Skånsk floweryoga

Härom dagen skrev jag om olika yogaformer, och rabblade dom jag för tillfället kom på. En form jag då inte visste fanns, var floweryoga!

Är inte helt säker på att den finns, men jag och Kerstin har i dag ändå praktiserat den.

Anlände till Skillinge i går kväll, vi åkte från Gotland via Oskarshamn, Kerstin och Roffe bilade från Nynäs. Vi sågs med en kvarts marginal vid turistbyrån i Simrishamn, det kallar jag timing! Efter att ha plockat på oss diverse broschyrer åkte vi "hem" till det hyrda huset och började läsa. Upptäckte rätt snabbt att söndagen bjöd på floweryoga och örtlunch! Visserligen skulle man anmäla sig tre dagar i förväg, men... vi ringde sent på lördagkvällen och visst fanns det plats kvar.

Åsa vägledde oss genom detta förunderliga yogapass. Vi vandrade tio minuter genom en vacker hage i Stenshuvud nationalpark. Slog oss ner med våra yogamattor i en vacker glänta och blev varsamt vägledda genom ett vänligt och välgörande yogapass. Därefter vandrade vi tillbaka i tystnad, "för att känna hur det känns när läpparna möts", som Åsa sa. Hon lotsade oss över stock och sten, genom snår och buskage, med sekatören i beredskap. Inte den snabbaste och rakaste vägen, men den absolut vackraste och mest stimulerande!

Väl tillbaka till utgångsplatsen, väntade en picknickfilt fylld med god örtsoppa och hembakt olivbröd som smakade himmelskt efter 1,5 timmes vandring/yoga.

Åsas idé om floweryoga känns lätt genialisk, och så enkel. Skulle gärna göra om det, både Kerstin och jag!

Nyfiken på Åsa? Kolla in www.smilingmountain.com!

Yoga är så mycket mer än rörelser

Yoga är en livsstil. Man kan leva den lite grann, eller fullt ut. Kanske inte som yogisarna gjorde för 5000 år sedan, men i moderniserad form.

När man börjar med yoga så börjar det oftast med att man går på en yogaklass och lär sig rörelser och andning, enligt någon av alla principer som finns; kundalini, power, hahta, ashtanga, vinyasa, virya - you name it! Inte många slutar, som väl har börjat. Bara det kan man fundera över!

När man har hållit på ett tag, händer det saker. Inte bara i kroppen, utan också i knoppen. Det är då man blir intresserad av allt annat som omger yogan. Rörelserna är egentligen bara en av åtta vägar inom yogan, "asana". Man kallar ibland rörelserna för asanas.

Den första av de åtta vägarna enligt Patanjali (indisk filosof som levde för ca 2000 år sedan) heter "yama", och handlar om respekten för omvärlden. Här kommer ju dagens ekologiska och hållbarhetstänk in, bland annat. Här ryms också övertygelsen om att icke-våld är den enda rätta vägen. Inte bara fysiskt icke-våld, utan också mentalt. Att helt enkelt försöka avstå från att tänka onda tankar, utan ägna sig åt gott tänkande om omvärlden och medmänniskorna!

Lätt att säga tulipanaros, inte lika enkelt att praktisera. Men bara kunskapen om det, gör att man ändrar tankarna en smula!

Namaste!

Fredagsmys i min tappning

I dag är det fredag, och jag är ledig. Orsaken är att i morgon bitti tar vi båten till Oskarshamn för vidare bilfärd ner till Skillinge på Österlen. Jag måste få en dag i lugn och ro här hemma för att hinna tänka. Fundera över vad vi ska ha med oss och hinna ikapp mig själv. Jag är så ovan vid att kunna skrota runt och plocka, att ta saker i min takt. Alltid alltid ska jag vara så himla effektiv; ha ett snabbt mål med allt jag tar mig för, inte gå upp till övervåningen utan att maximera utbytet av att vara där uppe. Alltså inte bara hämta en grej, utan samtidigt passa på att sortera in de lösa pappren, ta fram lakanen, städa nattduksbordet, hänga in kläderna...etc.

Så är det inte i dag. I dag tar jag en sak i taget, den jag kommer på just nu. Ovan känsla som sagt, men skön skön skön. Tänk om jag kunde tillåt mig mer av sånt.

