Fred

Vapnen är nedlagda, klorna är indragna. Det råder inte kärlek, men acceptans. Bara båda blir kliade av matte, kan man till och med tänka sig att ligga i samma säng!

Ljusare tider

Nu äntligen - advent! Visby är smyckat, och vårt lilla hus på prärien är smyckat. Dagen har ägnats åt adventspyssel. Glöggen har stått på hela dagen för doftens (och smakens förstås!) skull, och på cd-spelaren har julmusik snurrat. Under tiden har käre maken ömsom svärande ömsom gnolande spikat upp stjärnor, ljusdraperier, grangirlanger etc. Jag har bytt gardiner och satt upp ljusstakarna. Allt medan djuren förbryllat tittat på och också hjälpt till mellan varven.

Nu råder mysig frid i huset. Bosse har gått från gnolande till glatt och högljutt sjungande, djuren sover och snart ska vi äta julkorv och potatismos!

Kattskrället har börjat äta lite!

Endera dagen är det två veckor sedan Seved kom hem till oss. Vi var tvungna att skicka bort jycken några dagar så han i lugn och ro kunde vänja sig vid oss och sitt nya hem. Nu har hunden Shiva kommit tillbaka hem, ytterst förvånad över att den lilla tussen var kvar. Men faktum är att dessa dagar har gjort viss verkan. Seved fräser inte så fort han får se Shiva, och Shiva jagar inte längre Seved. Sakta närmar de sig varandra, jag vet inte vem som är mest nyfiken. Snart råder nog total fred här i Tidlösa igen.

Men matlusten är det sämre med. Stackars Bosse har haft ett sjå de senaste dagarna när jag har varit bortrest. Han har försökt allt - blött foder av alla de slag, torrfoder av alla de slag, rökt skinka, leverpastej, ost, abborre, mjölkersättning med och utan nappflaska etc. Vi kan öppna kattmatsbutik, kan jag säga. Det som har slunkit ner lite det senaste dygnet verkar vara pyttelite skinka och ost. Mjölk och grädde har han druckit hela tiden, däremot inte vatten. Men nu får han äta ost och skinka, huvudsaken han äter!

Han skuttar glatt mellan köksbord och köksbänk, medan Shiva avundsjuk betraktar gracen från sitt golvperspektiv. På köksbordet sitter han helst ovanpå det vi för tillfället läser. Här hjälper han Bosse med korsordet.

Han och Shiva är sanna glädjeämnen!

Nytt nattläger

Strax lägger jag huvudet på en ny kudde, på ett nytt nattläger. Den här gången i Alvesta. I går var det tillfälliga nattlägret i Oskarshamn. Jag sov osedvanligt dåligt, något jag är lite ovan vid. Halvdåligt, ok. Heldåligt som i nättras. ovant och hemskt.

Att konferera långt hemifrån har sina sidor. Dels är det rikt på nya erfarenheter med kollegor runt om som man annars aldrig träffar. Dels kan det vara påfrestande; resan som tar tid när man bor på ön, att vara hemifrån, nya sängar att sova i ensam och saker som ska fixas inför och efter. Jag blir alltmer bekväm.

I natt ska jag sova gott har jag bestämt mig för, eftersom förra natten var en smärre katastrof. Än var kudden för hög, än för låg. Än var det för varmt, än för kallt. Än för ljust, än för mörkt. Så där höll jag på hela natten. Nu har jag bestämt mig för en god natt, inför en dag med verksamhetssamtal inom mitt studieförbunds region.

Yogan ger mer än man fattar

Den som brukar läsa min blogg och ni som känner mig, vet att jag utövar yoga. Det är poweryoga sedan sisådär fem år tillbaka, och den senaste terminen även ashtangayoga. Jag känner starkt för att utveckla mig, och ashtangan är tuff och disciplinerad. Passar mig perfekt!

Jag är inte särskilt duktig, vad nu det är inom yogan som egentligen är helt prestationslös. Det jag menar är att om man betraktar mig under utövandet, tror jag inte precis man får en skönhetsupplevelse så man dånar. Dessutom är min kropp rätt "obändig" nu för tiden, och jag har mina skavanker. Höften är sned, och lederna protesterar ibland. Men då brukar jag tänka så här: hur vore det inte om jag INTE yogade?

Under yogapassen får jag inte bara svettas och mjuka upp kroppen, utan får även en stund av stillhet och meditation. Både kropp och knopp får sitt. Jag bara älskar det, och är så glad att jag hittade yogan (eller att yogan hittade mig, skulle jag snarare tro).

