanerna...

Varför kommer allt på en gång?? Snälla, jag vill hinna med, jag vill njuta länge! Det kommer över en i nånting som nästan liknar raseri. Våren och försommaren kastar sig över oss. Det vill till att vi förmår släppa allt vi har för händer, och bara njuta.

Kan du det?

Bot och bättring?

I går kom dom. Pillren.

I ett vanligt vitt C6-kuvert med vacker handskriven adress på utsidan, och utan avsändare. Jag tog fram brevkniven och sprättade, drog ur pappren som låg i och - trill, trill, trill!!! Tusen (eller i alla fall ett tiotal) pyttesmå vita piller trillade ut, ner på bordet, ner på golvet. NEJ!!! Det låg visserligen flera kvar i kuvertet, men ändå. Jag försökte rädda det som räddas kunde, men inse - de är klotrunda och pyttesmå. = Rullar iväg jättelångt. Dessutom har jag hund. Och katt.

Det följde med ett papper som till förvillelse liknade ett recept. Där stod vad det var jag fick, men det gjorde mig inte ett dugg klokare. Sen stod det hur jag skulle ta det. 5 piller ska smälta på tungan på morgonen, på fastande mage, 7 dagar i sträck. Sedan 2 gånger till, med en veckas mellanrum. Det blir 9 kurer, gånger 5 piller. Jag räknade mina piller och kom till - 39. Helsike, det fattades 6 piller!

Jag la mig att krypa på golvet och fann faktiskt 2 till. Nu hade jag 41 piller. Trots fortsatt letande, stod inga fler att finna. 4 piller borta, väck. Nåja, jag får väl portionera ut förlusten så den inte märks. Men tänk att hon skickade med så exakt antal piller!

I morse tog jag första dosen. Jag vet inte vad som ska hända, mer än att första lökskalet kanske ska lossna. Vilket det nu är. Jag är öppen för allt!

...och plötsligt var det sommar

I dag har jag kurerat en svår huvudvärk som jag är säker på hade med "takhöjden" i dag att göra. När jag vaknade beslutade jag mig för att släppa alla måsten och stanna hemma och ta det lugnt. Det innebär att jag har vandrat mellan lättja på altanen och arbete vid köksbordet. Vid altanbesöken är det här den vy jag har haft.

I går kväll på väg hem tog jag en liten omväg för att besöka Tjaukle, detta miniparadis mitt på Gotland. Som så många andra platser är den som allra grannast just precis nu - när grönskan inte är riktigt fulländad och därmed så gränslöst färgstark att det gör ont i ögonen. Lägg till koltrastens sång, lärkans drillande bäckars porlande...

Det känns som om det var härom dagen vi frös och beklagade oss över den sega vintern och sena våren. Plötsligt är det full sommar. Jag vill uppmana alla att njuta så mycket ni orkar, det försöker jag verkligen göra!