En vecka i Skillinge, härligt. Det är tredje året i rad som vi hyr samma hus, och det är egentligen bara en konstig slump att det blev så. Det är ett trevligt hus, fantastiskt placerad i Skillinge hamn. Hela dagarna flödar solen där, framåt kvällen när framsidan ligger i skugga förpassar man sig till solen på Hamnkrogens uteservering. Livet är lätt att leva där, kanske beroende på årstiden och att man faktiskt råkar vara ledig!

Den här gången ska Roffe och Kerstin hänga med, det ska bli jättemysigt. Grabbsen kommer att spela golf, och vi kommer troligen att ta bilutflykter på Österlen, ta långa promenader och lösa korsord. Samt prata. Prata, prata, prata.

Fast jag har med mig lite jobb. Inte i pappersformat, utan i huvudet. Svårt att släppa den problematik som vi just nu brottas med, att göra en miljonbesparing 2010. Innebär uppsägningar, som måste tas tag i före semestern. Personalen vet vad som är på gång, men inte hur vi ska lösa det. Jag måste ha en bra lösning klar när jag är tillbaka den 8 juni. Jag vet ungefär hur det blir, men det kommer nog att sysselsätta min arma skalle en del. Därför är det bra att Kerstin är med - hon kommer att distrahera mig på ett hälsosamt sätt som jag nog behöver!

Jag varskor redan nu - mina blogginlägg kommer att bli lite färre den närmaste veckan. Tror inte jag kommer att ha superlust att sitta särskilt mycket framför datorn!

Spret

Jag har lärt mig genom att läsa bloggar att det är rätt bra om man skriver om en sak i taget. Har jag fler saker jag vill skriva om en dag, så bör jag göra olika inlägg för varje grej, liksom. Lättare att följa trådar, och roligare för läsarna.

Eftersom jag också anser att bloggandet ska vara lustfyllt och inte bli ett krav (vägrar bli den som sitter och våndas över att jag inte hittar något ämne att skriva om och få dåligt samvete för det), så brukar jag notera ämnen som kan vara uppslag till kvällens blogg. Eller morgondagens, om jag inte hinner i dag.

Fast i dag kände jag att jag hade många små saker att skriva om, som inte kräver så mycket utrymme. Så därför tänker jag frångå principen en grej=ett inlägg. Här kommer dagens spretiga blogginlägg från mig:

Vi har en igelkott som bor i trädgården! Lyckan är total, vi har inte sett någon förut under de fyra (fem?) år vi har bott just här. Nu ska vi mosa banan till den lille gynnaren!

***

Jag har hämtat nya glasögon i dag, två par. Jättesnygga. Ett par sitter som gjutna, ett annat skaver och trycker lite. Ska få det åtgärdat i morgon, tänkte jag.

***

Varför samlar man på sig så mycket saker? Man ska inte ha mer än att man kan ta det med sig när man går, egentligen. Dom samlar bara damm och läggs på hög. Till slut tappar man överblicken och vet inte vad man har. Vilket fruktansvärt lyxproblem!

***

Vi har bestämt oss för att sluta köpa dansk fläskkött.

***

Jag hann inte lösa något korsord i kväll heller.

***

Jag ser SÅ fram emot att få en veckas ledighet och bila till Skillinge och bo i fina huset där och umgås med Roffe och Kerstin!

Ny hårfärg

På - om inte allmän så i alla fall Saras - begäran visar jag här upp min nygamla hårfärg. Bort råttfärg och mesighet, välkommen färg och glans!

Jag har nästan alltid i omgångar varit rödhårig, och anser att jag borde fötts så. Jag passar i det (enligt mitt eget förmenande), och därför ser jag inget fel i att hjälpa naturen på traven lite. Nu syns det inte riktigt på den här bilden, men såsom nygjort är det i onaturligaste och rödaste laget. Efter ett par tre tvättar brukar det liksom "sätta sig".

Kanske jag bör påpeka att bilden visar baksidan av mitt huvud...

Björktorp betyder något för fler

Annika, en av mina följare här på bloggen och en vars blogg jag följer med glädje, har sitt paradis ute på Vätö. Det föranledde förstås mig att berätta för henne var hon skulle vrida på huvudet när hon åkte dit nästa gång, för att hitta Björktorp i Lunda.

Det visade sig att hon och T brukade kika dit ändå, och tycka det såg så gulligt ut!

Jag är så glad att veta att Annika och T alltid tittar till Björktorp när de far förbi, det känns tryggt och gott. Läs hennes blogginlägg här: http://estassy-loven.blogspot.com/2009/05/marias-barndomstorp.html

Jag skulle ha varit där i dag, men det var som sagt fullt på båten. Det är lite fest där i dag för en kär släkting som fyller 60. Grattis, Leffe!

