Skratta med!

Städdag i trädgården

Idag har vi krattat upp hundratals kilo fallfrukt från vår alltför långa gräsmatta (ja, själva gräset alltså. Inte ytan på gräsmattan. Äh, ni fattar!). Därefter tog Bosse fram gräsklipparen, också alldeles nödvändigt. Medan tvätten fladdrade i den ljumma höstvinden, tog vi också in de välanvända altanmöblerna för vinterförvaring. Natti, natti!

Trots att det känns långt till nästa gång vi får använda dom, är det inte bara vemod i magen. Det känns också naturligt att göra dom här grejorna, det är återkommande ritualer precis som att borsta tänderna och klä av sig innan man går och lägger sig, liksom. Det symboliserar och manifesterar årets skiftningar, och är alldeles oundvikligt. Det ligger något skönt i det kan jag tycka.

Altanmöblerna har verkligen varit till stor glädje den här sommaren, den som har följt min blogg vet att jag har tillbringat MYCKET tid på altanen. Tack, tack!

Nu är det lördagseftermiddag, käre maken har sjunkit ner framför fotboll på TV och jag ska frossa i att läsa ikapp de bloggar jag försöker följa. En högtidsstund väntar!

Det är mycket nu...

...så mycket att jag knappt hunnit vara här på flera dagar. Skandal, det här är ju en av mina favoritplatser faktiskt! Att få dela med mig av mig själv, samt få dela cybervänners öden och äventyr, vardag och fest. Det är härligt!

Just nu stjäl jag fem minuter av mig själv, om en stund kommer min styrelse och jag fick faktiskt ett glapp. Passar därför på att beklaga mig lite - jag har så mycket att göra och så lite tid! Jag jobbar och jobbar och jobbar, och räcker ändå inte till. Semesterkänslan räckte faktiskt ända till mitten av september, sen var det kört!

Jag jobbar den här hösten på att inte ta med mig arbete hem. Försöker verkligen. Lediga kvällar och helger. Få se hur länge det håller, för jag märker ju att övrig tid inte räcker till. Vardagarna är så fulla av möten med människor, problemlösningar, snabba puckar, såväl improviserade som planerade möten och samtal etc. Ja, ni vet. Så allt det där andra som jag - varje morgon! - tror att jag ska hinna göra när jag är på kontoret blir sorgligt och storligen eftersatt. Och det är också jätteviktiga saker som jag inte kan blunda för!

Det finns dåligt med plats för min själ och min lust just nu. Det jag håller benhårt på är dock mina yogaklasser, utan dom vore det trist, trist.

Snart har vi 800 underskrifter på vår elektroniska lista för Gotlandsmusiken. Fantastiskt!

Nej, nu är det slut med lustskrivandet. I helgen blir det till att lustläsa ikapp alla blogginlägg jag följer, det ser jag verkligen fram emot!

Tänk att vallmon blommar!

En av de saker jag älskar med att leva och bo på Gotland är vallmon. Den börjar blomma i juni, och liksom slutar aldrig. Ännu kan jag få njuta av klungor av eldröd vallmo vid vägkanterna här och där, på min väg till och från arbetet.

Bilden visar högsommar (vår infiltrationsanläggning), men även om mängden är mindre så här års är den lika intensiv och pockande på uppmärksamhet.

Visst är det fantastiskt!

Rik minisemester på norr

Av olika skäl råkade Bosse och jag ha tillgång till en s.k. "bondestuga" den här helgen. Jag går inte in på varför, det är ointressant. Vad en bondestuga är går jag inte heller in på, men det är helt enkelt ett hus man kan hyra.


Bondestugan ligger vid Husken, Puttersjaus på norra Gotland. Mitt i barrskogen! Åtta bäddar (!), braskamin, altan med grill, diskmaskin, alla bekvämligheter.


Vi avreste från Visby fredag eftermiddag, och började vistelsen med lite kaffe och korsord på altanen. Därefter långpromenad ut på Husken, sagolikt vackert. I dag har vi varit till Smöjen, en udde med vindkraftverk och gamla kalkbrott och kalkfabrik. Vilket ställe, vilken strand, vilken natur! Kargt och rikt på en gång, svårt att förklara. Om man ska bli religiös, blir man nog det på en sån plats, inbillar jag mig. Det som hände med mig när jag var där, var att jag drabbades av en otrolig lycka över att bo på en sån här plats på jorden!