Att utöva asanas (yogaställningarna) är bara en del av yogan, som är en hel filosofi. Nyfikenheten på den ökar med tiden, och jag läser en del. Min slutsats kan bara bli - om alla yogade skulle det inte gå att bedriva några krig i världen. Omöjligt.

Namaste!

Att se resultat

Jag har klippt vår gräsmatta för sista gången i år. Krattade först upp löv och återstående äpplen. Liksom beredde trädgården på vad som komma skall. Nu känns det gott, nu kan vintern få komma när den vill. Ur trädgårdsperspektivet ska tilläggas, jag är ingen älskare av vinter och snö!

När jag gick där bakom gräsklipparen, fram och tillbaka på vår 2.000 kvm stora gräsmatta, funderade jag över detta med att se resultat av sitt arbete. Jag kände en nästan löjligt stark tillfredsställelse över de nyklippta strängarna och att den klippta ytan växte för varje vända jag tog över gräsmattan. Och så jämförde jag med det jobb jag gör dagligdags. Ett gott arbete, ett viktigt arbete, som gagnar många människor. Visst presterar jag resultat i någon mening. Nöjda cirkeldeldeltagare, växande medarbetare etc.

Men inte syns det som en nyklippt gräsmatta, inte.

Nej, jag tänker inte vaccinera mig!

Efter visst funderande, har både käre maken och jag konstaterat att vi avstår flunsavaccinet. Det enda som har fått oss att tveka är vår malaysiaresa i januari - det vore fasansfullt tråkigt att bli sjuk just då. Men varför skulle vi bli det, just dom två veckorna?

Jag gillar när naturen får ha sin gång. Vi är båda friska och starka såvitt vi vet, och klarar en influensa. Får vi den är det trist, men då får vi i gengäld ett skydd som räcker i flera år framöver. Kroppens eget, naturliga skydd vilket slår alla vaccinationer i världen. Det är inget manipulerande över det, utan det är äkta. Genom god hygien, yoga och ett positivt förhållningssätt inbillar jag mig dessutom att jag kanske rent av klarar mig utan att bli smittad!

Dom som tillhör riskgrupperna ska givetvis se till att skydda sig med vaccin, det säger jag inget om. Däremot är jag ytterst skeptisk till solidaritetsresonemanget. Det håller ju bara om alla är med. Och en sån här grej, kan man aldrig få alla med på (se bara på envisa mig!). Då är det bästa väl om de som inte bör få influensan vaccinerar sig, och vi andra riskerar att få den. Därmed får naturen ha sin gång.

Namaste!

Ordningen återställd, jag är åter med iPhone!

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN har jag fått min iPhone tillbaka. Dess glas krossades ju vid ett tapp i golvet för flera veckor sedan, men nu är ordningen återställd. Jag är lycklig.

Är jag prylnörd? Nä, men iPhoneälskare. Just nu brottas jag bara med ett problem, och det är MMS. I den nya programversionen (undrar om jag skriver för döva öron nu, finns det NÅGON av mina läsare som är ett enda dugg intresserad av detta?) 3.1 finns MMS-funktionen med. Jag har gjort de inställningar som min telefonoperatör Tele2 har instruerat mig. Ändå funkar den inte. Jag väntar svar från supporten.

Världens mest avancerade telefon/dator/mp3-spelare alla kategorier. Men utan MMS!!

Att vakna mjukt

Den här årstiden vaknar jag inte av mig själv då jag borde på morgonen, utan behöver hjälp. Jag har aldrig gillat väckarklockor, mår fysiskt dåligt av att ryckas upp ur sömnen av en pip- eller ringsignal. Tycker inte heller att det är optimalt att vakna till radiopladder, särskilt inte eländesnyheterna. Har i alla år önskat att det fanns en klockradio som man kunde mata med egen musik, eller liknande. Det har aldrig funnits, och jag tror inte det finns ännu.

Men jag har hittat min morgonkompis! För ett par år sedan fick jag nys om gryningslamporna, och skaffade mig raskt en. Den börjar med ett spirande ljus 30 min innan jag ska vakna, ett ljus som under den närmaste halvtimmen ökar tills det är fullt upplyst i hela sovrummet i ett dagsljusliknande ljus vid tidpunkten för uppvaknandet. Det funkar så att man i sömnen registrerar att det ljusnar, och man då tror det är dags att vakna. Kroppen är finurlig! På så sätt vaknar man mjukt och skönt av sig själv, och har ett härlig ljus i rummet. Skulle jag mot förmodan inte vakna under den halvtimmen så drar det igång lite fågelkvitter på utsatt tid. Fullkomligt ljuvligt! (Man kan välja djungeltrumma också, men det känns inte riktigt lika relevant).