Släktforskning

Jag tror att jag ägnar mig åt släktforskning. Fast egentligen har jag aldrig sett på mig själv som släktforskare, men inser att det är något sånt jag ändå är.

Det började för många år sedan, kanske i slutet av 1960-talet eller möjligen början av 1970-talet. Jag tillbringade mycket tid i barndomen hos mina gammelfarföräldrar (!), alltså min morfars mor och far. I dag kan jag se vilken ynnest det var, eftersom de representerade det sista spåret av en gammal tid. Jag ska försöka förklara. De bodde i ett torp ute på landet, där gammelfarfar hade bott sedan han var 4 år. Innan dess bodde han i ett hus bara ett par hundra meter därifrån. Han var född 1887. När han gifte sig med gammelfarmor flyttade hon dit och tog hand om hans föräldrar, som brukligt var.

Där växte min morfar så småningom upp, och tog också över torpet som blev sommarstuga. Släkten har det kvar fortfarande.

Men medan gammelfarmor Elsa och gammelfarfar Calle fortfarande fanns, levde dom i sitt torp på gammalt vis. De följde naturens växlingar, tog sig tid och hade ingen brådska. De enda ljud man hörde i stugan var klockans saktmodiga tickande (den hänger där än och tickar!), och gudstjänsten på den gamla radion på söndagsförmiddagarna när Calle lyssnade liggandes på soffan. Ibland kunde man också få höra honom dra en låt på sitt enradiga dragspel då han kompade sin egen sång. Ofta "Alpens ros".

Förstå vilken förmån att ha fått bo där, med dom!

Farfar Calle var en varm och humoristisk person som gärna berättade minnen, och när jag var barn berättade han en gång om vårt släktnamn Hydling. Han sa då att det var hans farfars far som var dragon under Hydinge gård i Ununge, och som sådan blev han tilldelad namnet Hydling (precis som Rask i "Raskens").

Det där måste ha kittlat min fantasi, för jag mindes samtalet sedan jag blev vuxen. Nån gång för flera år sedan fick jag för mig att kolla uppgifterna, och på den vägen är det. Jag intervjuade min morfar om allt han kunde komma ihåg, och det var en del. Resten letade jag upp via Internet när det kom in i mitt liv. Jag kom en bit bakåt, och det har också grenat ut sig åt sidorna. Men jag har faktiskt aldrig betraktat mig själv som släktforskare!

Nu finns så många spännande sätt att leta via Internet, man måste inte åka land och rike runt eller sitta på bibliotek och lusläsa mikrofilmer längre. Det mesta håller på att läggas ut på nätet till allas gagn och lycka. Och nu har jag gått med i en förening som främjar släktforsning på nätet, så nu får jag väl kalla mig släktforskare ändå!

Nå, hur var det då med farfar Calles historia om dragonen?

Jodå, han hade så rätt. Den 1 augusti 1781 föddes Johan Erik Jansson, sedermera Hydling (mycket riktigt dragonnamn), ryttare och dragon nr 103 i Roslags kompani. Han var också Calles farfars far, precis som han sa. Det vill säga min morfars farfars farfar... Återstår för mig nu att fortsätta leta bakåt för att hitta hans föräldrar. Inte riktigt lika enkelt med Jansson, men det ska nog gå!

Kan inte låta bli att fundera över hur mycket mer Calle egentligen visste bakåt. Kanske hade han kunnat berätta ännu mer, åh så roligt det hade varit att lyssna på det!

Vi ska ta vara på våra anor, tycker jag. De är värda något, de visar var vi kommer ifrån och vilka vi i grunden är. Kanske också varför vi är som vi är! Vår dotter Sara är åttonde generationen Hydling, och hon har möjlighet att få reda på tidigare sju generationers liv och leverne något så när (om jag någon gång förverkligar det jag har planer på, nämligen att göra någon slags släktkrönika i enkel form).

DET är väl häftigt!?

Att göra en god gärning när man ändå surfar

Jag har blivit uppmärksammad på att det finns en hemsida som - om man använder den som startsida bland annat - genom sina sponsorer skänker pengar till någon välgörenhetsorganisation som man själv väljer. Man kan även handla genom den hemsidan och på så sätt skänka pengar (eller rättare sagt låta andra skänka pengar åt mig).

