Jag har läst "Jakten på den fulländade hälsan"

Min bloggvän Pia, har kommit ut med sin bok som delvis baseras på hennes blogg men ännu mer på hennes liv. Jag har följt hennes blogg ett par år, och har fascinerats över den målmedvetenhet hon besitter i sin jakt på den fulländade hälsan.

För det första måste jag ge förlaget en eloge för att det här är en bok där berättelsen börjar på sidan 1, och inte sidan 7 eller 9. Inte för att det vare sig är viktigt eller påverkar hur bokens kvalitet är i övrigt, men jag gillar det!

Pia beskriver med sin berättelse en stark vilsenhet som många av oss säkert kan känna igen. Det är inte bara vilsenhet när det gäller hälsa, utan när det gäller livet självt. Ibland tycker jag boken handlar mer om ensamhet - såväl fysisk som mental - än om hälsa. Men det hänger väl ihop, i någon mening. Läser man boken, får man många metoder testade åt sig. Pia har använt sin kropp som ett laboratorium, driven av en nyfikenhet jag på ett sätt beundrar. Tålamod, är också ett ord som far genom huvudet när jag tänker på hennes arbete. Hon är noggrann, lämnar inget åt slumpen. Hälsospanandet gränsar nästan till fanatism ibland, men samtidigt resonerar hon så klokt kring det hon gör.

Pia skriver på ett väldigt självklart och lättläst språk. Jag rycks med, och känner att jag går sida vid sida med henne. Jag känner igen mycket av hennes beskrivningar, och vill man lära sig mer om sin kropp, mat och hälsa har man stort utbyte berättelsen. Inte minst är hon en förebild på många sätt, och man kan ju välja själv hur mycket man vill ta till sig.

Boken är som sagt en källa till mycket kunskap, så bejaka din nyfikenhet och låna den på bibblan eller köp den. Du lär dig mycket om dig själv!

Så - har hon hittat den fulländade hälsan, då? Jag tror nog hon är en god bit på väg, om den alls finns. Men är det någon som hittar den, så är det Pia!

(Slutligen måste jag ju undra: vad hände med Scott? Hörde hon nånsin något mer av honom?)

Ädla drycker

Här har jag inte varit på mycket länge, och sedan sist har mycket hänt. Inte minst har jag fyllt 50. Jag blev "kidnappad" av käre maken. I månader hade han planerat att ta mig till Budapest, och några dagar innan det var dags avslöjade han att vi skulle resa bort. Kvällen innan fick jag veta att passet skulle med. Liksom baddräkten. Jag kommer att berätta mer om det.

När jag kom tillbaka till jobbet i går, blev jag storligen och härligen uppvaktad. Ovanstående flytande gods förärades mig av vänner och kollegor från vänorganisationer på min arbetsplats. Två av vinerna är lokala, gotländska. De betingar ett pris som gör att man kanske inte precis går och köper en flaska åt sig själv till fredagschipsen, om jag säger så. Jag har inte smakat just dessa, och vet att det råder delade meningar om Gutevins produktion. Därför ska det bli jättekul att prova!

Amaronen är dock ett säkert kort. Inte billig den heller, inte heller något man köper till chipsen. Möjligen till en god köttbit en festlig lördagkväll.

Jag är ingen vinexpert, långt därifrån, men jag kommer att rapportera mina rön när flaskorna öppnats och dess innehåll avsmakats. Fortsättning följer, således!

Dubba bör man...

Just som jag börjat orera om hur beroende jag har blivit av de dagliga cykelturerna och den friska luften, så bröt helv... jag menar vintern lös. Me don´t like. Inte nånstans, inte alls. Har det nu varit barmark så här länge, kan det lika gärna fortsätta.

Det är den livsfarliga sorten av vinter, med temperatur strax under nollan, och gammal slask som frusit på under den ständigt dalande nysnön. Ja, ni fattar. I går när jag "cyklade" till och från yogan, kände jag mig som Bambi. Både på och bredvid cykeln, faktiskt. Fast jag tvivlar på att Bambi någonsin försökte sig på att cykla...

Däck med dubbar känns alltmer lockande. Ska nog be käre maken undersöka den saken i helgen.

Yoga- och meditationshelg

Befinner mig i Nynäshamn den här helgen, och gör två flugor på smällen - hälsar på bästa vännen K och deltar tillsammans med henne i en yoga- och meditationskurs hos fina Bettan på Nynäsgården.

Vi är tolv kvinnor (varför nästan alltid bara kvinnor?) som i 1,5 timme på vardera fredag-lördag-söndag befinner oss i den mysiga och stämningsfulla yogalokalen där man nästan förflyttar sig till Thailand för en stund. Bettan (Elisabeth Nilsson) guidar oss varsamt genom såväl yoga som olika meditationstekniker och är en mycket bra vägledare.