Fåglarna är utlänningar, dock. Jag känner inte igen ett enda kvitter, utan det är lite djungelkänsla även där. Fast det har jag inga problem med, då tror jag ju bara att jag har vaknat i Malaysia!

Jag tror att han tar sig...!

Med risk för att bli lite enahanda nu (varav hjärtat är fullt, ni vet) så kommer även den här dagens reflektioner att handla om kattungen Seved som kom till oss i söndags.

Första mötet med vårt hem blev sannolikt traumatiskt, för innanför dörren fanns en stor, lurvig.... HUND! Sannolikt bland det läskigaste den lille skrutten sett i sitt tolvveckorsliv. Shiva, som är en minst sagt livlig, mycket nyfiken och kärvänlig hund, gav så småningom upp sina försök att hälsa, utan sprang i stället efter och luktade och nosade. Seved fräste och gjorde sig så skräckinjagande han bara kunde varje gång Shiva kom i närheten, och den stora hunden... backade. Tittade bort och såg ut som om hon egentligen satt och tänkte på annat. Hade hon kunnat vissla oskyldigt, hade hon gjort det också!

Kattpojken Seved har inte velat vare sig äta, dricka eller göra sina behov. Han har inte velat gå ner på golvet, utan har bara suttit uppflugen på bänken. Troligtvis stressad över den nyfikna hundens närvaro.

Inget kattliv värt namnet tänkte vi, och skickade faktiskt bort hunden på pensionat några dagar. Hon älskar att vara där, så det är inget synd om henne. Men lite taskigt känns det att köra bort henne från sitt eget hem! Viktigast just nu känns dock att Seved får en fair chans att vänja sig vid sitt nya hem och bli trygg och harmonisk.

Nu har Seved varit ensam herre på täppan i några timmar, och ter sig faktiskt redan en smula lugnare och kaxigare. Smuttat på lite ost och grädde har han också gjort. Nyss hjälpte han mig med Facebook, men det var tröttsamt som ni ser på bilden ovan. Just nu för tillfället ligger han i värmen från fläkten på min dator och snusar så sött. Se, bara!

Familjen har utökats!

I dag har vi utökat familjen med Seved, en kattpojke på 12 veckor. En riktig tuffing, som genast satte familjens redan etablerade fyrfoting på plats omedelbart han kom innanför dörren. Stackars Shiva (vår cockerspanielflicka 7 år) blev avsnäst meddelst skräckinjagande fräsning och visning av klor, av den lilla skiten. Shiva insåg sitt eget bästa och drog sig tillbaka. Men driven av en stor nyfikenhet försöker hon ändå närma sig. Men icke.


Ikväll har vi dock lyckats sitta i samma soffa alla fyra, utan handgemäng. Så det här ska nog lösa sig.

Tryggaste platsen tycks vara bakom kaffebryggaren uppe på köksbänken, där hunden definitivt inte kommer upp.

Storbandsmusik

Jag är stolt vice ordförande i Gotlandsmusiken, Gotlands länsmusikorganisation. 18 heltidsanställda suveräna musiker, som tillsammans utgör en mängd ensembler; blåsorkester, jazztrio, blåsarkvintett, saxofonkvartett, brass och inte minst - Visby Storband.

Mitt hjärta tillhör storbandsmusiken, det bara är så. Jag har själv spelat i storband för massor av år sedan, om än på amatörnivå. Något roligare får jag verkligen leta efter. Jag minns dessutom Visby Storband från TV på 1970-talet. Programmet minns jag inte, men just Visby Storband gjorde intryck på mig. Föga kunde jag ana att jag 35 år senare skulle stoltsera som deras vice ordförande (till och med ordförande under förra mandatperioden)! Livets vägar är outgrundliga och svårförståeliga.

I eftermiddag fick jag ynnesten att njuta ännu en konsert med detta eminenta gäng. Bernt Eklund, saxofon, går i pension och konserten var tillägnad denne kompositör, arrangör och saxofonist. En ödmjuk man som så många med stor kunskap. Å, så jag njöt!