Hela idén är sympatisk och juste, och jag gillar såna här initiativ. Ta gärna en titt och bilda dig en egen uppfattning!

http://www.godstart.se/in.php?in=1000294

Hemmalyx

Det är långhelg, och jag är hemma. Har visserligen en del arbete med mig hem, men är ändå fri, lös och ledig. Här intill ser ni mig i morgonrocken och morgonsolen kristi himmelfärdsmorgon. Man bara ska ta vara på såna mornar och stunder - man vet aldrig hur många det blir i år! När jag ser mig sitta där, får jag lite tjuren Ferdinand-feeling. Jag har en liten bild på en ko på jobbet, och under står det: "Måste man alltid vara på väg någon annnanstans?". Även den far genom huvudet när jag ser den här bilden. Ro.

Det är lyx att få vara hemma i den fantastiska miljö vi bebor. Det är också lyx att få råda över sin egen tid. I går handlade vi grillmat för hela helgen, och har bestämt oss för att grilla varenda dag. Bara en sån sak! Massor av gott kött och smaskiga marinader. Sallad och såser. Mums.


På andra sidan åkern blommar ett fantastiskt päronträd. För två år sedan var det lika praktfullt, man tror knappt det får plats några blad på trädet. Faktum är att trädet inte står i Stånga, utan i Lye. Staketet framför trädet markerar sockengränsen. Trädet står så strategiskt att vi ser det från vårt fönster när vi sitter vid köksbordet. Sämre utsikt kan man ha!

Som sagt, jag råder över min egen tid dessa dagar, men har rätt mycket arbete att uträtta med mig hem. Det är lite för många uppgifter just nu och lite för mycket tid i förhållande. Det gör att jag måste använda rätt mycket "fritid" också till jobb. Men det tror jag många känner igen. Jag gör det gärna, för att om en vecka få en hel veckas ledighet. Då ska vi åka till Skåne, till Skillinge, och det hus vi har hyrt tillsammans med Kerstin och Roffe. Härligt!


Sist och slutligen vill jag bara visa min vita vallmo, som blommar så generöst. Visst ser den ut precis som jättestora vitsippor! Jag fick en rotklump av min vän Elsie för några år sedan, och den har tagit sig jättebra. En hälsing som trivs på Gotland!

Det mesta har en mening

Jag är verkligen av uppfattningen att det mesta som sker har en mening - mer eller mindre tydlig för mig i den stund det händer. Fast ibland är det svårt att förstå.

I morse tog jag bussen till jobbet, eftersom Bosse och jag ska gå på bio i kväll (!) och göra sällskap hem. Fånigt med två bilar då. Att ta bussen funkar oftast bra, om jag inte behöver bilen i jobbet. I dag är halv dag för medarbetarna och inga möten inbokade. Jag hade bara frissan, men eftersom vädret lovade att bli bra så tyckte jag inte det var något hinder. Jag promenerar gärna den knappa halvtimmen ner på stan.

Det var jätteskönt, solen värmde och dofterna var bedövande. Jag nästan strosade, nöp av en nyutslagen syrénblomma som jag gick och luktade på hela vägen. Ser ni mig?

Satt hos frissan och lyxade i 1,5 timme, drygt. När jag kom ut, var himlen blygrå och tunga droppar hade börjat falla. Äh, tänkte jag, det går nog över. Det blir nog inget. Tjena.

Jag hann 200 meter, så hade det tilltagit rejält. Med tanke på att jag hade 25 minuter kvar att gå, insåg jag att läget inte var idealiskt. Jag slank in på Åhléns och köpte ett paraply för 89 kronor (som dessutom höll på att blåsa sönder vid första vindpusten!). Knatade sedan tappert ut till Arbetarrörelsens Hus.

Regnet vräkte ner. Mina sandalklädda fötter kippade och plaskade präktigt innan jag var framme. Blåsten gjorde att vätan liksom hittade in till mig ändå, där under paraflaxet.

25 minuter senare stod jag utanför entrén till jobbet och konstaterade att det var skönt att vara framme. Jag konstaterade också att regnet precis då upphörde. En kvart senare sken solen igen som om ingenting hade hänt.

Som sagt, vissa saker har jag lite svårare att se meningen med, än andra!

Ö-läget

Att bo på en ö har sina sidor. De flesta sidor är goda, och det positiva överväger definitivt.

