lördag 12 september 2009

Att hantera sina göror

Ända sedan jag började jobba efter semestern har jag satt mig i sinnet på att inte stressa upp mig i onödan. Jag vet ju med mitt förnuft att stresskänslan oftast kommer av mina egna krav på mig själv. Jag är en obotlig optimist, och sätter alltid ribban högt på vad jag ska hinna göra. Sen glömmer jag om det är superviktigt eller inte - jag har ju bestämt att det ska göras! Och hinner jag då inte det beting jag har satt åt mig själv så blir jag stressad.

Hur korkat är inte det?

Därför bestämde jag mig i slutet av semestern att tagga ner. Sänka kraven. Försöka tänka att det jag inte hann nu, får jag göra nästa gång i stället. Vissa saker finns visserligen deadlines på, och det måste ju tas hänsyn till. Men det är ytterst få grejor, i regel är det jag själv som ställer kraven.

Jag lyckades i 3,5 vecka och det är banne mig rekord. Jag blir bättre och bättre! Men i slutet av den här veckan smög den sig på mig - stressen. Inifrån. Fånigt och helt onödigt egentligen. Men nu verkar det som om alla göror växer till stora monster som hotar att kväva mig och ta över mitt liv. Yogan hjälper mig jättemycket att bemästra det här, det märker jag. Och jag själv börjar bli min bästa vän också faktiskt, jag kämpar emot.

Hur svårt kan det vara?

Inser att det här verkar lite vrickat, men samtidigt tror jag minsann att vi är många. Eller hur?

4 kommentarer:

Annika sa...

Du är definitivt inte ensam! Själv gör jag listor som jag bockar av. Det blir så konkret och tydligt på något vis. Sen har jag bestämt mig för att inte gå hem en fredag med arbetsuppgifter liggande. Det kan bli stressiga fredagar men å andra sidan kan jag sedan njuta av helgen. Än så länge funkar det, peppar, peppar...

Maria Björkman sa...

Listsyndromet känner jag igen. Jag kan bli alldeles rabiat med mina listor upp och ner, som jag reviderar och fyller på. Men jag låter dom sällan ta slut... Och det där med fredagarna impar lite på mig!

Polargrevinnan sa...

Jag känner igen mig, jag har också lidet av listsyndrom(vilket bra ord) men har grävt ner det djup i underjorden. När jag fick sluta att jobba p.g.a. en reumatisk sjukdom bestämde jag mig för att leva ett liv utan stress och ändå få det så bra som möjligt. Jag vill inte påstå att jag tar dagen som den kommer, men jag har lärt mig att dygnet har inte mer än 24 timmar varav sova, vila och äta tar 12 timmar.
Lyckliga du, kanske du tänker, som har 12 timmar till ditt förfogande.
Visst har jag det, men det här med stress kan lät smyga sig in iallafall. Jag vill så mycket, sönerna och barnbarn skall besökas (bor på annan ort), besök på åldreboende, angagerad i RK - bara ett urplock av måsten. För att undvika stress så underlättar det om jag planerar - och det har jag lärt mig. Och framför allt prioritera. Just nu har jag insett att den där kursen i bildredigering på data får anstå, för då blir det stressigt.
Nu blir det stressigt om jag inte slutar skriva, klockan 13 spelar vi bridge och jag sitter fortfarande i morgonrock.
Maria - nu följer jag din blogg - du skriver roligt och intressant.
Det var nytt för mig att man svarar på kommentarerna, och därför vill jag vara följare och titta in ofta.
Jag ska göra mitt 100:ade inlägg i kväll - jag började blogga i mars.
Ha nu en riktigt bra vecka - UTAN STRESS. Viola

Maria Björkman sa...

Visst är det så att stressen sällan kommer utifrån - den kommer inifrån en själv. Så mycket makt man ändå har att påverka! Jobba på Viola, du tycks fixa det bra!