Den som följer min blogg vet att Gotlandsmusiken lever farligt med jämna mellanrum. Även nu. Inget är självklart eller givet, vi måste hela tiden kämpa för existensen. Kulturen får oftast stryka på foten och tacksamt ta emot de skärvor som nådigt tilldelas den. När det är den som håller oss friska!

Tack, för Gotlandsmusiken. Ni förgyller så mångas tillvaro, inte minst min egen!

Utmärkelse och utmaning

Vännen Pia har givit mig en utmärkelse och samtidigt utmanat mig att berätta sju saker om mig själv som inte är allom bekant. Tack Pia, och håll i dig nu:

1. Jag är lat.
2. Jag ska tatuera mig nästa torsdag
3. Jag är galen i ostbollar
4. Jag skulle vilja sluta konsumera nyheter, dom tröttar mig
5. Jag har dansat balett i rollen som älva (!) på Sollidenscenen på Skansen
6. Jag finns publicerad i en bok
7. Jag älskar att få paket

Tacksamhet

Många av mina vänner här i cyberspace påtalar vikten av att tänka ljusa och glada tankar som motvikt till det kompakta novembermörkret. Jag är benägen att hålla med. Därför kommer här ett tacksamhetsinlägg från mig.

Jag är så tacksam för att
- jag och de mina är friska
- jag har ett jobb, ett bra sånt dessutom
- jag blir bättre och bättre att ta hand om mig själv
- jag envisas med att yoga
- jag har råd att göra det jag vill (nästan!)
- jag har en härlig livskamrat som älskar mig
- jag är rätt fri att disponera min tid
- vi bor i ett kul och trevligt hus
- Sara och Affe kommer hem till jul
- jag fyller 48 år i februari, förhoppningsvis
- jag har så mycket att vara tacksam för.

Jag blir jätteglad om du vill kommentera här nedan, något som DU känner tacksamhet för. Tankarna smittar, förstår du!

Nu har Zoya åkt hem!

Vi har haft fint besök i vårt hem några dagar. Lilla hundfröken Zoya har varit här, till ordinarie invånares blandade känslor.

Bosse och jag har välkomnat och skrattat åt det lilla charmtrollet (liksom vi har haft synnerligen trevligt med hennes husse och matte), medan vår egen fyrbenta familjemedlem visat sin mer skeptiska sida till gästen. Van som hon numera är att vara ensam hund på täppan, kändes det uppenbarligen långt i från självklart för henne att dela med sig av både uppmärksamhet och godis. Och det var tydligen också svårt att förstå att hon inte kunde sluka även den andra skålen hundmat innan hennes gäst ens hunnit uppfatta att det hällts upp...

Zoya är en dvärgpinscher, pytteliten. Som en liten gummiboll studsade hon omkring här, liksom enda sättet för henne att märkas. Shiva, vår cockerspanielflicka, betraktas i normalfallet som en mindre hund, men tedde sig som en lufsig och burdus jätte i jämförelse.

Nu har våra gäster rest hem till fastlandet, och Shiva snarkar ljudligt under bordet fast förvissad om att hon har vunnit. Igen.

En omväxlande vecka

Denna vidunderliga utsikt njöt vi av medan vi likt bergsgetter klev omkring på norra Ålands yttersta kanter i helgen. Jag har haft en veckas ledighet och njuter sista dagen i Norrtälje. Veckan har bjudit på ett potpurri av umgänge, kortspel (ja, vi har nu spelat ihop det sista till malaysiaresan), mat och dryck, Åland, Roslagen, dålig nattsömn (förskräckliga sängar), skåpsrensning och köksbygge. I kväll styr vi kosan hem till ön igen, det ska bli skönt att vila upp sig på jobbet någon dag!

Det var med blandade känslor jag tog ledigt nu, så pass länge. Det händer mycket på jobbet (vänta ett tag; när gör det INTE det?) med budgetar, bolagsbildning m.m, och egentligen är det inte läge. Men när är det det? Kanske är det just nu det är läge? Onsdagen bjuder på hårt arbete, sen får vi kärt besök till ön av goda vänner på torsdag. Nu gäller det bara att mota bort den här otäcka känslan av att allt inte är som det ska i kroppen (pst: vågar inte uttala det, men det känns som en förkylning på gång. Men säg inget!).

Byggarbetsplatsen finns troligen kvar när vi kommer hem, det är väl ingen som har gjort klart medan vi har varit borta. Den får Lotta och Per stå ut med, men det vet jag att dom gör!