Inom politiken där jag fortfarande försöker vara hyfsat verksam (märks det att jag mentalt har slutat?) pratar man ofta om öläget som en nackdel som ska garantera särbehandling i olika former, ofta ekonomiska. Personligen anser jag att jag är positivt särbehandlad som får bo här, det räcker i sig.

Men för tillfället känner jag mig gramse och lite ledsen. Jag kommer inte härifrån!

Jo, om jag åker i morgon. Eller nästa tisdag. Eller kanske rent av på fredag.

Men jag vill åka på söndag morgon, för att få gratulera en kär släkting som fyller 60 år och som ska ha mottagning på landet. Vi hade först tänkt att åka båda två, över helgen. Men överhopning av arbete samt den ekonomiska aspekten (vi har åkt fram och tillbaka till fastlandet rätt mycket sista tiden, och det blir en tusing varje gång när vi har bilen med oss), gjorde att vi slutligen efter moget övervägande bestämde oss för att jag åker ensam, utan bil, bara över natten.

Men vi tog tydligen för lång tid på oss att bestämma oss, när jag skulle boka färjan var det fullt. Min reservplan höll inte heller, jag var beredd att flyga ena vägen (kanske inte ekonomiskt försvarbart, men nu hade jag ju bestämt mig). Även flygavgångarna var fulla!

Nu sitter jag här, med viljan att åka och presenten i knät. Den senare får jag skicka till Nynäshamn i morgon, och den första får jag betvinga.

Synd om mig? Nix. Men ö-läget gjorde sig påmint, och det gör lite ont att inte få gratta Leffe på plats.

Garda skola har brunnit ner!

Jag tror jag vaknar till en vanlig söndag utan dramatik. Men hör på riksnyheterna att Garda skola har brunnit ner, och blir rätt alert. Garda ligger bara 6 km från vårt boställe, och genast känner jag mig inblandad.

Efter en löprunda (Stånga runt, halvdöd när jag kom hem!) och lite korsordslösande, bestämmer vi oss för att svänga bort och kolla läget. Jag blir lite fotosugen.

Det är skönt att veta att ingen har blivit skadad, men samtidigt blir jag förbannad när jag hör att branden troligen är anlagd. Det härjar rastlösa och vilsegångna ungdomar i våra trakter, som brukar roa sig med diverse ofog; slå sönder postlådor, busköra med moppar etc. Är det här ett utslag av deras frustration och förstörelselusta? I så fall, hade de tänkt sig att det skulle gå så här långt? Om det är dom, är de nog rätt skärrade nu.

Jag tog några bilder, vi strosade runt bland förödelsen och konstaterade att det är en stor tragedi på alla plan. Barn och vuxna har mist en arbetsplats, en bygd har mist sin fina, rätt nya, skola.

Resten av bilderna ligger i min logg på Facebook, för den som vill se.

Lördagsrapport...

"Så går en dag ifrån vår tid, och kommer aldrig mer..."

Våren bedövar och berusar, förundrar och helar. I dag har käre maken ägnat sig åt valupptakt, medan jag höll mig hemma. Jag städade, sällskapade med jycken, jobbade lite med foton, arbetade, tvättade - i en salig blandning. Skönt och avkopplande trots att det var lite måsten. Framåt eftermiddagen vågade jag mig ut på altanen, trots nordostliga kyliga vindar som snodde runt husknuten. Så länge solen höll sig framme var det skönt!

När Bosse kom hem tog vi var sin drink, och så småningom tände han grillen. Nu är jag mätt på marinerade lammspett och rött vin, och snart ska vi heja på Malena i Moskva.

Jag har sagt det förut, men det tål att påminnas om; jag har det förbaskat bra!

Fredag, sol och hårdrock

Sitter på jobbet och gör det sista för dagen. I högtalarna ljuder en cd-skiva med rockballader, brukar lägga i den när de flesta har gått hem och det är lugnt på expeditionen.

Det är fredag, solen skiner (om än lite kyligt i luften) och jag vet att Bosse har förberett en riktigt god grillmiddag till kvällen. I morse tog jag en löprunda som gick förhållandevis lätt. Framför mig har jag en helg som jag kan disponera lite som jag vill, det vill säga jag är hemma och styr över min egen tid även om jag har saker att göra.

Jag har det himla bra.

Produktiv andningpaus

Jag har varit i Valleviken på norra Gotland ett par dagar, i en stuga med självhushåll och en av mina medarbetare. Med oss hade vi en kasse mat, lite vin, två datorer och massor av arbetsmaterial. Det var dags för den årliga marknadsföringsplaneringen, något som är både efterlängtat och nödvändigt.