Den som händelsevis har läst Håkan Östlundhs deckare vet att "Dykaren" utspelar sig delvis här. Ruggig sak, kan jag avslöja. Den som inte har läst hans deckare, har faktiskt en upplevelse kvar. Anna Jansson och Mari Jungstedt är dom som brukar nämnas när det gäller gotlandsdeckare, men Håkan Östlundh är lite orättvist bortglömd. Läs honom, han finns på bibblan!


Senare på eftermiddagen bevistade vi en konsert med Gotlandsmusiken, i dagarna högaktuell (se mitt blogginlägg i går). En härlig konsert i en liten lokal, med totalupplevelse. Extra krydda för mig personligen blev att mitt debattinlägg i går var så otroligt uppskattat av grabbarna. Tänk att en så liten sak betydde så mycket! Jag förärades till och med en blomma efter konserten av en av boysen, som tack. Jag är djupt berörd av allt detta.


Nu är vi tillbaka i stugan. Bosse lagar mat, och har tänt i braskaminen. Jag har en GT inom räckhåll. Om någon timme bjuder Oldsberg på en ny gäst i "Här är ditt liv".


Jisses, så gott livet är att leva!

Debatt om Gotlandsmusiken

Jag är vice ordförande i Gotlandsmusiken, alltså Gotlands länsmusikorganisation. Ett hedervärt uppdrag. Men Gotlands kommun (som också har landstingsuppdrag och därmed fungerar även som region) är inte intresserad av sin länsmusikorganisation. Vi har kämpat i många år med att få en långsiktig ekonomisk lösning, utan resultat. Bristande intresse har nu gjort att vi har tvingats börja säga upp personal vilket innebär nedläggning av ett antal ensembler, bland annat blåsorkestern som är en av de enda fyra kvarvarande professionella blåsorkestrarna i landet, samt ärevördiga och populära Visby Storband.

Folket rasar, men vad hjälper det.

Bifogar här länkar till två artiklar: en från Kultur- och fritidsnämndens vice ordförande, och mitt svar till honom. Många för nu debatten om länsmusikens vara eller inte vara, och vi har inte sett slutet på historien än.

Stefan Nypelius i Gotlands Tidningar 2009-09-17

Mitt svar i Gotlands Tidningar 2009-09-18

Det går också att skriva på en digital namnlista om man vill stödja Gotlandsmusiken:

Rädda Gotlandsmusiken!

Min plats på jorden

Lyssna och njut, om ni gillar Malena Ernman. Vi har väl alla vår egen plats på jorden, förhoppningsvis.

Kulturfientlighet

I dag har jag varit med och fattat ett svårt beslut, att avveckla personal inom Gotlandsmusiken. Ett absolut nödvändigt måste om vi ska ta ansvar för vår ekonomi, men ett fullständigt idiotiskt beslut ur ett medborgarperspektiv.

Det har blåst kring Gotlandsmusiken i flera år, man har alltid levt på marginalen och med andan i halsen. Gotlands kommun har visat ett svalt intresse för sin länsmusikorganisation, och man har överlevt på ren vilja och med ett nödrop.

Under vår och sommar har vi som sitter i Gotlandsmusikens styrelse försökt förmedla till beslutande kommunledning vad konsekvensen blir inom den närmaste framtiden om vi inte blir garanterade de pengar vi begärt, nämligen att en av de fyra kvarvarande professionella blåsorkestrarna i landet måste läggas ner. Förutom det händer bland annat följande:

- Sax on Four läggs ner
- Visby storband läggs ner
- Fredagsmarscherna läggs ner
- Samarbetet med barnen i skolorna blir snävare (inga saxofoner)
- Många spelningar runt om i kommunen upphör
- Konsertserien lever farligt

Trots våra strävanden, har vi inte lyckats. Nu sägs dessa grabbar upp.

En miljon kronor fattas (i ett kortsiktigt perspektiv) för att fortsätta som förut. I skenet av vad som i övrigt händer i kommunen är det en piss i Mississippi (ursäkta liknelsen). Om man inte vill rädda något i ett kort perspektiv, hur ska vi då kunna förvänta oss en mer långsiktig plan och satsning?

Utifrån vad som har hänt den senaste tiden, kan jag bara dra en slutsats: det råder totalt kulturmörker i kommunledningen på Gotland.

Det är synd om gotlänningarna.

Att hantera sina göror

Ända sedan jag började jobba efter semestern har jag satt mig i sinnet på att inte stressa upp mig i onödan. Jag vet ju med mitt förnuft att stresskänslan oftast kommer av mina egna krav på mig själv. Jag är en obotlig optimist, och sätter alltid ribban högt på vad jag ska hinna göra. Sen glömmer jag om det är superviktigt eller inte - jag har ju bestämt att det ska göras! Och hinner jag då inte det beting jag har satt åt mig själv så blir jag stressad.

