Waves of life

Jag FÖRSTÅR inte varför jag aldrig bloggar. När min IRL- tillika bloggkompis Pia pausade i sitt bloggande i somras, tyckte jag det var trist. Jag gillade ju att läsa hennes betraktelser, och tyckte det var lite konstigt att hon inte kände samma lust att skriva dem som jag att läsa dem.

Men det handlar ju inte om lustbrist, fattar jag nu. Det handlar om något annat. Att något annat tar över för en stund, och då blir det paus i bloggandet. Och - det får vara så.

Ibland kan jag känna ett styng av något som liknar dåligt samvete. Snabbt tillrättavisar jag mig själv. Hallå! Är jag så korkad att jag ger mig själv dåligt samvete? Åh, nej. Det finns tillräckligt med dåliga samveten utan att jag ska spä på bördan.

Nej, jag nöjer mig med att konstatera att i livets vågsvall så är just bloggandet långt nere just nu, men i vågors natur ligger att det som är nere kommer upp igen. Bloggandet kanske redan är på väg upp, vad vet jag. Ska försöka tänka blogg igen, som jag gjorde flera gånger om dagen tidigare. För det är ju himla kul att skriva här, och framför allt veta att det är någon som läser!

Läsuppdrag

Den 12 oktober är det femårsjubileum för evenemanget Bokens dag i Visby, som vi (ABF Gotland) är med och arrangerar. Jag skrev om Bokens dag för två år sedan.

Nu är det alltså dags igen, och jag är en av dem som ska presentera ett block av tre författare. Visserligen på bara några sekunder, men jag vill ju ändå vara påläst. Därför är det dessa tre som jag nu "måste" läsa före den 12 oktober.

Första känslan var "yes - äntligen får jag läsa på arbetstid!". Men rätt snabbt insåg jag att jag fick inte mer arbetstid för det, och jag har precis lika svårt att pressa in det här som jag skulle haft utan själva uppdraget. Men jag kämpar på och det är ju härligt att läsa, även om det bara blir tre rader varje kväll innan jag somnar...

En lördag utan bröllop

En av mina släktingar (min kusinhustru, närmare bestämt. Kan det verkligen heta så?) skrev på Facebook i morse ungefär: "En lördag utan bröllop, så vad ska man hitta på i dag då?"

Och lite så känns det. Efter två på varandra bröllopslördagar inträdde den tredje med lite tomhet. Även om det faktiskt också är en skön känsla att vakna hemma i egen säng med bara egen tid framför sig. Men attans, så trevliga de förra två lördagarna var!

För två veckor sedan såg vi på när vår älskade Sara fick sin Alfred, och för en vecka sedan när min allrakäraste syster Tua fick sin Joakim som hon väntat så länge på. Två helt olika bröllop, men båda sagolikt vackra. September bjöd på generös sol båda lördagarna, och allt klaffade perfekt. Givetvis var de två brudparen det vackraste världen skådat, var och en på sitt vis.

Jag känner mig rik som fått vara med om dessa två kärleksfester. Tack Sara, Alfred, Tua och Joakim för att ni har förgyllt min tillvaro!

Bröllopsyra

O, ni trogna läsare! Jag försummar er, jag vet. Bloggen ligger just nu rätt långt ner på prioriteringslistan för mig, men det vet vi ju alla att det går lite upp och ner. Den har haft svår konkurrens av bröllopsbestyr (även om jag inte behövt bestyra särskilt mycket själv. Men det kostar på att vara mentalt delaktig, också!)

I lördags gifte sig vår Sara med sin Alfred, och det var ett fantastiskt vackert bröllop (så klart!). Brud och brudgum strålade i kapp med solen, och hade ordnat en så fin dag för oss alla. En enkel ceremoni i kyrkan med brudens egen komposition som ingångsmusik, och flygelmusik och sång av begåvade musikerkamrater. Allt var genomtänkt in i minsta detalj, se bara brudens skor!