Vi arbetar med marknadsföringen tillsammans, och delar tidsmässigt på sysslorna så gott det går. Det gör det roligare, och man är också mer kreativ om man slipper vara ensam. Bra marknadsföring kräver kreativitet.

Vi kom dit i solsken i går förmiddag. 30 timmar, 4 promenader, 2 luncher, en middag, åtskilliga koppar kaffe, några glas vin och några timmars sömn senare åkte vi hem i eftermiddags och hade gjort MASSOR. Både tankearbete och praktiskt arbete. Både planering och produktion. Både handfast och visionärt. Så fantastiskt nöjda vi känner oss, och så väl använda pengar att hyra en stuga ett drygt dygn!

Bortsett från arbete så hann vi också diskutera världsläget, socialdemokratin, stundande val och döden.

I övrigt vill jag inte rekommendera Vallevikens stugor om någon undrar. Vi kände oss inte särskilt välkomna (kom för tidigt, enligt värdinnan), stugan var definitivt inte städad efter vintern (döda insekter på golvet, tomma vinflaskor under bänken, spindelväv) och hon var ett ett spår intresserad av att höra hur vi hade haft det när vi lämnade, utan tog emot nyckeln samtidigt som hon pratade i telefon.

Ett aktuellt begrepp för oss på jobbet är värdskap och bemötande. Där finns uppenbarligen lite att göra!

Vildtulpanerna gör mig glad!

De står där i dikesrenarna. De står också bakom vår lagård, och strålar som solar. Innan jag kom till Gotland hade jag aldrig mött dom, vildtulpanerna. Men här är de vanliga, och de är alldeles underbara!

I dag har varit en omväxlande dag på många sätt, där jag i mitt ämbete både fått svara på lokalradions fråga om hur de stundande besparingarna i kommunen drabbar studieförbunden och tagit ställning till frågor kring den vägg som ska slås ut i sommar för att göra datalokalen större. Mitt jobb blir aldrig enformigt!

I kväll har jag varit på Friskis och Svettis. Hela vårterminen har jag troget och stadigt gått varje måndag och onsdag, och verkligen hittat rutiner för det. Men nu har de reducerat schemat, för att så många slutar att komma på passen! Med påföljd att måndagspasset har bytt ledare och blivit sju resor tuffare (jisses, så slut jag var i dag) och onsdagspasset har helt försvunnit.

Varför slutar folk motionera när våren kommer? Några gör det kanske utomhus i stället, men mitt onda jag tror att de flesta har drabbats av latmasken... I morgon bitti är det sista gången morgonpass med yoga för den här terminen. Vad är det med alla, varför ska man inte göra något på sommaren??

Första medaljen i år!

Så. Hemma igen efter en helg på fasta landet, huvudsakligen i Nynäshamn. Åtminstone har vi sovit och ätit där. Huvudskälet till att åka den här gången var vandringsloppet Let´s walk, 12 km på norra Djurgården i Stockholm, bedövande vacker. Häggen doftade och grönskan nästan gjorde ont i ögonen.

Fast när vi vaknade på morgonen trodde vi nästan inte det skulle bli något av, eftersom regnet vräkte ner utanför fönstret. Vi chansade och åkte - och regnet blåste bort. Grönskan blev än mer intensiv av regnet och våren slog oss med samma förundran som alltid.

Det var jag, Kerstin och Sara - tre generationer! - som avverkade sträckan tillsammans. Visserligen med sisådär tusen gångare till förstås, men dom struntade vi i. Vi bara knatade, pratade och njöt. Blev lite ompysslade utmed vägen med vatten, bananer, choklad och juice. Och när vi plötsligt var i mål fick vi kaffe och bulle samt en presentpåse med lite grunkor i. Allmänt jättetrevligt. Och då sprack också molntäcket upp, och solen tittade fram. Så nöjda vi kände oss när vi satt där i gräset och mumsade på våra bullar och vårt kaffe!

Värt att notera är också att vi fick silvermedalj alla tre!

Nu har jag klarat av årets första, nästa är Vårruset i juni och slutligen Tjejmilen i augusti. Känns riktigt fint, det här är en perfekt uppvärmning.