Det är ljuvligt på alla sätt för mig det här; jag får miljöombyte, får umgås och skratta, och får också en dos lugn på kuppen.

Jag vill gärna rekommendera yoga i allmänhet (det passar alla) och Thaiyogamassage i Nynäshamn i synnerhet. Yoga är en gåva alla borde ge sig själv!

(Länkningen funkar inte just nu, men du kan själv gå in på www.thaiyogamassage.se för att läsa mer!)

Den sömnlöses bästa vänner

Härom sennatten, nästan mot morgonen, vaknade jag med ett ryck. Det kändes som om någon hade knackat hårt och uppfordrande på en ruta eller dörr, jag hörde tydligt ekot. Snudd på ångestframkallande. Men jag kände mig pigg, och hjärnan gick omedelbart igång. Inte så där surrigt som den kan funka mitt i natten, utan konstruktivt och tydligt. Jag fick bra idéer, liksom.

Då är jag glad att jag har min kompis Herr iPhone. Han ligger på nattduksbordet, och jag kan bara ta upp honom och göra anteckningar utan att behöva tända lampan och väcka käre maken. Jag antecknade en stund, blev lugnare, och så småningom kom tröttheten tillbaka och därmed sömnen.

Ibland när jag vaknar svintidigt på morgnarna och verkligen inte kan somna om, och det knappast heller är någon idé eftersom man ska upp om någon timme (och när hjärnan verkligen surrar runt), då har jag min kompis Fru iPad att ta till. På den kan jag läsa böcker, också utan att tända lampan. Jag lånar e-böcker från bibblan, så himla smidigt! Det är ett suveränt komplement till mina riktiga böcker, när jag inte vill störa min omgivning.

Man får tycka vad man vill om att ha tekniken på nattduksbordet, men för mig är det såväl hjälp som tröst. Vill betona att jag aldrig - ALDRIG! - arbetar i sovrummet dock. Bara roar mig (läser böcker, bloggar och spelar wordfeud t.ex.). Undantaget är dessa små nödvändigt anteckningar i mörkret!

Så Herr iPhone och Fru iPad är två av mina bästa vänner i nattens mörker!

I dag är det dags

Granen har SLOKAT i flera dagar. Inte barrat. Bara intagit en grådaskig färg, och slokat ledset. Resolut ägnade käre maken fredagseftermiddagen åt att slakta den och packa ner den i papperskassar. I dag åker den till återvinningen. Den som var så fin, jämför gärna med bilden i ett tidigare blogginlägg när nedan.

I komposthinken trängs nötskal med julostrester och skrumpna nejlikprydda apelsiner som slutat dofta.

Var sak har verkligen sin tid, och nu är det tid för något annat än jul. Men vad? Det är ju ett tomrum nu, mellan julen och våren. Ljuset har inte riktigt kommit, men vi rensar bort allt som lyser upp omkring oss. Vad fyller ni det tomrummet med?

Vad är verklighet och var går gränsen?

För några år sedan fick jag en bild av käre maken, av en blå häst. Till bilden fanns en text som lydde ungefär som så: Det är synd om alla som är så fyrkantiga och rationella att de inte ens kan tro på en liten, blå häst. Inte ordagrant, men betydelsen var så.

Om man har svårt att tro på blå hästar, kanske man har svårt att uppskatta den bok jag just läst ut, men har man det minsta lilla uns av tro eller tvivel, vilket som, ska man absolut läsa den. Boken heter "Sista dansen" av Bernt Bison Nilsson.

Den är både galen och rolig, allvarlig och sorglig, nödvändig och tänkvärd. Det är omöjligt att knöka in den i en särskild genre. Den är kanske en roman, men inte nödvändigtvis. Den kastar läsaren mellan förnuftstankar och starka tvivel. Man bläddrar tillbaka några sidor för att läsa om, för man tror att man möjligen har läst fel. Ju längre boken lider, desto mer förvirrad blir man. Positivt förvirrad.

Berättelsen visar hur tunna gränserna är, om de ens finns, mellan nu och då (för att inte tala om sedan), mellan det vi kallar verklighet och det andra, mellan liv och död, mellan s.k. normalitet och galenskap. Är inte såväl tiden som verkligheten och livet något vi människor har hittat på för att ha ordning och reda omkring oss? Den här boken ställer i så fall till det. Jag gillar det, jag gillar det skarpt. Kanske är jag inte galen, trots allt?

Jag är glad att jag fick boken i julklapp, och vill tacka Bison för att han skrev den. För jag tror att det är han som har skrivit den, det står i alla fall så på boken...