Vår hund Shiva gick för en vecka sedan igenom en operation, där hennes juvertumörer togs bort. Dessa kom rätt fort, och växte rasande snabbt sedan vi väl upptäckt dem. Ruggigt. Nu var de så stora att de höll på att spricka, så det var i grevens tid.
Hem fick vi en omtöcknad och förvirrad dam, trattförsedd och med ett sytt jack på magen lika långt som kroppen själv. Första timmarna hemma bara satt hon rakt upp och ner i sin korg, hon verkade ha glömt hur man gör när man lägger sig ner. Husse fick hjälpa henne, sen somnade hon som en sten. Hon fick både antibiotika och värktabletter att äta.
Häpnadsväckande fort har hon repat sig. Nu är hon nästan sitt gamla jag, så som hon var en tid innan vi upptäckte knölarna. För sista tiden före operationen mådde hon inte bra, det kunde vi tydligt se. Möjligen är hon lite lugnare och - vad vi människor tycker - lydigare än tidigare, det är för tidigt att säga om hon har ändrat personlighet eller om hon fortfarande har sviter efter operationen.
Men något hon aldrig kommer att kunna ändra på, är snurrandet.
En cocker spaniel snurrar av naturen. Och hon snurrar motsols. Fort och ofta. Oftast kommer snurrandet av ohämmad glädje, såsom när husse eller matte plockar fram matskålen, antyder att det är promenaddags eller talar om att hon ska få följa med i bilen. Då snurrar hon fram, hon förflyttar sig framåt i spiralform. Den som inte har sett det har nog svårt att föreställa sig, den som ser det första gången skrattar gott. Det är inte bara hon, jag har känt många cockrar genom åren, och de har haft samma beteende allesammans!
Sätt nu samman detta glädjesnurrande med en gigantisk plasttratt. Föreställ er resultatet. Just det, hon river ner det mesta i sin väg, och hon förstår inte varför. Och sluta snurra, det går inte!
Ni som följer min blogg, vet att jag har skrivit en hel del det här året om vår katt Seved som skänker oss stor glädje. Varav hjärtat är fullt, ni vet.