Medan vi tjejer gick loppet var Bosse och Roffe ute på golfbanan. Förstås. Resten av tiden tillsammans ägnade vi som vanligt åt korsord, jag upptäckte härom dagen att tidningen Lyckokryss som vi ännu inte öppnat ska vara inskickad med lösningar om 14 dagar. Bara att spurta!

Nu sitter jag tillsammans med Bosse på vår glasveranda, som är så toppen (som att sitta ute, fast inomhus). Han löser korsord och mumsar på nynäshamnsinköpt korv som Kerstin smugglat ner i vår väska, och jag gör diverse ärenden på datorn. Jag har just löptränat, ett litet Vårrus, faktiskt. 35 minuters lätt jogging. Jag fixar det rätt bra, det är nog mest den mentala orken som tryter om jag ska vara ärlig.

Sammanfattning av läget just nu: nöjd.

Let´s walk!

I morgon fredag bär det av med tidiga morgonbåten till Nynäshamn för vidare färd till Norrtälje. Vi ska hälsa på min mormor som fyllde 89 i måndags. En blomma ska hon få, samt fyra stycken saffranspannkakor som hon har fått smak på.

På lördag ska jag, Kerstin och Sara gå "Let´s walk", 12 km promenad på norra Djurgården. Ska bli trevligt, om det inte blir regn som de har hotat med. Sover gör vi som vanligt hos Kerstin och Roffe i Nynäshamn, och medan vi vandrar på lördagen ska "pojkarna" spela golf. Förstås.

Tillbaka på ön är vi på söndag eftermiddag igen, då vi hämtar vovven på hundpanget. Ännu en helg på fasta landet, det är ett fasligt åkande!

Hockeyfunderingar

Sitter och kollar kvartsfinalen i hockey-VM mellan Sverige och Tjeckien. Jag är mycket road av hockey-VM, det är fart och fläkt och tuffa grabbar.

En reflektion; varje år har kommentatorerna nya modeord. Nya benämningar på gamla företeelser, liksom. I fjol minns jag så tydligt att de alltid snackade om att spelarna "drällde". Det var när de tappade eller sjabblade med pucken.

I år heter det att man "sitter en tvåa" när man blir utvisad. Eller att man spelar mot "anfalls-blå" i stället för anfallslinjen. På samma sätt är "egen blå" samma sak som egen linje.

Undrar varför?

Glasögon

Var till optikern i dag, för att kolla synen förstås och för att också skaffa nya bågar. "2 till priset av 1", ni vet. Jag visste inte alls vad jag ville ha, mer än att ett par skulle ha såna glas som mörknar i ljuset, jag tror de heter fotokromatiska.

Hade hoppats på att få en optiker som inte bara var yrkesskicklig med alla apparater, utan också hade ett estetiskt sinne och kunde tipsa mig om vad jag passade i . Jo, tjena.

Han stod och trampade och trampade och jag riktigt såg tankebubblan ovanför hans huvud: "Ska hon ALDRIG bestämma sig!". Jag blev alldeles villrådig av alla hundratals bågar som jag tyckte såg likadana ut. Just nu gäller plastbågar, rätt smala med breda skalmar. Något annat tycks inte finnas. Jag provade ett tiotal, fick fem kvar som såg ungefär likadana ut. Villrådigt plockade jag med mig dessa hem till käre maken, som ju är den som ska se mig i dom. Mig spelar det ju ingen roll, det är ju omgivningen man måste ha omsorg om i såna här fall!

Vi får väl se om han ser någon skillnad.

Lägenhetslycka

I dag har Sara och Affe (dotter med fästman) förärat Gotland med ett besök som varade hela 2 timmar och 20 minuter. Orsaken var att de besökte banken för att kunna lägga handpenning på en lägenhet de har hittat...

Hurra!

Äntligen får Sara ett eget boende, och det är helt rätt i tiden att köpa. Hon - med kompisar tidigare och nu sedan något år med sin fästman - har bott i andra hand möblerat i flera år, och börjar allvarligt längta efter något eget att skapa. Fullt förståeligt. Är man 23 år trivs man inte bland virkade lampskärmar och porslinskatter.

Jag har tjatat lite på att de ska hitta sig något eget nu, för det är liksom köpläge om man säger så. De har träget traskat på visningar under helgerna, och hittade förra helgen den perfekta lägenheten. Innan dess hade de fått lånelöfte förstås, på Swedbank här i Visby. De deltog i budgivningen och på onsdagskvällen förra veckan stod det klart att alla motbjudare (så kan det väl ändå inte heta???) hade hoppat av. Lägenheten var deras!

