Kevin var något extra!

Det är två år sen, känns som nyss. Visst gjorde han det bra, Kevin?

Long time, no see...

Det var gräsligt länge sedan jag var här och gjorde något intelligent inlägg. Eller något inlägg över huvud taget, förresten. Stundtals är det helt enkelt så att man inte räcker till för allt man vill göra.

Just nu går mycket av mitt engagemang åt till att finnas som medmänniska i verkliga livet för såna som behöver det. Det är viktigast av allt. I andra hand kommer arbetet som också av någon konstig anledning kräver mer just nu än vanligt, samt tappra försök att ta hand om mig själv på diverse olika vis. SEN kommer blogg, hemsida och allt annat sånt som relativt sett är fruktansvärt oväsentligt.

Ändå finns ju skrivklådan där, och behovet av att visa att jag fortfarande finns. Du som brukar titta in här - var snäll och ha tålamod!

Några dagar för sent

Att tiden går fort blir extra påtagligt så här års. Man ser från dag till dag hur löven ändrar färg, form och plats.

Jag var ute i dag för att höstfotografera lite, men det gick sådär. Först fick jag med mig ett minneskort som raderade bilderna vartefter jag fotade - när jag skulle sätta mig i bilen och titta på de 20-25 bilderna jag tagit fanns där två kvar. Hem och byta kort, men redan där hade en del geist och lust försvunnit.

När jag kom ut igen hittade jag inte riktigt motiven på nytt. Men framför allt insåg jag faktiskt att jag var några dagar för sent ute för att få det där jag var ute efter. Det vackraste tycker jag nämligen är när man kan fånga lönn och ek med samtliga kulörer - både höstfärgerna och lite grönt kvar. Inte mycket av det fanns, och inte heller de röda nyanserna. Nu börjar det mesta blir brunt och gulbrunt, och skiftningarna övergår allt mer till en mer monoton färgmassa.

Oåterkalleligt.

Vad hände?

Fick en flashback och kom plötsligt att tänka på min ungdoms stora idol, David Cassidy. Var tvungen att kasta mig över Google för att kolla vad som hänt sen sist vi "sågs", ungefär så där en 30-35 år sedan...

Det här är vad som har hänt. En 60-åring (men hallå!!) med mindre hår, troligen färgat. Samma vackra ögon om än fyllda av en massa erfarenhet och lite trötthet. Samma vackra leende, om än något stelare. Jag måste höra om det är samma röst också, fast lite raspigare. Jag tar genast hem skivan på Spotify!

Samtidigt mal min hjärna: hur sjutton gick det här till? Vad hände? Hjälp!!

Eländesrapporteringen

Man bör ju hänga med i vad som händer i omvärlden, särskilt om man har ett jobb där det krävs. Man bör alltså se alternativt höra på nyheter några gånger om dagen. Men tänker ni på vad nyheterna gör med oss?

Det som kallas nyheter, tycker jag mer liknar ren eländesrapportering. Med några få gyllene undantag - räddningen av de chilenska gruvarbetarna är väl det senaste exempelt på ett sådant - är nyheter synonymt med krig, mord, svält, brottslighet, nöd, olyckor och kris.

Beakta det, samtidigt som du beaktar det faktum att du blir vad du tänker. Om vi fyller våra hjärnor med den så kallade nyhetsrapporteringen, så fyller vi våra hjärnor med olycka. Vi matas med, proppas fulla av, elände. Elände, elände, elände. (Har ni sett sketchen med Lars Ekborg från 1960-talet?) Då kan man bara gissa vilken färg tankarna får, och särskilt om man tänker på att vi faktiskt är mer snara och har lättare till mörka och negativa tankar än ljusa och positiva överlag. Vår tendens att först tänka negativt tillsammans med det faktum att vi matas med elände, vad gör det med oss?

Är det så konstigt att så många människor mår dåligt? Är det så konstigt att det skrivs löpmetervis av böcker om lycka, självförverkligande, positivt tänkande etc? Att vi faktiskt tror oss behöva manualer för att tänka ljust? Nej.

Tänk dig tanken på en hel nyhetssändning från Rapport med bara glada och positiva nyheter! Det händer ju så mycket bra varje dag, varför får vi så liten del av allt detta? (Obs, retorisk fråga. Svaret vet vi nog.)

Ibland blir jag så nyhetstrött, att jag bara struntar i eländet. Och inte är det så farligt, jag klarar mig rätt bra ändå. Världen rämnar inte för att jag hoppar över eländesrapporteringen en dag eller två.

Hur ser du på det här? Måste du följa nyheterna, eller klarar du av att låta bli ibland?

Köp Fairtrade-märkt bomull!

Fairtrade - eller Rättvisemärkt - innebär en märkning av produkter som garanterar att produktionen har gått schyst till. Att produkten kommit till under goda arbetsförhållanden, bland annat. Sedan länge har det funnits kaffe, te, choklad, bananer etc, men det dyker upp alltfler Fairtrade-märkta produkter i handeln. Som konsument kan du dessutom påverka, genom att be din handlare ta hem Fairtrade-märkta produkter.

I TV4s Nyhetsmorgonen härom dagen, var ett intressant inslag om bomullsodling. Ta gärna några minuter av din tid och titta på det här, och lär dig mer om bomull och de förhållanden den ofta odlas under! Det får åtminstone mig att definitivt vilja leta ännu mer efter även Fairtrade-märkta bomullskläder framöver.

Gör vad du kan du också, för en schystare och mer solidarisk värld. Välj Fairtrade!

Till var och en efter behov - av var och en efter förmåga

Ibland förfasar jag mig över att bo i ett land som är så mörkt och kallt, så stor del av året. Jag önskar mig ljus och värme som gör livet lättare att leva. Men stundtals blir jag påmind om, att jag bor i världens bästa land.

En mycket nära och kär vän har hastigt blivit svårt sjuk.

Tänk att man kan åka till ett sjukhus, vilket som helst - det som ligger närmast eller det man helst vill ha - och blir omhändertagen på bästa sätt. Utan ifrågasättande om vem man är, vad man tjänar, var man kommer ifrån. Man får bästa tänkbara vård och inga resurser sparas, därför att människoliv är det dyrbaraste vi vet. Oavsett människa.

Min vän blir just det - varsamt och proffsigt omhändertagen. En varm säng, tillsyn dygnet runt, all upptänklig apparatur som krävs, undersökningar, obegränsade personella resurser, mediciner, mat. Allt detta för ungefär samma summa per dag som en dagens rätt på restaurang. Är det inte fantastiskt!?

Om min vän skulle vara tvungen att betala vad det kostar att blir botad, skulle han aldrig ha råd. Det är mycket få personer som skulle det.

Det är vårt unika och solidariska skattesystem som gör detta möjligt. Vi ger alla vad vi klarar av till vårt gemensamma, och vi får därmed vad vi behöver när vi behöver det. Men systemet är inte självklart, det måste vi värna och vara rädda om. Solidaritet kan låta gammaldags, men det blir aldrig omodernt.

Jag är just nu oerhört tacksam över att solidariteten fortfarande lever i Sverige, så min vän har en chans.