Ö-läget

Att bo på en ö har sina sidor. De flesta sidor är goda, och det positiva överväger definitivt.

Inom politiken där jag fortfarande försöker vara hyfsat verksam (märks det att jag mentalt har slutat?) pratar man ofta om öläget som en nackdel som ska garantera särbehandling i olika former, ofta ekonomiska. Personligen anser jag att jag är positivt särbehandlad som får bo här, det räcker i sig.

Men för tillfället känner jag mig gramse och lite ledsen. Jag kommer inte härifrån!

Jo, om jag åker i morgon. Eller nästa tisdag. Eller kanske rent av på fredag.

Men jag vill åka på söndag morgon, för att få gratulera en kär släkting som fyller 60 år och som ska ha mottagning på landet. Vi hade först tänkt att åka båda två, över helgen. Men överhopning av arbete samt den ekonomiska aspekten (vi har åkt fram och tillbaka till fastlandet rätt mycket sista tiden, och det blir en tusing varje gång när vi har bilen med oss), gjorde att vi slutligen efter moget övervägande bestämde oss för att jag åker ensam, utan bil, bara över natten.

Men vi tog tydligen för lång tid på oss att bestämma oss, när jag skulle boka färjan var det fullt. Min reservplan höll inte heller, jag var beredd att flyga ena vägen (kanske inte ekonomiskt försvarbart, men nu hade jag ju bestämt mig). Även flygavgångarna var fulla!

Nu sitter jag här, med viljan att åka och presenten i knät. Den senare får jag skicka till Nynäshamn i morgon, och den första får jag betvinga.

Synd om mig? Nix. Men ö-läget gjorde sig påmint, och det gör lite ont att inte få gratta Leffe på plats.