Mäklaren var het på gröten, stängde budgivningen och kallade till möte på valborgsmässoafton för att skriva kontrakt.

1,5 timme innan utsatt tid på valborgsmässoafton, ringde mäklaren upp och meddelade att budgivningen att öppnats igen och att ett nytt bud var lagt. Sara blev trött, ledsen och förkrossad. Så klart! Ingen hade upplyst om att man kan göra så!

Bosse och jag blev skogstokiga, ifrågasatte det etiska i hanteringen och ringde upp mäklaren. Bosse var inte nådig i samtalet, och gjorde klart för henne att hanteringen av oacceptabel. Han meddelade också att Sara och Affe kommer att bjuda över.

Vi övertygade ungdomarna om att göra det, lovade att det skulle ordna sig om de fick lägenheten. Mäklaren valde att stänga budgivningen efter deras bud, och ge lägenheten till dom. Hon påstod i alla fall att hon gjorde det, för att vi hade varit så upprörda.

Vi har pratat med flera som har vittnat om att man som mäklare får göra så här, att det är säljaren som bestämmer. Det må så vara. Men här på Gotland tror jag aldrig det skulle hända, för här är man mån om sitt goda rykte. Annars har man gjort sitt sista mäklarjobb! De mäklare jag haft kontakt med här har varit korrekta, etiska och mycket mån om att både köpare och säljare ska känna sig bekväma och veta vad som gäller. Den här typen av beteende känns helt främmande, kallt och cyniskt.

Det som retar oss en smula är att vi hjälpte till att höja hennes provision. Men glädjen över att Sara och Affe nu får en egen lägenhet i sommar är mycket mycket större.

Grattis, mina älsklingar!!

Min nya kärlek taltrasten

I helgen var jag och käre maken som sagt hos goda vänner i sörmlandsskogen. Där fick jag uppleva något nytt, fantastiskt.

De bor som i en glänta i skogen, med några hundra meter ner till sjön. I fågelsången uppstod en fantastisk akustik, som om man befann sig i en stor sal. Kanske bidrog också att löven inte var helt utslagna, jag vet inte.

I denna fantastiska sal fanns en kung, som kvittrade, tjittrade, knorrade, ringde, klickade, sjöng, knarrade. Han började vid fyratiden på morgonen då gryningen kom, och höll på nästan oavbrutet till solen gick ner. Hans sång var kolossal, jag kunde inte sluta lyssna. Alla fraser han hittade på upprepade han ett par, tre gånger.

Jag läste på. Lärde mig att det är hannen som sjunger, och som har flera hundra läten i sin repertoar. Dessa har han lärt sig av sina föräldrar samt grannfåglarna. Han kan också lära sig "människoljud", såsom telefonsignaler t.ex.

Den här killen jag lyssnade på hade lärt sig massor. Jag tror inte jag hörde en enda fras mer än en gång (å andra sidan satt jag inte stand-by). Jag blev hänförd, betagen. Hade kunnat sitta där än, och bara njuta.

Vilken kille!

Lyssna till min nya kompis här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Turdus_philomelos_816.ogg

Canastahelgen är över!

Så är vi hemma igen efter en fantastiskt härlig helg på många sätt. Vi har varit hos våra goda vänner på landet mellan Norrköping och Katrineholm, och där har vi gjort det vi alltid gör när vi fyra ses - spelat canasta, ätit och druckit gott.

Den här gången har det varit extra svårt att sitta inomhus för att spela kort, men vi har verkligen varvat det med att lata oss i solen med en drink och god bok, samt promenader. Inte minst på Första maj i Norrköping blev det promenad, sol och frisk luft (Tomas Östros var för övrigt alldeles lysande).

I gengäld lyckades vi förlora extra mycket, så pengamässigt blev det en minst lika bra helg som om regnet skulle ha vräkt ner. Som omväxling var jag inte sämst. Av oss fyra är Elisabet den som har mest tur i kort och kanske (men bara kanske!) också är lite skarpare än oss andra på att spela. Jag är nästan alltid jumbo, men jag är så van vid det att jag är liksom glad ändå. Elisabet däremot har svårt att ta minsta motstånd, får hon inte dom kort hon har "beställt" blir hon lite kinkig. Tur som en tok, både i kärlek och spel!

Nåväl. Käre maken och jag är några tusenlappar fattigare, och lite närmare Malaysia 2010!