Efter vigseln tog brudparet en välbehövlig andningspaus genom en limousinfärd genom Stockholm, medan vi gäster färdades med buss där vi blev serverade frågesport av vår drivne värd, tillika toastmaster, brudgummens bror.

Temat genom dagen blev gotländskt, mest av en slump men med mycket lyckligt resultat. Gotländska råvaror i en kalkstensklädd festlokal under en gotländsk restaurang med bland annat murgröna som dekoration. Vi var drygt 60 personer från båda deras liv, unga och gamla i en salig blandning och alla trivdes som fiskar i vattnet. Brudparet var starkt närvarande i varje minut och la sig vinn om att umgås med alla gäster efter bästa förmåga. Kvällen kröntes av ett sagolikt röj på dansgolvet till Rajtan Tajtan Allstars, ett suveränt gäng.

Jag dansade i mina dagen till ära högklackade skor att jag fortfarande saknar känsel i två tår. Det ska kännas att det varit fest!

Tack finaste Sara och Affe för en fantastisk dag och ett minne för livet!

Tävlingsdags!

Jag gillar den ekologiska och hållbara stilen, letar gärna hemsidor som tipsar om dylikt. Det känns instinktivt rätt, jag baserar egentligen inte mitt ställningstagande på särskilt mycket fakta, utan är tacksam att det finns forum som kan hjälpa mig rätt bland alla produkter som finns.

Det finns en hemsida som heter Ekostil som jag tittar in på då och då, och som ger tips via Facebook. Där pågår just nu en tävling jag inte kunde låta bli (jodå, jag avstår från de flesta tävlingar) eftersom man kan vinna presentkort på en butik som heter Sovtex och som säljer ekologiska lakan. Mycket intressant tycker då jag, som i samband med flytten gjorde mig av med de flesta gamla och slitna lakan vi hade och nu måste köpa en del nytt efter hand. På bilden ser du det påslakanset jag skulle vilja ha av alla de har att välja på.

Var med du också, vetja!

Tiden går, och jag med den!

Jisses, vad tiden går fort!!

Jag hinner inte med, tycker jag alldeles nyss var här och skrev men det är över en vecka sen!

Nåväl, de senaste dagarna kan jag skylla på att jag blev oförklarligt utslagen av en makt större än jag. Vaknade i fredags morse och var ett vrak. Illamående och helt slut. Hur man nu kan vara det efter en natts sömn. Jag tog mig med näppe ur sängen, hela kroppen skrek NEJ!

Jag lyssnade på kroppen, och tro mig när jag säger att jag inte hade något val. Möten på jobbet hjälpte inte, det hade aldrig gått. Ett bankmöte genomförde jag, men det berodde enbart på att jag kunde förhålla mig passiv, man behövde bara min underskrift och det var viktigt. Käre maken skjutsade dig mig och hämtade mig. Sen var det sängen igen. Jag minns nästan ingenting av fredagen!

Lördagen vaknade jag upp ur dimman, men ägnade ändå största delen av dagen i vågrätt läge med sömnen som bästa vän. Orkade vara uppe korta stunder. I dag är det söndag, och jag har varit uppe hela dagen, med undantag för ett par lutningar på soffan...

Men visst är det konstigt. Eller också inte alls. Men jag har så himla svårt att acceptera att bli slagen till marken så där. Det heter ju ingenting, det går inte att ta på. Bara - slut.

Nu vet jag. Batterislut var det!

Det är bäst upp och ner

Käre maken och jag löser mycket korsord. Det är ofta på helgmorgnar, då vi tar en långfrukost och så lägger vi korsordstidningen mellan oss. Ibland har jag den rättvänd, ibland käre maken.

Men faktum är att jag löser korsord bäst upp och ner, har det visat sig. Jag ser lättare lösningar på det viset, så antagligen har min hjärna lärt sig det sättet att tänka ord på.

Det slutar väl med att jag sitter med tidningen upp och ner även när jag är ensam...