Hur korkat är inte det?

Därför bestämde jag mig i slutet av semestern att tagga ner. Sänka kraven. Försöka tänka att det jag inte hann nu, får jag göra nästa gång i stället. Vissa saker finns visserligen deadlines på, och det måste ju tas hänsyn till. Men det är ytterst få grejor, i regel är det jag själv som ställer kraven.

Jag lyckades i 3,5 vecka och det är banne mig rekord. Jag blir bättre och bättre! Men i slutet av den här veckan smög den sig på mig - stressen. Inifrån. Fånigt och helt onödigt egentligen. Men nu verkar det som om alla göror växer till stora monster som hotar att kväva mig och ta över mitt liv. Yogan hjälper mig jättemycket att bemästra det här, det märker jag. Och jag själv börjar bli min bästa vän också faktiskt, jag kämpar emot.

Hur svårt kan det vara?

Inser att det här verkar lite vrickat, men samtidigt tror jag minsann att vi är många. Eller hur?

Nu börjar mitt favoritprogram på TV!

Jag ser verkligen inte mycket på TV. Följer sällan serier, om det inte är ett lätträknat antal avsnitt, som man inte riskerar att missa. Jag gillar inte att binda upp mig på sånt.

Med ett synnerligen trevligt undantag.

Jag är barnsligt förtjust i Idol, och i kväll sätter det igång. Allra roligast är det faktiskt i början, då de åker runt i städerna plockar russinen ur kakan. Alla dessa hoppfulla ungdomar som har hört av mamma att de kan sjunga. Och så kan de inte ta en ren ton. Så modiga dom är, som ställer sig framför juryn!

Det fiffiga är att om man missar ett avsnitt går veckans alla dito i repris på söndagen.

Hösten är räddad!

En dag i tystnad och stillhet

I dag har jag varit på en miniretreat med mindfulness och meditation. Det var ett arrangemang på vackra Robbjens utanför Klintehamn, där miljön utgjorde den perfekta inramningen.

Lite nervös var jag allt i morse, ska erkännas. Att vara tyst en hel dag, blir inte det lite länge...? Hur kommer jag att klara det?

Under varsam och kunnig ledning av Anja, klarade jag dock av det galant. Efter en timmes introduktion var dagen fylld av 40 minuter sittande meditation, 20 minuter gående meditation, 40 minuter sittande meditation, o.s.v. Dessemellan bjöds också lunch och fika, men under "ädel tystnad" (nobel silence). Ädel tystnad innebär också att man inte ska möta varandras blickar, utan faktiskt titta bort när man möts. Allt i respekt för ensamheten och tystnaden.

Det mest egendomliga var tystnaden runt matbordet. Där satt vi, 10 kvinnor, runt ett och samma bord och åt och drack i nästan en timme, i total tystnad. Den spontana känslan är ju att man vill föra en artig konversation, med dessa människor man inte känner. Vi är så vana vid att hålla låda. Å andra sidan har jag ingen fallenhet för det, jag är gärna tyst och inåtvänd så mig passade det bra.

Det var skönt att känna att det var helt okej, nej det FÖRVÄNTADES att jag skulle vara tyst. Jag fick sitta i mina egna tankar. Jag fick tid att se mig omkring på omgivningen. Jag kände smaken på maten och var medveten om varje liten rörelse jag gjorde. Lunchtimmen gick jättefort!

Det andra nya för mig var gående meditation. Det trodde jag att jag visste vad det var. Det måste väl vara att strosa omkring och uppleva naturen och se allt omkring sig. Ha!

Å nej. Gående meditation handlar om att gå som vanligt, men yttepyttelångsamt. Man väljer en rutt på 5-10 meter som man går fram och tillbaka i 20 minuter. I slow motion, mina vänner. Fokus ska vara på fötterna, ingen annan stans. Blicken ett par meter framför dig i marken. Här ska inte upplevas någon skön natur, inte! Känn hur du sätter ner foten, känn hur du lyfter nästa. Känn hur det känns medan båda fötterna är i marken samtidigt! Vilket jag upptäckte att det var svårt, eftersom man inte går så i vanliga fall. Man ska också känna efter hur det känns att vända... Man ska tänka: "går", "stannar", "vänder", "lyfter", etc. Inga andra tankar. Man ska förenkla sina tankar.

Låter kanske enkelt, men pröva själv!

Att sitta och meditera i 40 minuter är också tufft, särskilt att göra det fem gånger på en dag. Men lärorikt, verkligen. Jag fick lite blodad tand, och framför allt mycket kunskap. Kändes skönt att ratta bilen i höstsolen därifrån, hemåt till en hysteriskt lycklig vovve som vädrade möjligheten till både mat och promenad när matte kom hem.

Jag kan rekommendera den som vill stanna upp en stund att göra en sån här grej. En tyst dag, gärna under vägledning. Underbar njutning!

Ett sommarminne

Bilden visar sinnebilden av förgänglighet.

Eller egentligen visar den restaurang Vinägers i Visby uteservering. Men i min och min goda väninna Petras värld, visar den hur tiden går.

För bara två månader sedan satt vi där, i en trendig loungesoffa. dit vi lyckats tränga oss ner bland alla andra som stimmade runt på Almedalsveckan. Restaurangen och läget är attraktivt, mitt i backen strax ovanför Donners. Alla vill sitta i en skön soffa på Vinägers uteservering en kväll under Almedalsveckan.

Därför kändes det extra bra för oss att få en plats där. Vi bestämde oss raskt för att skrota alla planer på att mingla omkring på stan. Vi skulle aldrig få en lika attraktiv plats igen. Garanterat. Därför parkerade vi oss - och blev kvar. I massor av timmar!

Vi beställde in öl efter öl, och också lite tapas att världsvant knapra på medan vi vinkade till alla som passerade. Eller åtminstone alla som var värda att vinka till. Under Almedalsveckan vinkar alla tillbaka oavsett om dom känner en eller inte. Liksom för säkerhets skull. Vi skulle ju kunna vara några som var värda att känna, så därför tar man det säkra före det osäkra.

Faktum är att flera som passerade känner vi på riktigt. Vi har båda arbetat "mitt i smeten", och har de facto några bekanta i dom här kretsarna. Men om sanningen ska fram så vinkade vi till betydligt fler än vi känner. Och dom vinkade glatt tillbaka.

Härom dagen gick jag förbi uteserveringen, i backen. Inga loungemöbler, inga bord. Ingen som vinkade till mig när jag gick förbi. Bara några torra löv som blåste förbi.

Tänk så förgängligt allting är! Men mina minnen från vår kväll där lever kvar, vi hade riktigt riktigt kul. Som bara Petra och jag kan ha.

Att leva i ett världsarv

Härom dagen hade jag en lyxdag mitt i vardagen. Jag hade ett morgonmöte, och skulle sen börja min lunchyoga samma dag. Jag bestämde mig för att inte åka till kontoret över huvud taget, utan tog med mig lite arbete för att sätta mig på café Ringduvan och arbeta.

Vädret var fint, och jag passade på att uträtta några ärenden. Tänk vilken frihetskänsla som genast infinner sig, så fort man är på rymmen från kontoret!

Inför den här vyn, stannar jag alltid upp, och gjorde så även den här gången. Jag hade inte min kamera med mig, men använde mobilen och fick i alla fall en hjälplig bild. Inte återger den verkligheten på långa vägar, men jag tror att mina läsare har tillräckligt bra fantasi för att känna historiens vingslag. Inget på bilden avslöjar vilket århundrade vi befinner oss i. Man kan nästan höra hästhovar från marken i östergravar och skramlet från stadsbornas sysslor innanför muren, samt känna doften från havet och jorden.

Jag är hängiven detta världsarv, och tackar min lyckliga stjärna att jag får bo och leva här. Det är en ynnest, att få trampa på gotlandsjorden med sina anor; så mycket känsla, så mycket historia.

Hej då, sommar! Välkommen, höst!

Vemod, vemod, men också förväntan.

Jag har haft en underbar sommar, som också har känts lång. Bra väder, mycket ledigt, skön kvalitetstid med nära och kära. Det är med ytterst blandade känslor jag nu betraktar den av höstlöv lite skräpiga förstubron, de nerdimpna päronen och äpplena på gräsmattan och den lite ledsamt övergivna altanen. Där sitter vi visserligen fortfarande ibland, men stunderna blir allt färre och allt kortare.

Å ena sidan vet jag hur långt det är till nästa sommar, å andra sidan går det rätt fort!

Och nu stundar hösten. Den börjar i dag, faktiskt! Den står för lugn, dofter, klara dagar och kärlek i min värld. Hösten är min och Bosses tid, det var september då vi var nyförälskade! Känslor sitter i... precis som dofter.

Jag har mina höstritualer. Exempelvis har jag tagit fram mina älskade ljuslyktor i form av höstlöv och ställt på köksbordet. I helgen kommer gardinerna med höstfärger upp i köket, och i morse tog jag av mig min fotlänk i guld som är ett sommarattribut.

Har du några höstritualer?